Borta
Kvällens inlägg är en tanke kring människans bortgång. Fick idag motta vetskapen om att mina barnsdomsvänners far gått bort och att en av dessa gamla vänner även förlorade sitt nyfödda barn i samma veva. Så mycket olycka och död på en gång. Trots att jag inte träffat dessa männsiskor sedan min familj bröts isär för ca 12 eller 13 år sedan och vi flyttade från min barndomsby till Malmö så tog det mig ändå hårt. I bakhuvudet finns ju ändå minnen av hur denna man som var kamrat med min pappa alltid brukade skoja med mig och min syster när våra familjer umgicks. Man börjar tänka tillbaka på gamla kräftskivor och nyårsaftnar och hur jag, syrran och den andra familjens döttrar som var (är) i våran ålder brukade titta på filmer som jag egentligen inte fick se för att jag va mörkrädd och hade så livlig fantasi redan.. filmer som t e x Poltergeist.. men föräldrarna märkte ju aldrig nånting.. de var för upptagna av allt babbel och att kränga i sig chips med dippa.. men halva spänningen var ändå om de skulle komma på en eller inte..
Jag vet inte ens vad man säger eller hur man reagerar kring ordet död. Hittills i mitt liv har jag haft turen att aldrig ha upplevt döden på nära håll. När min farmor dog så befann jag mig i Skottland och jag var ung och lite naiv och eftersom jag befann mig i ett annat land mitt uppe i en så spännande tid så hennes bortgång blev aldrig verklighet för mig. Och när jag kom tillbaka till Sverige igen så hade tiden gått och jag hade kommit över det utan att ens ha märkt det. Jag vet att det låter skitskumt men så var det. Jag var så uppe i mitt eget snurr att jag inte ens hann stanna upp och känna sorg.
Men jag är inte så ung nu. Och någonstans i min buk har en kantig sten lagt sig. Den skaver, är obekväm... och tung.. jag är inte längre opåverkad. Man kan inte låta bli att tänka vidare. På sin egen pappa som har Kol. Man vet att dagen en dag ska komma men den känns så långt borta och overklig. Fast precis så tänkte nog mina barndomsvänner med. Tills det hände dem. Deras pappa tog ifrån dem. Och sedan ett litet barn.
Min luftstrupe känns tajt. Ångest.
Min pappa kommer aldrig att dö!
Min mamma kommer aldrig att dö!
Så tänker man när man är ett litet barn. Mamma och pappa lever för evigt. Tron på det är stark när man är liten. Och ack så naiv.
Min tanke går till familjen L. Jag beklagar verkligen sorgen.
Och samtidigt räds jag min egen dag då tron inte längre ligger stark, utan slagits i spillror.
Läs mer om död, bortgång, tankar, minnen, ångest, sorg, döden, familj
Jag vet inte ens vad man säger eller hur man reagerar kring ordet död. Hittills i mitt liv har jag haft turen att aldrig ha upplevt döden på nära håll. När min farmor dog så befann jag mig i Skottland och jag var ung och lite naiv och eftersom jag befann mig i ett annat land mitt uppe i en så spännande tid så hennes bortgång blev aldrig verklighet för mig. Och när jag kom tillbaka till Sverige igen så hade tiden gått och jag hade kommit över det utan att ens ha märkt det. Jag vet att det låter skitskumt men så var det. Jag var så uppe i mitt eget snurr att jag inte ens hann stanna upp och känna sorg.
Men jag är inte så ung nu. Och någonstans i min buk har en kantig sten lagt sig. Den skaver, är obekväm... och tung.. jag är inte längre opåverkad. Man kan inte låta bli att tänka vidare. På sin egen pappa som har Kol. Man vet att dagen en dag ska komma men den känns så långt borta och overklig. Fast precis så tänkte nog mina barndomsvänner med. Tills det hände dem. Deras pappa tog ifrån dem. Och sedan ett litet barn.
Min luftstrupe känns tajt. Ångest.
Min pappa kommer aldrig att dö!
Min mamma kommer aldrig att dö!
Så tänker man när man är ett litet barn. Mamma och pappa lever för evigt. Tron på det är stark när man är liten. Och ack så naiv.
Min tanke går till familjen L. Jag beklagar verkligen sorgen.
Och samtidigt räds jag min egen dag då tron inte längre ligger stark, utan slagits i spillror.
Läs mer om död, bortgång, tankar, minnen, ångest, sorg, döden, familj
Kommentarer/Comments
Trackback