I Malmöregnet minns jag Gula Berget
När jag vaknade imorse föll ett tråkigt grått ljus in genom fönstret och trots att öronpropparna höll ute regndropparnas slag mot rutan så visste jag att marken utanför låg våt och tråkig. Det disiga dimgrå ljuset går inte att ta fel på. Minnen av Gula Berget (Huangshan) bubblade upp och trots att klockan återigen bara var strax efter 07 så steg jag upp för att på denna sidan minnas Kina. Och speciellt den dagen på berget då ingenting verkade gå rätt.
Någongång i mitten av Juni (datumen har bleknat till obetydliga siffror redan) så sammanstrålade jag och Maria med vår nyfunna koreanska väninna Peaulyne som vi träffat i Shanghai ca en vecka tidigare. Vi återsågs i Tunxi med ett gemensamt mål, att klättra i Huangshan, det gula berget. Vad vi alla hört och läst så skulle det vara en av de vackraste platserna i Kina och speciellt för Peaulyne så var det hennes resas höjdpunkt. Maria som framtill denna dag varmt talat om alla berg hon ville upp i såg också mycket fram emot en heldag med klättring. Men speciellt på denna plats skulle mitt och Marias nya motto gälla för i princip allt som hände. You win some, you lose some... Med stor betoning på den sista.
Kvällen innan berget - återföreningen på Huangshan Youth Hostel
Klockan 05.15 masade vi oss upp för att kasta i oss frukosten som stod och väntade på oss. 05.35 avgick bussen mot Huangshan. Ute piskade redan regnet gatorna. Jag hade stoppat fötterna i två plastpåsar på vardera fot innan jag stuckit ner dem i mina gympadojjor men kände med en gång att det där aldrig skulle vara nog och jag ångrade lite att jag inte införskaffat gummistövlar. Maria bar en regnjacka och Jag och Peaulyne hade köpt regn ponchos på hostellet för 3yuan (ca3kr) på hostellet. Min ena gick sönder så fort jag satte på den. God kinesisk kvalitet...
Två sömniga töser klockan 05.30
Redan innan vi satt en fot på berget så lös energin och inlevelsen med sin frånvaro. Jag tror att det lilla jävlaranamma vi haft försvann när priserna tornade upp sig inför oss vid ingången. Inträde 200yuan (hälften för studenter) och linbanorna 80yuan per sträcka (ingen studentrabatt och de fanns 3 hållplatser innan man nått toppen). Jag fick min biljett till halva priset genom att visa mitt svenska studentkort men när Maria skulle göra samma så sade dem blankt nej. Sa att det var tvunget att ha foto. Och till Peaulyne påstod dem att kinesiska studentkort inte gällde alls utan var tvungna att vara internationella (hon pluggade i Beijing). Vi fick en känsla av att de hittade på regler allteftersom... kanske ville dem ha in pengarna p g a det dåliga vädret och den ännu sämre folkströmningen. Efter noga överläggning och t o m efter ett besök till chefens kontor (för att ta ett prat med honom som visade sig inte kunna ett ord engelska) så beslöt vi oss för att göra det bästa av situationen. Linbanan till första stoppet och sen klättra en av rutterna som tog oss upp och runt så att vi kunde klättra ner och slippa fler linbanor till ockerpriser.
Så mycket såg vi på vägen upp...
För att summera klättringen så kan jag säga tropiskt regn och speciellt Maria blev inom kort tid blöt in till benmärgen.. Avstängda vägar mot toppen pga vädret.. Urdålig skyltning och en dyblöt söndrig karta ledde till att vi gick halvt vilse.. Turistgrupper med kineser som inte tog nån hänsyn utan plöjde på som vanligt i branta trappor utan räcke och med 1000m störtdyk på en sida gjorde att man mer än en gång bad för sitt liv så fort man hörde dem komma.. dem och deras paraplyer som de aldrig höll åt sidan utan var ett konstant hot mot våra stackars ögon.. Tjock dimma gjorde att vi inte inte heller såg någonting av berget eller naturen omkring oss.. Efter ca 3-4h började Huangshan te sig alltmer ovälkomnande och trötta och frusna gav vi upp och rånade oss själva med att köpa en linbanebiljett ner och påbörja turen tillbaka till Tunxi som skulle visa sig ta ytterligare 3-4h...
För att komma till Huangshan hade vi tagit en buss som vårt hostel arrangerat och som hämtade upp folk på andra hotell eller gästhus. Men för att komma tillbaka så skulle vi ta en minibuss hade jag läst i min kära guidebok. När vi väl kommit nerför berget (ett nerfallet träd över vägen innebar att vi fått gå genom skog för att bussen inte kunde ta sig fram...) och hittat parkeringen där bussar avgick så blev vi uppraggade av en kvinna som skrek Tunxi? Tunxi? Lyckliga över att haft tur att få en minibuss så snabbt så betalade vi henne och slog oss ner. Men icke att vi åkte. De var tvungna att ha minst 10 passagerare. En lååång väntan tog sin början. När bussen väl hade sina passagerare och såg ut att vara redo att åka sin väg, ja då skulle vi ändå åka gatorna fram i den lilla staden vid bergets fot och haffa fler passagerare. Lite då och då rullade föraren ner sin ruta och vrålade Tunxi!! till folk på trottoarerna. När sätena var fulla så åkte en pall fram. Och en upp och nervänd spann. I Kina kan man alltid klämma in en till om det innebär lite extra cash..
Bussfärden tillbaka till Tunxi..
Igår skrev jag att i Kina är allting roligt. Och så är det. För även om vi när vi befann oss på Gula Berget inte tyckte det var alls kul så skriver jag om det nu med ett brett leende på läpparna. Absurditeten i allt som skedde ter sig nu efteråt som ett ljuvligt skämt. Det osannolika blir i Kina nästan vardagligt. Egna regler och egna lagar gör att ingenting går till på det sätt vi är vana vid och som vi tycker är rätt. Men på ett eller annat sätt så går det ändå. Visst tar saker och ting längre tid men det är under den där tiden som allt det där roliga sker. Allt det som aldrig händer här hemma. För vi styrs så av vår moral och att rätt ska vara rätt. Vi hastar principfast igenom livet medan kineserna lunkar och lullar och gör lite som dem vill. Kina har som land många fel och orättvisor. Men jag saknar livligheten. Obekymmersamheten. Som att lunka fram i regnet på gula berget med paraflaxet i högsta hugg och ett stort leende på läpparna. Och bredvid gick vi och huttrade och frös medan irritationen steg och hela världen tedde sig i dystert ljus. I början kunde jag inte ens le åt det faktum att mannen som satt bredvid mig på bussen tillbaka till Tunxi satt på en spann.
Så visst berget var enligt mig en ren turistfälla. Dyrt jämfört med allt annat vi gjorde i Kina. Uthuggna trappsteg och färdga rutter känns inte direkt som vild natur. Vädret sög. Men det var en erfarenhet likt allt annat. Och redan samma kväll, över några öl, så skrattade vi gott åt våra obravader. För saken är den, you win some... you lose some...
Tags: kina, tunxi, gula berget, huangshan, foto, resa, china
Någongång i mitten av Juni (datumen har bleknat till obetydliga siffror redan) så sammanstrålade jag och Maria med vår nyfunna koreanska väninna Peaulyne som vi träffat i Shanghai ca en vecka tidigare. Vi återsågs i Tunxi med ett gemensamt mål, att klättra i Huangshan, det gula berget. Vad vi alla hört och läst så skulle det vara en av de vackraste platserna i Kina och speciellt för Peaulyne så var det hennes resas höjdpunkt. Maria som framtill denna dag varmt talat om alla berg hon ville upp i såg också mycket fram emot en heldag med klättring. Men speciellt på denna plats skulle mitt och Marias nya motto gälla för i princip allt som hände. You win some, you lose some... Med stor betoning på den sista.
Kvällen innan berget - återföreningen på Huangshan Youth Hostel
Klockan 05.15 masade vi oss upp för att kasta i oss frukosten som stod och väntade på oss. 05.35 avgick bussen mot Huangshan. Ute piskade redan regnet gatorna. Jag hade stoppat fötterna i två plastpåsar på vardera fot innan jag stuckit ner dem i mina gympadojjor men kände med en gång att det där aldrig skulle vara nog och jag ångrade lite att jag inte införskaffat gummistövlar. Maria bar en regnjacka och Jag och Peaulyne hade köpt regn ponchos på hostellet för 3yuan (ca3kr) på hostellet. Min ena gick sönder så fort jag satte på den. God kinesisk kvalitet...
Två sömniga töser klockan 05.30
Redan innan vi satt en fot på berget så lös energin och inlevelsen med sin frånvaro. Jag tror att det lilla jävlaranamma vi haft försvann när priserna tornade upp sig inför oss vid ingången. Inträde 200yuan (hälften för studenter) och linbanorna 80yuan per sträcka (ingen studentrabatt och de fanns 3 hållplatser innan man nått toppen). Jag fick min biljett till halva priset genom att visa mitt svenska studentkort men när Maria skulle göra samma så sade dem blankt nej. Sa att det var tvunget att ha foto. Och till Peaulyne påstod dem att kinesiska studentkort inte gällde alls utan var tvungna att vara internationella (hon pluggade i Beijing). Vi fick en känsla av att de hittade på regler allteftersom... kanske ville dem ha in pengarna p g a det dåliga vädret och den ännu sämre folkströmningen. Efter noga överläggning och t o m efter ett besök till chefens kontor (för att ta ett prat med honom som visade sig inte kunna ett ord engelska) så beslöt vi oss för att göra det bästa av situationen. Linbanan till första stoppet och sen klättra en av rutterna som tog oss upp och runt så att vi kunde klättra ner och slippa fler linbanor till ockerpriser.
Så mycket såg vi på vägen upp...
För att summera klättringen så kan jag säga tropiskt regn och speciellt Maria blev inom kort tid blöt in till benmärgen.. Avstängda vägar mot toppen pga vädret.. Urdålig skyltning och en dyblöt söndrig karta ledde till att vi gick halvt vilse.. Turistgrupper med kineser som inte tog nån hänsyn utan plöjde på som vanligt i branta trappor utan räcke och med 1000m störtdyk på en sida gjorde att man mer än en gång bad för sitt liv så fort man hörde dem komma.. dem och deras paraplyer som de aldrig höll åt sidan utan var ett konstant hot mot våra stackars ögon.. Tjock dimma gjorde att vi inte inte heller såg någonting av berget eller naturen omkring oss.. Efter ca 3-4h började Huangshan te sig alltmer ovälkomnande och trötta och frusna gav vi upp och rånade oss själva med att köpa en linbanebiljett ner och påbörja turen tillbaka till Tunxi som skulle visa sig ta ytterligare 3-4h...
För att komma till Huangshan hade vi tagit en buss som vårt hostel arrangerat och som hämtade upp folk på andra hotell eller gästhus. Men för att komma tillbaka så skulle vi ta en minibuss hade jag läst i min kära guidebok. När vi väl kommit nerför berget (ett nerfallet träd över vägen innebar att vi fått gå genom skog för att bussen inte kunde ta sig fram...) och hittat parkeringen där bussar avgick så blev vi uppraggade av en kvinna som skrek Tunxi? Tunxi? Lyckliga över att haft tur att få en minibuss så snabbt så betalade vi henne och slog oss ner. Men icke att vi åkte. De var tvungna att ha minst 10 passagerare. En lååång väntan tog sin början. När bussen väl hade sina passagerare och såg ut att vara redo att åka sin väg, ja då skulle vi ändå åka gatorna fram i den lilla staden vid bergets fot och haffa fler passagerare. Lite då och då rullade föraren ner sin ruta och vrålade Tunxi!! till folk på trottoarerna. När sätena var fulla så åkte en pall fram. Och en upp och nervänd spann. I Kina kan man alltid klämma in en till om det innebär lite extra cash..
Bussfärden tillbaka till Tunxi..
Igår skrev jag att i Kina är allting roligt. Och så är det. För även om vi när vi befann oss på Gula Berget inte tyckte det var alls kul så skriver jag om det nu med ett brett leende på läpparna. Absurditeten i allt som skedde ter sig nu efteråt som ett ljuvligt skämt. Det osannolika blir i Kina nästan vardagligt. Egna regler och egna lagar gör att ingenting går till på det sätt vi är vana vid och som vi tycker är rätt. Men på ett eller annat sätt så går det ändå. Visst tar saker och ting längre tid men det är under den där tiden som allt det där roliga sker. Allt det som aldrig händer här hemma. För vi styrs så av vår moral och att rätt ska vara rätt. Vi hastar principfast igenom livet medan kineserna lunkar och lullar och gör lite som dem vill. Kina har som land många fel och orättvisor. Men jag saknar livligheten. Obekymmersamheten. Som att lunka fram i regnet på gula berget med paraflaxet i högsta hugg och ett stort leende på läpparna. Och bredvid gick vi och huttrade och frös medan irritationen steg och hela världen tedde sig i dystert ljus. I början kunde jag inte ens le åt det faktum att mannen som satt bredvid mig på bussen tillbaka till Tunxi satt på en spann.
Så visst berget var enligt mig en ren turistfälla. Dyrt jämfört med allt annat vi gjorde i Kina. Uthuggna trappsteg och färdga rutter känns inte direkt som vild natur. Vädret sög. Men det var en erfarenhet likt allt annat. Och redan samma kväll, över några öl, så skrattade vi gott åt våra obravader. För saken är den, you win some... you lose some...
Tags: kina, tunxi, gula berget, huangshan, foto, resa, china
Kommentarer/Comments
Postat av: Mamma
Vilka bilder!
Du borde vara en proffsfotograf.
Du kan verkligen hantera kameran och fånga det du har ögat på.
Duktig tjej!
Trackback