Pills, bad thrills & ... Flamenco beats
P g a personliga orsaker så har Peter sovit här och inte hemma hos sina päron. Att ha honom här får mig att önska att jag också skulle åka imorgon. Ja inte med honom som ett par utan .. dit .. hem. Till Edinburgh. Att ha spenderat tid men någon som själv kom tillbaka till Malmö bara för att åter försvinna inom 1år har fått mig att inse att mina tankar är inte fel. När vi begav oss härifrån i starten av 2003 så var vi helt andra människor än nu. Men redan då lämnade jag Malmö och Sverige av en orsak. Och den orsaken har inte försvunnit, den har växt sig starkare i takt med att åren i Eddan förändrade mig som person. Det är inte konstigt att Malmö känns som en bur - för det är en bur. Den håller mitt sinne inlåst. Mina känslor. När alla andra är som bedövade av staden så kan man inte begära att dem ska förstå. Alltså pratar jag inte öppet om min ångest. Men den bor där inom en.
Idag när jag drack mitt förmiddagskaffe till takterna av Peters flamenco spelande så gjorde sig denna längtan bort påmind värre än någonsin. Till den gräns att gråten varit nära hela dagen. Jag försöker tänka på det fina jag har här; min familj och mina vänner och att utbildningen går så mycket bättre än förväntat och att jag ska till Kina med Maria... För det mesta får det ner mig på jorden igen och jag blir gladare. Men så ibland, som idag, så vinner vardagspaniken. Och jag skulle ljuga mig blå i ansiktet om jag påstod att det hela inte berodde en aning på avundsjuka också. Att Peter är där och inte jag. Edinburgh var ju på nått sätt min grej. Jag stack ju dit och bodde en sväng redan 1997... Men så blev allt som det blev och nu är jag här istället. Galet.
Men det finns ett litet lyft i tillvaron. Piller. Ja ni behöver inte hålla andan och tro att jag snackar nån drog. Utan om den lilla vita p-pillan. Efter ett snack med Maria häromdagen så insåg jag att jag mått så som jag mått ett bra tag - ganska exakt så länge som den dagen jag flyttade från Eddan, blev singel och slutade ta mina piller. Och när Maria den dagen nämnde att hon mådde bra mycket bättre när hon börjat med sina igen så slog det mig.. har jag varit så snevriden i skallen p g a nån hormonbrist?? Så jag följde hennes exempel. Och utan att forska i om det är psykosomatiskt eller inte så känner jag mig redan nu på 4e dagen mycket bättre.
Visst sitter jag här och brölar över Malmö och Edinburgh grejjen som vanligt men det är inte där jag förväntade mig den stora förändringen, där förväntade jag mig faktiskt ingen ändring alls. Utan istället handlar det om att jag fått energi till att vilja göra saker och träffa människor igen. Jag känner inte längre ett behov av att isolera mig mina resterande år i staden. Jag vaknar på morgonen och ler och vill åstadkomma saker bums. Som dagen efter mitt Beastwoman-inlägg. Vaknade dan därpå igen av grannens borrande. Men istället för att få ett utbrott så skuttade jag upp ur sängen och fick saker gjorde. Det var en fröjd. (Även om jag kom att gilla the new SuperMe..haha..)
Nu ska jag iallafall hoppa i myskläder och lägga min arma kropp i soffan. Promenerade hem i rask takt från min mormor. Ca 7km mellan hennes hem i Arlöv och min lägenhet vid Pildammarna. Ett gott råd till alla som vill få upp tempot i gången - lyssna på Presets högt!!!! Man får för sig att man äger världen...
Anyway.. myspys framför teven. Och kanske jag orkar steka mig en raggmunk också. Kanske inte...
Läs mer om edinburgh, malmö, p-piller, hormoner, avundsjuka, the presets
Idag när jag drack mitt förmiddagskaffe till takterna av Peters flamenco spelande så gjorde sig denna längtan bort påmind värre än någonsin. Till den gräns att gråten varit nära hela dagen. Jag försöker tänka på det fina jag har här; min familj och mina vänner och att utbildningen går så mycket bättre än förväntat och att jag ska till Kina med Maria... För det mesta får det ner mig på jorden igen och jag blir gladare. Men så ibland, som idag, så vinner vardagspaniken. Och jag skulle ljuga mig blå i ansiktet om jag påstod att det hela inte berodde en aning på avundsjuka också. Att Peter är där och inte jag. Edinburgh var ju på nått sätt min grej. Jag stack ju dit och bodde en sväng redan 1997... Men så blev allt som det blev och nu är jag här istället. Galet.
Men det finns ett litet lyft i tillvaron. Piller. Ja ni behöver inte hålla andan och tro att jag snackar nån drog. Utan om den lilla vita p-pillan. Efter ett snack med Maria häromdagen så insåg jag att jag mått så som jag mått ett bra tag - ganska exakt så länge som den dagen jag flyttade från Eddan, blev singel och slutade ta mina piller. Och när Maria den dagen nämnde att hon mådde bra mycket bättre när hon börjat med sina igen så slog det mig.. har jag varit så snevriden i skallen p g a nån hormonbrist?? Så jag följde hennes exempel. Och utan att forska i om det är psykosomatiskt eller inte så känner jag mig redan nu på 4e dagen mycket bättre.
Visst sitter jag här och brölar över Malmö och Edinburgh grejjen som vanligt men det är inte där jag förväntade mig den stora förändringen, där förväntade jag mig faktiskt ingen ändring alls. Utan istället handlar det om att jag fått energi till att vilja göra saker och träffa människor igen. Jag känner inte längre ett behov av att isolera mig mina resterande år i staden. Jag vaknar på morgonen och ler och vill åstadkomma saker bums. Som dagen efter mitt Beastwoman-inlägg. Vaknade dan därpå igen av grannens borrande. Men istället för att få ett utbrott så skuttade jag upp ur sängen och fick saker gjorde. Det var en fröjd. (Även om jag kom att gilla the new SuperMe..haha..)
Nu ska jag iallafall hoppa i myskläder och lägga min arma kropp i soffan. Promenerade hem i rask takt från min mormor. Ca 7km mellan hennes hem i Arlöv och min lägenhet vid Pildammarna. Ett gott råd till alla som vill få upp tempot i gången - lyssna på Presets högt!!!! Man får för sig att man äger världen...
Anyway.. myspys framför teven. Och kanske jag orkar steka mig en raggmunk också. Kanske inte...
Läs mer om edinburgh, malmö, p-piller, hormoner, avundsjuka, the presets
Kommentarer/Comments
Trackback