The Returner
I'm on my way.. filled with new hope and new strenght. I am new. I am ready.
Next week. I'm coming back. Returning to the blogosphere.
I'm on the move again..
Next week. I'm coming back. Returning to the blogosphere.
I'm on the move again..
©M.E
In dire need of rest!
The past few weeks have been turbulent. Unexpected problems occured when I swapped universities. And fueled by these problems a doubt regarding my choice of future career started growing in the back of my head.. like a pulsating tumour it spread inside me. For a while there I couldnt eat nor sleep. On top of it all I miss Edinburgh like mad. It sounds silly and maybe even a bit weird, but I'm homesick.. Before I went on my wee working holiday my own city had just started to feel like a comfort zone, at least for the time being. At least until I finished uni. But it's not a comfort zone anymore. It's a prison.
I need time to figure things out. I no longer have the energy to take photos and publish them on my blog every day. At the moment I am being creative in other ways. I draw. I paint. I write. I'm embracing this flow.. through it I usually get back on track.. I find answers.. I get to know myself just a little bit better..
I also decided to take back my original blog name. PixieKatten. It has been my internet alias for many years.. it is me.. the Urban Buddha name felt like a sell out.. an attempt to promote the fact that I have travelled in Asia a lot.. It was never me..
Anyhow.. this is just temporarily. Like a bear entering hibernation to escape the freezing winter. I will be back when things look brighter.. See ya all soon..
x x x
©M.P - The Urban Buddha ain't no Buddha no more -
I need time to figure things out. I no longer have the energy to take photos and publish them on my blog every day. At the moment I am being creative in other ways. I draw. I paint. I write. I'm embracing this flow.. through it I usually get back on track.. I find answers.. I get to know myself just a little bit better..
I also decided to take back my original blog name. PixieKatten. It has been my internet alias for many years.. it is me.. the Urban Buddha name felt like a sell out.. an attempt to promote the fact that I have travelled in Asia a lot.. It was never me..
Anyhow.. this is just temporarily. Like a bear entering hibernation to escape the freezing winter. I will be back when things look brighter.. See ya all soon..
x x x
©M.P - The Urban Buddha ain't no Buddha no more -
Borta
Kvällens inlägg är en tanke kring människans bortgång. Fick idag motta vetskapen om att mina barnsdomsvänners far gått bort och att en av dessa gamla vänner även förlorade sitt nyfödda barn i samma veva. Så mycket olycka och död på en gång. Trots att jag inte träffat dessa männsiskor sedan min familj bröts isär för ca 12 eller 13 år sedan och vi flyttade från min barndomsby till Malmö så tog det mig ändå hårt. I bakhuvudet finns ju ändå minnen av hur denna man som var kamrat med min pappa alltid brukade skoja med mig och min syster när våra familjer umgicks. Man börjar tänka tillbaka på gamla kräftskivor och nyårsaftnar och hur jag, syrran och den andra familjens döttrar som var (är) i våran ålder brukade titta på filmer som jag egentligen inte fick se för att jag va mörkrädd och hade så livlig fantasi redan.. filmer som t e x Poltergeist.. men föräldrarna märkte ju aldrig nånting.. de var för upptagna av allt babbel och att kränga i sig chips med dippa.. men halva spänningen var ändå om de skulle komma på en eller inte..
Jag vet inte ens vad man säger eller hur man reagerar kring ordet död. Hittills i mitt liv har jag haft turen att aldrig ha upplevt döden på nära håll. När min farmor dog så befann jag mig i Skottland och jag var ung och lite naiv och eftersom jag befann mig i ett annat land mitt uppe i en så spännande tid så hennes bortgång blev aldrig verklighet för mig. Och när jag kom tillbaka till Sverige igen så hade tiden gått och jag hade kommit över det utan att ens ha märkt det. Jag vet att det låter skitskumt men så var det. Jag var så uppe i mitt eget snurr att jag inte ens hann stanna upp och känna sorg.
Men jag är inte så ung nu. Och någonstans i min buk har en kantig sten lagt sig. Den skaver, är obekväm... och tung.. jag är inte längre opåverkad. Man kan inte låta bli att tänka vidare. På sin egen pappa som har Kol. Man vet att dagen en dag ska komma men den känns så långt borta och overklig. Fast precis så tänkte nog mina barndomsvänner med. Tills det hände dem. Deras pappa tog ifrån dem. Och sedan ett litet barn.
Min luftstrupe känns tajt. Ångest.
Min pappa kommer aldrig att dö!
Min mamma kommer aldrig att dö!
Så tänker man när man är ett litet barn. Mamma och pappa lever för evigt. Tron på det är stark när man är liten. Och ack så naiv.
Min tanke går till familjen L. Jag beklagar verkligen sorgen.
Och samtidigt räds jag min egen dag då tron inte längre ligger stark, utan slagits i spillror.
Läs mer om död, bortgång, tankar, minnen, ångest, sorg, döden, familj
Jag vet inte ens vad man säger eller hur man reagerar kring ordet död. Hittills i mitt liv har jag haft turen att aldrig ha upplevt döden på nära håll. När min farmor dog så befann jag mig i Skottland och jag var ung och lite naiv och eftersom jag befann mig i ett annat land mitt uppe i en så spännande tid så hennes bortgång blev aldrig verklighet för mig. Och när jag kom tillbaka till Sverige igen så hade tiden gått och jag hade kommit över det utan att ens ha märkt det. Jag vet att det låter skitskumt men så var det. Jag var så uppe i mitt eget snurr att jag inte ens hann stanna upp och känna sorg.
Men jag är inte så ung nu. Och någonstans i min buk har en kantig sten lagt sig. Den skaver, är obekväm... och tung.. jag är inte längre opåverkad. Man kan inte låta bli att tänka vidare. På sin egen pappa som har Kol. Man vet att dagen en dag ska komma men den känns så långt borta och overklig. Fast precis så tänkte nog mina barndomsvänner med. Tills det hände dem. Deras pappa tog ifrån dem. Och sedan ett litet barn.
Min luftstrupe känns tajt. Ångest.
Min pappa kommer aldrig att dö!
Min mamma kommer aldrig att dö!
Så tänker man när man är ett litet barn. Mamma och pappa lever för evigt. Tron på det är stark när man är liten. Och ack så naiv.
Min tanke går till familjen L. Jag beklagar verkligen sorgen.
Och samtidigt räds jag min egen dag då tron inte längre ligger stark, utan slagits i spillror.
Läs mer om död, bortgång, tankar, minnen, ångest, sorg, döden, familj
Djurrätt eller djur på spett?
Kan inte säga vad jag drömde om inatt. Vad det än var så triggade det min tankeknöl och när jag vaknade imorse så kunde jag inte sluta tänka på varför vi människor anser oss ha rätten att stå över andra levande varelser. Och ju mer jag tänkte på det desto mindre kunde jag egentligen förstå denna hierarki. Så många säger alltid att människan är ett djur och att det är naturens lag. Evolution. Starkast vinner. Det handlar om överlevnad. Ett argument som jag anser står och faller i en värld där vi redan vänt upp och ner på alla odds. Vi ser till att skogar försvinner, våtmarker surnar, haven dör av syrebrist, luften är på många platser hälsovådlig av avgaser... Vi tvingar djur jönsa runt på cirkusar för vårt nöjes skull... och snälla alla, försök nu bortse från våra "snälla" svenska cirkusar.. Det finns faktiskt en värld därute som inte lika oskyldig och fin som ni vill tro. Som att man tex skjuter aphonor för att ta ungarna och sen tvinga dem uppträdda på nöjesplatser i bla Thailand.. I en tid som denna känns "människan är i grunden bara ett djur som alla andra djur"-snacket bara skrattretande. Är det något vi inte är, så är det bara ett djur. Vi har ett val att göra rätt men väldigt få utnyttjar detta val.
Jag brottas ofta med val jag gör. Som att jag efter flera år som vegetarian började äta fisk igen och även om jag aldrig köper hem kött själv utan är en storkonsument av Quorn och Hälsans Kök så kan jag äta det ibland om det bjuds t ex hos mamman. Men det kan ge mig världens ångest efteråt. Så jag har bestämt att eftersom 2008 på många sätt redan varit året då jag tar itu med saker som inte känns rätt så ska jag även reda ut denna tvist i mitt inre. Projekt nertrappning har börjat. Ja att inte äta kött alls kommer inte vara problemet. Att jag ibland tuggar i mig nån köttbulle eller en kycklingbit är ren och skär slapphet. Lätt fixat. Problemet ligger i att jag verkligen älskar fisk och skaldjur. Sushi... mmmmm!!! Men jag måste leva så som jag vill lära andra. Det går inte att klaga på pälsindustrin eller djurförsök eller tjuvskytte och sen dela ut moralkakor och efter det gå hem och vräka i sig en 15-bitars sushi-tallrik från ett hav som utfiskas eller håller på att dö eller där delfiner slinker med för att jag vill ha en fin bit röd tonfisk på min risbit! Djur som djur! Idag har jag gjort mitt val. När ska du göra ditt?
Länktips:
Djurens Rätt
- stöd dem eller få tips på hur du kan hjälpa till.
Panda Passport
- Stötta WWF med nåkra enkla kick när du har tid.
World Society for the Protection of Animals
- behöver 10miljoner underskrifter.. hjälp dem!
Svart eller vitt... Vem satsar du dina pengar på? Eller kanske hundgryta för matlådan till jobbet? Ny innebörd för "doggiebag"...
(Pic Source: http://www.wspa-international.org/)
Djursex är tillåtet i Sverige. Imorgon håller politikerna val i några djurfrågor. Frågan är inte ens uppe. Mailar dem via Djurens Rätts Hemsida och kräv ett förbud. Skriv på och maila HÄR!!
Läs mer om djur, djurplågeri, wwf, wspa, djurens rätt, val, kött, fisk, vegetarian, samhälle, miljö
Jag brottas ofta med val jag gör. Som att jag efter flera år som vegetarian började äta fisk igen och även om jag aldrig köper hem kött själv utan är en storkonsument av Quorn och Hälsans Kök så kan jag äta det ibland om det bjuds t ex hos mamman. Men det kan ge mig världens ångest efteråt. Så jag har bestämt att eftersom 2008 på många sätt redan varit året då jag tar itu med saker som inte känns rätt så ska jag även reda ut denna tvist i mitt inre. Projekt nertrappning har börjat. Ja att inte äta kött alls kommer inte vara problemet. Att jag ibland tuggar i mig nån köttbulle eller en kycklingbit är ren och skär slapphet. Lätt fixat. Problemet ligger i att jag verkligen älskar fisk och skaldjur. Sushi... mmmmm!!! Men jag måste leva så som jag vill lära andra. Det går inte att klaga på pälsindustrin eller djurförsök eller tjuvskytte och sen dela ut moralkakor och efter det gå hem och vräka i sig en 15-bitars sushi-tallrik från ett hav som utfiskas eller håller på att dö eller där delfiner slinker med för att jag vill ha en fin bit röd tonfisk på min risbit! Djur som djur! Idag har jag gjort mitt val. När ska du göra ditt?
Länktips:
Djurens Rätt
- stöd dem eller få tips på hur du kan hjälpa till.
Panda Passport
- Stötta WWF med nåkra enkla kick när du har tid.
World Society for the Protection of Animals
- behöver 10miljoner underskrifter.. hjälp dem!
Svart eller vitt... Vem satsar du dina pengar på? Eller kanske hundgryta för matlådan till jobbet? Ny innebörd för "doggiebag"...
(Pic Source: http://www.wspa-international.org/)
Djursex är tillåtet i Sverige. Imorgon håller politikerna val i några djurfrågor. Frågan är inte ens uppe. Mailar dem via Djurens Rätts Hemsida och kräv ett förbud. Skriv på och maila HÄR!!
Läs mer om djur, djurplågeri, wwf, wspa, djurens rätt, val, kött, fisk, vegetarian, samhälle, miljö
Morgon(s)katten
Så fint. Ska ut på stan med syrran om en liten stund. Ännu en som fått härligt vårspring i benen.. Tror det sakta men säkert sprider sig. Idag vaknade jag av att solen sken in i rummet, rakt i ansiktet.. Jag hann inte mer än sträcka lite på mig förrän jag hörde en som hade bråttom ner från sin nya sovplats där hon sussar gott i höjd med taket.. Pixie dunsade därifrån i rasande takt för att hälsa mig godmorgon.. Så i samma sekund som jag öppnade ögonen stod hon redo vid sidan av mitt ansikte och snusade vilt på mig.. När t o m den latmatmasken är full av energi då vet man att det kommer bli en bra dag. Kan man bli annat än glad när en sån liten filur blir helt tossig bara för att man vaknar.. inte jag.. för jag blir helt till mig jag med.. hon är så kär min lilla skattkatt..
Pixiekatten i gröngräset i Sleepyville förra sommaren...
Så nu på dagen blir det först stadsspring och kaffeslurkande med systeryster.. sen sushi-mumseri på Yukai med Emma och Liza ikväll..
By the way... ur ingenstans har jag såna fjärilar i magen att det nästan gör ont. Drömde inatt om en blandning mellan Edinburgh och Kina.. att min kameralins knäcktes mitt av men att den sen var hel igen för att jag hade bara drömt det i drömmen.. hur som helst var det en spännande dröm och nu går jag i resfeber.. haha.. en aning i förskott kanske men men... bättre nu än sen.. Tror i och för sig mest att det handlar om att resan börjar kännas så verklig och ja ser fram emot den som fan. Ska bli gött att ha sällskap. Maria är så nära soulmate man kan ha och även om det kommer finnas störighetsmoment så tror jag vi kommer fixa det bra och ha superkul.
Dock ska jag vara ärlig och berätta att jag härom dagen satt och kollade Japan igen. Satt och klurade ut platser jag inte varit på och vill till.. Nästa resa dit kommer vara längre än 4-5 veckor.. kanske en hel sommar.. kanske lagom till att jag går ut min utbildning och då kan den vara ännu längre. Vill åka från Okinawa i söder till Hokkaido i norr. Men, det är en helt annan historia. Kina först och innan dess Eddan men just nu ska jag göra mig iordning för en tur på Malmös gator. Plötsligt tycker jag om staden igen. Inte på ett 'jag vill stanna och bo här'-sätt men jag våndas inte längre var sekund. Malmö är inte längre skärselden för mina tidigare synder. Kanske handlar allt om att jag egentligen accpeterat, förlåtit och lagt bakom mig allt som skett i Edinburgh. Nya krafter att ta tag i en framtid som ser allt ljusare ut. Haha, dammit, hör som jag låter.. är det verkligen jag som talar.. jag som bara gnällt och ömkat i en evighets evighet??
Life is good.
Jag i Sagano - 2006. Snart är det bambuskog dags igen... I Kina denna gången.. längtar så jag håller på att krevera!!!!!! :))
Läs mer om kina, japan, drömmar, vår, katt, sol, vårkänslor, malmö, bambu, foto
Pixiekatten i gröngräset i Sleepyville förra sommaren...
Så nu på dagen blir det först stadsspring och kaffeslurkande med systeryster.. sen sushi-mumseri på Yukai med Emma och Liza ikväll..
By the way... ur ingenstans har jag såna fjärilar i magen att det nästan gör ont. Drömde inatt om en blandning mellan Edinburgh och Kina.. att min kameralins knäcktes mitt av men att den sen var hel igen för att jag hade bara drömt det i drömmen.. hur som helst var det en spännande dröm och nu går jag i resfeber.. haha.. en aning i förskott kanske men men... bättre nu än sen.. Tror i och för sig mest att det handlar om att resan börjar kännas så verklig och ja ser fram emot den som fan. Ska bli gött att ha sällskap. Maria är så nära soulmate man kan ha och även om det kommer finnas störighetsmoment så tror jag vi kommer fixa det bra och ha superkul.
Dock ska jag vara ärlig och berätta att jag härom dagen satt och kollade Japan igen. Satt och klurade ut platser jag inte varit på och vill till.. Nästa resa dit kommer vara längre än 4-5 veckor.. kanske en hel sommar.. kanske lagom till att jag går ut min utbildning och då kan den vara ännu längre. Vill åka från Okinawa i söder till Hokkaido i norr. Men, det är en helt annan historia. Kina först och innan dess Eddan men just nu ska jag göra mig iordning för en tur på Malmös gator. Plötsligt tycker jag om staden igen. Inte på ett 'jag vill stanna och bo här'-sätt men jag våndas inte längre var sekund. Malmö är inte längre skärselden för mina tidigare synder. Kanske handlar allt om att jag egentligen accpeterat, förlåtit och lagt bakom mig allt som skett i Edinburgh. Nya krafter att ta tag i en framtid som ser allt ljusare ut. Haha, dammit, hör som jag låter.. är det verkligen jag som talar.. jag som bara gnällt och ömkat i en evighets evighet??
Life is good.
Jag i Sagano - 2006. Snart är det bambuskog dags igen... I Kina denna gången.. längtar så jag håller på att krevera!!!!!! :))
Läs mer om kina, japan, drömmar, vår, katt, sol, vårkänslor, malmö, bambu, foto
Pills, bad thrills & ... Flamenco beats
P g a personliga orsaker så har Peter sovit här och inte hemma hos sina päron. Att ha honom här får mig att önska att jag också skulle åka imorgon. Ja inte med honom som ett par utan .. dit .. hem. Till Edinburgh. Att ha spenderat tid men någon som själv kom tillbaka till Malmö bara för att åter försvinna inom 1år har fått mig att inse att mina tankar är inte fel. När vi begav oss härifrån i starten av 2003 så var vi helt andra människor än nu. Men redan då lämnade jag Malmö och Sverige av en orsak. Och den orsaken har inte försvunnit, den har växt sig starkare i takt med att åren i Eddan förändrade mig som person. Det är inte konstigt att Malmö känns som en bur - för det är en bur. Den håller mitt sinne inlåst. Mina känslor. När alla andra är som bedövade av staden så kan man inte begära att dem ska förstå. Alltså pratar jag inte öppet om min ångest. Men den bor där inom en.
Idag när jag drack mitt förmiddagskaffe till takterna av Peters flamenco spelande så gjorde sig denna längtan bort påmind värre än någonsin. Till den gräns att gråten varit nära hela dagen. Jag försöker tänka på det fina jag har här; min familj och mina vänner och att utbildningen går så mycket bättre än förväntat och att jag ska till Kina med Maria... För det mesta får det ner mig på jorden igen och jag blir gladare. Men så ibland, som idag, så vinner vardagspaniken. Och jag skulle ljuga mig blå i ansiktet om jag påstod att det hela inte berodde en aning på avundsjuka också. Att Peter är där och inte jag. Edinburgh var ju på nått sätt min grej. Jag stack ju dit och bodde en sväng redan 1997... Men så blev allt som det blev och nu är jag här istället. Galet.
Men det finns ett litet lyft i tillvaron. Piller. Ja ni behöver inte hålla andan och tro att jag snackar nån drog. Utan om den lilla vita p-pillan. Efter ett snack med Maria häromdagen så insåg jag att jag mått så som jag mått ett bra tag - ganska exakt så länge som den dagen jag flyttade från Eddan, blev singel och slutade ta mina piller. Och när Maria den dagen nämnde att hon mådde bra mycket bättre när hon börjat med sina igen så slog det mig.. har jag varit så snevriden i skallen p g a nån hormonbrist?? Så jag följde hennes exempel. Och utan att forska i om det är psykosomatiskt eller inte så känner jag mig redan nu på 4e dagen mycket bättre.
Visst sitter jag här och brölar över Malmö och Edinburgh grejjen som vanligt men det är inte där jag förväntade mig den stora förändringen, där förväntade jag mig faktiskt ingen ändring alls. Utan istället handlar det om att jag fått energi till att vilja göra saker och träffa människor igen. Jag känner inte längre ett behov av att isolera mig mina resterande år i staden. Jag vaknar på morgonen och ler och vill åstadkomma saker bums. Som dagen efter mitt Beastwoman-inlägg. Vaknade dan därpå igen av grannens borrande. Men istället för att få ett utbrott så skuttade jag upp ur sängen och fick saker gjorde. Det var en fröjd. (Även om jag kom att gilla the new SuperMe..haha..)
Nu ska jag iallafall hoppa i myskläder och lägga min arma kropp i soffan. Promenerade hem i rask takt från min mormor. Ca 7km mellan hennes hem i Arlöv och min lägenhet vid Pildammarna. Ett gott råd till alla som vill få upp tempot i gången - lyssna på Presets högt!!!! Man får för sig att man äger världen...
Anyway.. myspys framför teven. Och kanske jag orkar steka mig en raggmunk också. Kanske inte...
Läs mer om edinburgh, malmö, p-piller, hormoner, avundsjuka, the presets
Idag när jag drack mitt förmiddagskaffe till takterna av Peters flamenco spelande så gjorde sig denna längtan bort påmind värre än någonsin. Till den gräns att gråten varit nära hela dagen. Jag försöker tänka på det fina jag har här; min familj och mina vänner och att utbildningen går så mycket bättre än förväntat och att jag ska till Kina med Maria... För det mesta får det ner mig på jorden igen och jag blir gladare. Men så ibland, som idag, så vinner vardagspaniken. Och jag skulle ljuga mig blå i ansiktet om jag påstod att det hela inte berodde en aning på avundsjuka också. Att Peter är där och inte jag. Edinburgh var ju på nått sätt min grej. Jag stack ju dit och bodde en sväng redan 1997... Men så blev allt som det blev och nu är jag här istället. Galet.
Men det finns ett litet lyft i tillvaron. Piller. Ja ni behöver inte hålla andan och tro att jag snackar nån drog. Utan om den lilla vita p-pillan. Efter ett snack med Maria häromdagen så insåg jag att jag mått så som jag mått ett bra tag - ganska exakt så länge som den dagen jag flyttade från Eddan, blev singel och slutade ta mina piller. Och när Maria den dagen nämnde att hon mådde bra mycket bättre när hon börjat med sina igen så slog det mig.. har jag varit så snevriden i skallen p g a nån hormonbrist?? Så jag följde hennes exempel. Och utan att forska i om det är psykosomatiskt eller inte så känner jag mig redan nu på 4e dagen mycket bättre.
Visst sitter jag här och brölar över Malmö och Edinburgh grejjen som vanligt men det är inte där jag förväntade mig den stora förändringen, där förväntade jag mig faktiskt ingen ändring alls. Utan istället handlar det om att jag fått energi till att vilja göra saker och träffa människor igen. Jag känner inte längre ett behov av att isolera mig mina resterande år i staden. Jag vaknar på morgonen och ler och vill åstadkomma saker bums. Som dagen efter mitt Beastwoman-inlägg. Vaknade dan därpå igen av grannens borrande. Men istället för att få ett utbrott så skuttade jag upp ur sängen och fick saker gjorde. Det var en fröjd. (Även om jag kom att gilla the new SuperMe..haha..)
Nu ska jag iallafall hoppa i myskläder och lägga min arma kropp i soffan. Promenerade hem i rask takt från min mormor. Ca 7km mellan hennes hem i Arlöv och min lägenhet vid Pildammarna. Ett gott råd till alla som vill få upp tempot i gången - lyssna på Presets högt!!!! Man får för sig att man äger världen...
Anyway.. myspys framför teven. Och kanske jag orkar steka mig en raggmunk också. Kanske inte...
Läs mer om edinburgh, malmö, p-piller, hormoner, avundsjuka, the presets
Lörda' Schmörda'
Borde sitta här i tristess-koma. En aning depressivitet borde också göra sig påmind. Men inte idag. Det är fullt ok att sitta hemma och vägra va social fastän det är lördag. För jag måste spara till Sleepyville 2.. till Skottland. Och till Kina såklart. Jag prioriterar att ha tråkigt nu för att kunna roa mig satan i gatan senare. Men en annan orsak till detta myshumör är att jag pratade med Peter igår i telefon i ca 90 minuter.. jag skrattade mycket.. så att jag nästan kiknade. Insåg varför vi var ett så jävla bra par en gång i tiden.. för att vi är lika bänga bägge två. Han håller också på fortfarande med sina roliga röster och tosiga dialekter.. eller också så är det något vi frambringar hos varann.. hur som helst så ska vi ses imorgon och det ska bli fint. Igår under samtalet så tog hans pappa luren en sväng och vi bytade några ord. Skrattade mycket då med. Hans päron är fina människor. Ja ibland är det verkligen synd att det går som det går.. fast man får se det från andra hållet... Jag förlorade en pojkvän men vann en bror.
Idag mailade jag Layla om jobb på MB i sommar. Peter har redan erbjudit extrarummet i sin lägenhet. Jag kan redan se sommaren framför mig.. Blir det inte MB så blir det kanske Caves eller Ecco Vino.. nånstans får jag napp I am sure.. Bo i Marchmont och hänga i Spiegel Tent.. Lata mig i Princes Garden om solen skiner.. Käka nachos på The Last Drop.. Dricka cocktails på Dragon Fly.. Bestiga Arthur's Seat om orken finns..
Har fått erbjudande om att pryda trappuppgångarna i mitt gamla hus med mina målningar.. har inte ens frågat om betalningen.. för vad väljer jag, spendera sommaren i Nybro eller Edinburgh.. haha.. easy peasy..
Nu ska jag inhandla GB Sandwich..
Fann detta fotot i gömmorna.. Brass Monkey.. vilket ställe!! :o)
Läs mer om förhållande, ex, edinburgh, jobb, sommar, drömmar, planer, framtid
Idag mailade jag Layla om jobb på MB i sommar. Peter har redan erbjudit extrarummet i sin lägenhet. Jag kan redan se sommaren framför mig.. Blir det inte MB så blir det kanske Caves eller Ecco Vino.. nånstans får jag napp I am sure.. Bo i Marchmont och hänga i Spiegel Tent.. Lata mig i Princes Garden om solen skiner.. Käka nachos på The Last Drop.. Dricka cocktails på Dragon Fly.. Bestiga Arthur's Seat om orken finns..
Har fått erbjudande om att pryda trappuppgångarna i mitt gamla hus med mina målningar.. har inte ens frågat om betalningen.. för vad väljer jag, spendera sommaren i Nybro eller Edinburgh.. haha.. easy peasy..
Nu ska jag inhandla GB Sandwich..
Fann detta fotot i gömmorna.. Brass Monkey.. vilket ställe!! :o)
Läs mer om förhållande, ex, edinburgh, jobb, sommar, drömmar, planer, framtid
Sweet Revenge
Ännu en natt i nojjans tecken. Det går i perioder men inatt låg jag och vände och vred på mig igen tills jag höll på att storkna av utmattning men kunde inte sova för det. Till sist gjorde jag mina avslappningsövningar och det enda jag minns är att jag började tänka på att laga lasagne och undra om man kan ha cream cheese istället för ricotta, sen däckade jag. Dagens inlägg handlar om att jag accepterat att jag är en grubblare och kommer antagligen nojja över saker resten av mitt liv men den handlar främst om hur jag lärde mig att tygla nojjan och det är också en histora om sweet revenge!
Nojja är en del av mig men styr mig inte så som förr. Nu för tiden får jag ju iallafall inte magkatarr av eländet, alltid ett steg i rätt riktning. Minns att det fanns en tid när jag fick sjuka mig från jobb för att jag inte kunde resa mig ur sängen p g a magsmärtor. Men det är finito. Av den tiden lärde jag mig att det finns ingenting i världen som är viktigare än ens eget välbefinnande. Och jag lärde mig något annat också. Att det kan vara förbannat skönt att ge igen - låta folk smaka av sin egen medicin.
År 2002 hade jag jobb på ett mycket populärt fik i Lund. Ägarna till detta ställe var inte av denna värld. Inte nog med att vi jobbade för minimilön och stressade oss pinnsmala för att det alltid fanns på tok för mycket att göra utan att extrapersonal sattes in... köerna ringlade sig långt ut på gatan på sommaren och gästerna påminde alltför ofta om styvsystrarna i Askungen.. kommenderade och gnällde.. sällan förstående för att vi faktiskt gjorde mer än så gott vi kunde.. vi gjorde allt vi kunde. Men kunderna har ju alltid rätt (haha, yeah right..) så det var bara att le och hålla igen reflexen att ge dem en fet smäll. Sånt kan man ändå ta... Alla har vi ju varit gäster och tänkt att hur servitörerna eller servitriserna har det är väl ändå inte mitt problem, dem är här för att serva! Nej, vänta... inte jag. Kanske är det för att jag jobbat med det själv sen 1997 men jag har faktiskt många gånger vänt i dörren när jag sett personalen springa sig möra på ett ställe.
Iallafall, det var ägarna till det här stället som jag inte tålde. Ett par i 30-something åldern. Frugan född med en silverskedd i munnen och visste hur man gnatade och trodde sig veta något om branschen.. men stod hon väl bakom disken för att ge ett handtag (vilket som tur var inte hände alltför ofta) så ville man bara kicka bort henne igen. Hon orsakade bara mer jobb och mer kaos. Ingen uppfattning alls om hur saker borde gå till för att flyta smidigt. Och när såna människor gnäller på mig och ger mig kritik då ligger dem i skottzonen för mitt totala avsky.
Värre dock var ju hennes man.. som så tydligt valt henne för stålarna och inte p g a kärlek.. Och han vandrade alltid rätt in bakom disken och stal vår dricks.. inte för att det låg mycket i den där burken.. svenskar är väl inte direkt givmildast i världen och lever fortfarande under en falsk bild att dricksen är inbakad i priset.. haha, what a load of crap! Jag har jobbat på minst 4 ställen i Sverige och aldrig sett röken av nån dricks. Nu vet ni det gott folk! Iallafall, tillbaka till drickstjuven. Han gjorde det bara för att poängtera sin makt.. för när ett ställe drar in tusenlappar på några få timmar så spelade ju vår hårt förvärvade 50-lapp inte nån ekonomisk skillnad för honom.. han var helt enkelt bara en rälig människa. Värst var det när han kom in med sin bror.. som uppenbarligen var en ännu större loser men som levde på att ha blodsband till ägaren. Han kom in med sin blick som alltid vandrade upp och ner på en.. krävde sin gratis kaffe och macka fastän vi fått klara order om att bara ge honom 25% rabatt... men när någon gnäller likt ett barn i evigheter så ger man efter... Ta din j-la macka och sätt den i halsen! Tänkte jag alltid.
Och som om dem inte kunde bli sämre människor så hade dem en barnflicka från ett närliggande östland... som dem verkligen såg till att utnyttja till max.. inte endast släpade hon runt på deras son 24-7.. hon var även städerska till fiket och ett annat ställe som de också ägde som låg runt hörnan. Kan tänka mig hur hennes dygn såg ut. Det jag skäms över idag är att man aldrig hjälpte henne städa. Istället satt man och suckande räknade minuterna och ojade sig över hur seg hon var och att man ville hem men inte fick gå förrän hon var klar för bara vi hade nycklar. Tänk att man blir sån. Att om man har ett as över sig så blir man själv ett as mot den som är under en själv.
Men som sagt. Jag orkade bara med så mycket magkatarr och sömnlösa nätter för att jag inte ville gå till jobbet. Till slut, med stöd av min dåvarande sambo, sa jag stopp. Here but no further. Jag sa upp mig lagom tills våren kom. Beställde en resa till Edinburgh (som bara den skulle ställa min värld upp o ned) och mådde så bra för att jag såg ljuset i tunneln. Dagarna i helvetet var räknade. 30 dagars uppsägningstid.. och dem sprang sin väg. Sen kom min stora chans. Ägarinnan närmade sig mig en dag i slutet av min period för att be mig om en sista tjänst. De hade inte hunnit hitta en ersättare och undrade om jag kunde tänka mig att iallafall jobba under sommaren också efter min Edinburgh resa och sluta när turistsäsongen var slut. Jag sa ja för jag har alltid haft svårt att neka till jobb och jag hade ju inget kirrat i vilket fall som helst efter hemkomsten. Men i samma sekund anade jag att detta skulle bli min chans. Det fanns nämligen inga papper på att jag skulle jobba där efter semestern. Det fanns inte ett enda anställningsavtal som spådde om min återkomst.
Så jag åkte till Eddan. Kom hem och sökte nytt jobb redan dagen efter. Hade en jäkla tur och fick ett på en lunchrestaurang i Malmö med omedelbar anställning. Så när min gamla chef kvittrande ringde och frågade hur min semester varit och om jag var redo att börja jobba igen hos dem så spelade jag helt oförstående. Jobba hos er? Vet inte vad du pratar om. Det har jag aldrig lovat. Hon trodde att jag skojade. Nej jag skämtar inte. Jag har ett nytt jobb i Malmö, varför ska jag då pendla till Lund? Hon frustade och stånkade och till slut gick hennes röst upp i falsett innan hon skrek rakt ut åt mig. Att såhär kunde jag inte göra. Vad skulle dem nu göra som hade en personal för lite. Men kära vän, du får väl jobba där själv då i sommar. Jag kan iallafall inte. Efter aningen mer gormande lovade hon mig att jag aldrig mer skulle kunna få ett jobb i Lund. Hon skulle svartmåla mig tills jag var svartlistad. Sen slängde hon luren i örat på mig. Jag satt där med en tyst lur i min hand och hade aldrig mått bättre i mitt liv. Och ca 4månader senare flyttade jag till Edinburgh och sket fullständigt i både henne och Lund... Jag hade satt dit henne och det var en vändning i mitt liv.
För så här är det. Jag grubblar och oroar mig och nojjar än i dag. Det ligger i mina gener, för pappa är likadan. Men den dagen hände något. I samband med att jag gav igen till någon som varit orsaken till så mycket magont så vann jag min egen respekt. Jag kunde se mig i spegeln och veta att folk försökt sätta sig på mig, sätta sig över mig men att jag gått ur det hela med rak rygg, som vinnaren. Och den känslan har bott kvar. Forsatt stärka mig. Mitt första jobb i Edinburgh var på ett ställe som hette The Dome och som fick jobbet i Lund att te sig som en lekskola. På The Dome visste dem hur man systematiskt knäckte sin personal. Folk kom och gick varenda dag. Vissa vandrade ut med vild ilska i blicken, andra med ögonen fulla av tårar. Att servera på detta uber-super-posh-exklusiva stället kostade en en hel del värdighet. Och jag led också där. Fast jag stod i kaffebaren och hade det lite lugnare än de andra. Men den dagen jag vandrade ut därifrån, efter 6 månaders pina, så var det återigen med ryggen sträckt och glädje i maggropen. Men det är en helt annan historia.
Nu måste jag starta med skolarbete. Och så skiner ju solen. Det betyder bara en enda sak. Promenad i parken!!
Läs mer om café, arbetsplats, lund, edinburgh, dome, hämnd, sömn, grubbla, nojjaNojja är en del av mig men styr mig inte så som förr. Nu för tiden får jag ju iallafall inte magkatarr av eländet, alltid ett steg i rätt riktning. Minns att det fanns en tid när jag fick sjuka mig från jobb för att jag inte kunde resa mig ur sängen p g a magsmärtor. Men det är finito. Av den tiden lärde jag mig att det finns ingenting i världen som är viktigare än ens eget välbefinnande. Och jag lärde mig något annat också. Att det kan vara förbannat skönt att ge igen - låta folk smaka av sin egen medicin.
År 2002 hade jag jobb på ett mycket populärt fik i Lund. Ägarna till detta ställe var inte av denna värld. Inte nog med att vi jobbade för minimilön och stressade oss pinnsmala för att det alltid fanns på tok för mycket att göra utan att extrapersonal sattes in... köerna ringlade sig långt ut på gatan på sommaren och gästerna påminde alltför ofta om styvsystrarna i Askungen.. kommenderade och gnällde.. sällan förstående för att vi faktiskt gjorde mer än så gott vi kunde.. vi gjorde allt vi kunde. Men kunderna har ju alltid rätt (haha, yeah right..) så det var bara att le och hålla igen reflexen att ge dem en fet smäll. Sånt kan man ändå ta... Alla har vi ju varit gäster och tänkt att hur servitörerna eller servitriserna har det är väl ändå inte mitt problem, dem är här för att serva! Nej, vänta... inte jag. Kanske är det för att jag jobbat med det själv sen 1997 men jag har faktiskt många gånger vänt i dörren när jag sett personalen springa sig möra på ett ställe.
Iallafall, det var ägarna till det här stället som jag inte tålde. Ett par i 30-something åldern. Frugan född med en silverskedd i munnen och visste hur man gnatade och trodde sig veta något om branschen.. men stod hon väl bakom disken för att ge ett handtag (vilket som tur var inte hände alltför ofta) så ville man bara kicka bort henne igen. Hon orsakade bara mer jobb och mer kaos. Ingen uppfattning alls om hur saker borde gå till för att flyta smidigt. Och när såna människor gnäller på mig och ger mig kritik då ligger dem i skottzonen för mitt totala avsky.
Värre dock var ju hennes man.. som så tydligt valt henne för stålarna och inte p g a kärlek.. Och han vandrade alltid rätt in bakom disken och stal vår dricks.. inte för att det låg mycket i den där burken.. svenskar är väl inte direkt givmildast i världen och lever fortfarande under en falsk bild att dricksen är inbakad i priset.. haha, what a load of crap! Jag har jobbat på minst 4 ställen i Sverige och aldrig sett röken av nån dricks. Nu vet ni det gott folk! Iallafall, tillbaka till drickstjuven. Han gjorde det bara för att poängtera sin makt.. för när ett ställe drar in tusenlappar på några få timmar så spelade ju vår hårt förvärvade 50-lapp inte nån ekonomisk skillnad för honom.. han var helt enkelt bara en rälig människa. Värst var det när han kom in med sin bror.. som uppenbarligen var en ännu större loser men som levde på att ha blodsband till ägaren. Han kom in med sin blick som alltid vandrade upp och ner på en.. krävde sin gratis kaffe och macka fastän vi fått klara order om att bara ge honom 25% rabatt... men när någon gnäller likt ett barn i evigheter så ger man efter... Ta din j-la macka och sätt den i halsen! Tänkte jag alltid.
Och som om dem inte kunde bli sämre människor så hade dem en barnflicka från ett närliggande östland... som dem verkligen såg till att utnyttja till max.. inte endast släpade hon runt på deras son 24-7.. hon var även städerska till fiket och ett annat ställe som de också ägde som låg runt hörnan. Kan tänka mig hur hennes dygn såg ut. Det jag skäms över idag är att man aldrig hjälpte henne städa. Istället satt man och suckande räknade minuterna och ojade sig över hur seg hon var och att man ville hem men inte fick gå förrän hon var klar för bara vi hade nycklar. Tänk att man blir sån. Att om man har ett as över sig så blir man själv ett as mot den som är under en själv.
Men som sagt. Jag orkade bara med så mycket magkatarr och sömnlösa nätter för att jag inte ville gå till jobbet. Till slut, med stöd av min dåvarande sambo, sa jag stopp. Here but no further. Jag sa upp mig lagom tills våren kom. Beställde en resa till Edinburgh (som bara den skulle ställa min värld upp o ned) och mådde så bra för att jag såg ljuset i tunneln. Dagarna i helvetet var räknade. 30 dagars uppsägningstid.. och dem sprang sin väg. Sen kom min stora chans. Ägarinnan närmade sig mig en dag i slutet av min period för att be mig om en sista tjänst. De hade inte hunnit hitta en ersättare och undrade om jag kunde tänka mig att iallafall jobba under sommaren också efter min Edinburgh resa och sluta när turistsäsongen var slut. Jag sa ja för jag har alltid haft svårt att neka till jobb och jag hade ju inget kirrat i vilket fall som helst efter hemkomsten. Men i samma sekund anade jag att detta skulle bli min chans. Det fanns nämligen inga papper på att jag skulle jobba där efter semestern. Det fanns inte ett enda anställningsavtal som spådde om min återkomst.
Så jag åkte till Eddan. Kom hem och sökte nytt jobb redan dagen efter. Hade en jäkla tur och fick ett på en lunchrestaurang i Malmö med omedelbar anställning. Så när min gamla chef kvittrande ringde och frågade hur min semester varit och om jag var redo att börja jobba igen hos dem så spelade jag helt oförstående. Jobba hos er? Vet inte vad du pratar om. Det har jag aldrig lovat. Hon trodde att jag skojade. Nej jag skämtar inte. Jag har ett nytt jobb i Malmö, varför ska jag då pendla till Lund? Hon frustade och stånkade och till slut gick hennes röst upp i falsett innan hon skrek rakt ut åt mig. Att såhär kunde jag inte göra. Vad skulle dem nu göra som hade en personal för lite. Men kära vän, du får väl jobba där själv då i sommar. Jag kan iallafall inte. Efter aningen mer gormande lovade hon mig att jag aldrig mer skulle kunna få ett jobb i Lund. Hon skulle svartmåla mig tills jag var svartlistad. Sen slängde hon luren i örat på mig. Jag satt där med en tyst lur i min hand och hade aldrig mått bättre i mitt liv. Och ca 4månader senare flyttade jag till Edinburgh och sket fullständigt i både henne och Lund... Jag hade satt dit henne och det var en vändning i mitt liv.
För så här är det. Jag grubblar och oroar mig och nojjar än i dag. Det ligger i mina gener, för pappa är likadan. Men den dagen hände något. I samband med att jag gav igen till någon som varit orsaken till så mycket magont så vann jag min egen respekt. Jag kunde se mig i spegeln och veta att folk försökt sätta sig på mig, sätta sig över mig men att jag gått ur det hela med rak rygg, som vinnaren. Och den känslan har bott kvar. Forsatt stärka mig. Mitt första jobb i Edinburgh var på ett ställe som hette The Dome och som fick jobbet i Lund att te sig som en lekskola. På The Dome visste dem hur man systematiskt knäckte sin personal. Folk kom och gick varenda dag. Vissa vandrade ut med vild ilska i blicken, andra med ögonen fulla av tårar. Att servera på detta uber-super-posh-exklusiva stället kostade en en hel del värdighet. Och jag led också där. Fast jag stod i kaffebaren och hade det lite lugnare än de andra. Men den dagen jag vandrade ut därifrån, efter 6 månaders pina, så var det återigen med ryggen sträckt och glädje i maggropen. Men det är en helt annan historia.
Nu måste jag starta med skolarbete. Och så skiner ju solen. Det betyder bara en enda sak. Promenad i parken!!
Trixy for a Pixie
Det är helt otroligt hur saker kan svänga i mitt huvud. För ca 48h sen satt jag och var hur glad som helst över att jag fått ett fint mail från mannen i Skottland. Nu är jag inte så säker längre på att det var vad jag behövde höra. Detta är en person som jag haft ögonen på i flera år. Han har liksom alltid funnits i mitt bakhuvud som en slags dagdröm - något som jag aldrig trodde skulle bli av. Speciellt inte efter att jag flyttat från Edinburgh. Och nu är inte bara en 'date' inplanerad utan två - en kaffe på Black Medicine och en drink på en bar. Sen då?
Kanske vi inte alls kommer trivas i varandras sällskap och den vision jag haft om honom kommer va raserad och vem ska man då drömma lite om? Eller så går det tvärtom.. åren av att sitta på varsin sida av puben och bara glo på varann betalar av sig och löve is in the air... På något sätt är det än värre eftersom jag hela mitt liv proppsat på att förhållanden på distans ALDRIG funkar. Ska jag behöva motbevisa mig själv efter alla dessa år med denna attityd?Jag som aldig skulle få för mig att lita på en av motsatt kön - inte efter de ruttna ägg jag haft missnöjet att vara ihop med fram tills nu. Så vad göra? Som att välja mellan pest och asbest...
Sen tillbakakomsten till Sverige för snart 2år sen har jag hållt mig på avstånd från manskap. Men det är klart att de börjar rycka lite i förhållandenerven nu när våren sakta kommer kravlande in i detta land. Det hade ju varit lite fint att få släppa fram känslorna lite. Släpp fångarna loss det är vår! ;o) Jag har hållt mina känslor i strama tyglar. Vill jag verkligen riskera att han på andra sidan Nordsjön stjäler dem från mig när jag väl vågar mig på att koppla loss dem?
Och varför pratar jag om mina känslor som om de var nån jäkla hund?
Varför ödslar jag tid på att prata om detta överhuvudtaget?
Varför fortsätta ställa retoriska frågor när jag inte förväntar mig nått svar? Detta är ju bara ett utlopp för mina hjärnvågor. En kanal för mina tankar.
Ska gå och sova. Först vill jag bara tacka Sister för hennes braiga tips på musik:
Tack!!
Läs mer om cinematics, känslor, förhållande, dagbok, tankar, tisdag, date, vårkänslor
Kanske vi inte alls kommer trivas i varandras sällskap och den vision jag haft om honom kommer va raserad och vem ska man då drömma lite om? Eller så går det tvärtom.. åren av att sitta på varsin sida av puben och bara glo på varann betalar av sig och löve is in the air... På något sätt är det än värre eftersom jag hela mitt liv proppsat på att förhållanden på distans ALDRIG funkar. Ska jag behöva motbevisa mig själv efter alla dessa år med denna attityd?Jag som aldig skulle få för mig att lita på en av motsatt kön - inte efter de ruttna ägg jag haft missnöjet att vara ihop med fram tills nu. Så vad göra? Som att välja mellan pest och asbest...
Sen tillbakakomsten till Sverige för snart 2år sen har jag hållt mig på avstånd från manskap. Men det är klart att de börjar rycka lite i förhållandenerven nu när våren sakta kommer kravlande in i detta land. Det hade ju varit lite fint att få släppa fram känslorna lite. Släpp fångarna loss det är vår! ;o) Jag har hållt mina känslor i strama tyglar. Vill jag verkligen riskera att han på andra sidan Nordsjön stjäler dem från mig när jag väl vågar mig på att koppla loss dem?
Och varför pratar jag om mina känslor som om de var nån jäkla hund?
Varför ödslar jag tid på att prata om detta överhuvudtaget?
Varför fortsätta ställa retoriska frågor när jag inte förväntar mig nått svar? Detta är ju bara ett utlopp för mina hjärnvågor. En kanal för mina tankar.
Ska gå och sova. Först vill jag bara tacka Sister för hennes braiga tips på musik:
Tack!!
Läs mer om cinematics, känslor, förhållande, dagbok, tankar, tisdag, date, vårkänslor
LördagsNostalgi (LoveDotCom)
Tänk att några rader på en skärm kan göra en så glad. Några välbehövliga ord från en vän man inte pratat med på länge. Satt och pratade med Dot på msn. Vi kom in på mitt nalkande besök och även min flytt från Eddan och mina planer att återvända den dag min utbildning här i Sverige är klar. Hon funderat på att plugga ett år i New York eller att åka tillbaka till Australien och läsa. Men vad våra planer än är så ville båda tillbaka till Edinburgh för att bo. Och när hon skrev att even though it's in a distant future it is well worth the wait because that day, when we both return, will be the day of my life!
Jisses vad dem orden betydde mycket. Vetskapen om att det fortfaranade finns omtanke och kärlek där. I ca 3år jobbade vi ihop och i ca 18 månader av de 3 åren bodde vi även ihop. Plus att vi umgicks nästan dagligen utanför jobbet och hemmet också. Jag kan inte minnas ett enda bråk. Knappt ens några sura miner. Sen drog hon till Oz och hann inte tillbaka innan det var min tur att dra. Den sista tiden har vi inte hörts särskilt ofta. Fast när hon hörde om mitt besök var hon först med att erbjuda sovplats så länge jag ville stanna. Och idag det här.
Det finns några sådana människor i mitt liv. Personer man inte behöver anstränga sig särskilt mycket att hålla kontakten med för man vet att när man väl ses så är det som om ingen tid gått. Och jag tror att det är det som är riktig vänskap. Jag är ytterst dålig på att höra av mig och är medveten om detta. Därför förebrår jag aldrig någon som är kass på att maila (såvida det inte handlar om total ignoration efter att man utlovat telefonsamtal mm - that deserves a good beating, almost, om jag nu var en sån som slogs, fast de är jag inte, tur för vissa).
Roomies - collegues - best mates!
Jag skickade Dot bilden ovan över msn, som en kul grej. Lite lördagsnostalgi. En stund efter vårt lilla samtal kollade jag mail på myspace och till min stora glädje kunde jag i min lista över mina vänner se att hon ändrat sin profilbild till just den. Kul att se att inte bara jag är en sucker för nostalgi...
Och apropå det så hade jag och Emma en kul stund med att bläddra igenom min hög med fotoalbum denna eftermiddag efter att vi tagit en kaffe på stan (stunden efter att jag och mamma just tagit en kaffe på stan - snacka om lagom dos koffein). Jisses vilka garv. Vilka härliga tider man haft. Ibland är det så lätt att bara sitta och se tillbaka på de misstag man begått och fel val som gjorts. Det man oftare borde göra är att sitta ner och inse vilka fantastiska händelser som tillvaron bjudit på. Det är fan så mycket roligare!
Emma och Bobby
Vet inte vad det är. Men den sista tiden har jag haft problem med att hitta mig själv igen. Har kännt mig lost, apatisk inför mycket och okapabel till att slappna av och ha riktigt roligt. Det har funnits en stor irritation inom mig. Idag känns allt annorlunda. Vet inte om det är vetskapen om att jag ska tillbringa 2 veckor i Edinburgh.. eller om det är mitt vita beslut.. eller om det är glädjen över att ha familjen nära och fina vänner till hands.. eller om det är Queens of the Stone Age imorgon i Köpenhamn.. Vad det än är så känner jag mig ytterst glad idag. Genuin glädje i maggropen. Det är fint. Idag är en bra dag att vara jag!
Läs mer om vänskap, queens of the stone age, edinburgh, känslor, framtiden, minnen, bilder
Jisses vad dem orden betydde mycket. Vetskapen om att det fortfaranade finns omtanke och kärlek där. I ca 3år jobbade vi ihop och i ca 18 månader av de 3 åren bodde vi även ihop. Plus att vi umgicks nästan dagligen utanför jobbet och hemmet också. Jag kan inte minnas ett enda bråk. Knappt ens några sura miner. Sen drog hon till Oz och hann inte tillbaka innan det var min tur att dra. Den sista tiden har vi inte hörts särskilt ofta. Fast när hon hörde om mitt besök var hon först med att erbjuda sovplats så länge jag ville stanna. Och idag det här.
Det finns några sådana människor i mitt liv. Personer man inte behöver anstränga sig särskilt mycket att hålla kontakten med för man vet att när man väl ses så är det som om ingen tid gått. Och jag tror att det är det som är riktig vänskap. Jag är ytterst dålig på att höra av mig och är medveten om detta. Därför förebrår jag aldrig någon som är kass på att maila (såvida det inte handlar om total ignoration efter att man utlovat telefonsamtal mm - that deserves a good beating, almost, om jag nu var en sån som slogs, fast de är jag inte, tur för vissa).
Roomies - collegues - best mates!
Jag skickade Dot bilden ovan över msn, som en kul grej. Lite lördagsnostalgi. En stund efter vårt lilla samtal kollade jag mail på myspace och till min stora glädje kunde jag i min lista över mina vänner se att hon ändrat sin profilbild till just den. Kul att se att inte bara jag är en sucker för nostalgi...
Och apropå det så hade jag och Emma en kul stund med att bläddra igenom min hög med fotoalbum denna eftermiddag efter att vi tagit en kaffe på stan (stunden efter att jag och mamma just tagit en kaffe på stan - snacka om lagom dos koffein). Jisses vilka garv. Vilka härliga tider man haft. Ibland är det så lätt att bara sitta och se tillbaka på de misstag man begått och fel val som gjorts. Det man oftare borde göra är att sitta ner och inse vilka fantastiska händelser som tillvaron bjudit på. Det är fan så mycket roligare!
Emma och Bobby
Vet inte vad det är. Men den sista tiden har jag haft problem med att hitta mig själv igen. Har kännt mig lost, apatisk inför mycket och okapabel till att slappna av och ha riktigt roligt. Det har funnits en stor irritation inom mig. Idag känns allt annorlunda. Vet inte om det är vetskapen om att jag ska tillbringa 2 veckor i Edinburgh.. eller om det är mitt vita beslut.. eller om det är glädjen över att ha familjen nära och fina vänner till hands.. eller om det är Queens of the Stone Age imorgon i Köpenhamn.. Vad det än är så känner jag mig ytterst glad idag. Genuin glädje i maggropen. Det är fint. Idag är en bra dag att vara jag!
Läs mer om vänskap, queens of the stone age, edinburgh, känslor, framtiden, minnen, bilder
Vårkänsligt! (Aha!!)
Idag var en dag då det var gött att vara jag. Inte för att nått speciellt hände utan för att jag hade den där varma goa magkänslan som man får ibland när saker bara känns rätt. Gick ut i Pildammsparken på långrunda och jag hade ingen jacka utan hoodie och halsduk och jag frös inte alls. Lyssnade på Kings of Leons "Aha Shake Heartbreak" och den gör mig så himla glad och mysigt vårkänslig. Tror det var mer än jag som kände sig sådär vårglada för människor jag gick förbi log och hälsade men eftersom jag hade min MP3-manick så nickade jag bara glatt tillbaka - på tok för rädd för att vråla ut ett hej om jag öppnade munnen.
Och imorgon ska jag boka flyg. Allt är fixat med Stooie. Gaby kunde nog men om inte så tar jag ett par dar ensam i London - det funkar det med. Och Eddan ser jag fram emot. Efter att Electric 6 spelningen gick i stöpet så har the man gjort klart att vi ändå måste ses över en kaffe och en drink som vi bestämt.. och det känns ju fint.
Japp .. 2008 kommer bli ett bra år. Sade det innan nyår och den känslan sitter i. (Ta i trä!!)
Läs mer om vårkänslor, kings of leon, edinburgh, 2008, promenad
Och imorgon ska jag boka flyg. Allt är fixat med Stooie. Gaby kunde nog men om inte så tar jag ett par dar ensam i London - det funkar det med. Och Eddan ser jag fram emot. Efter att Electric 6 spelningen gick i stöpet så har the man gjort klart att vi ändå måste ses över en kaffe och en drink som vi bestämt.. och det känns ju fint.
Japp .. 2008 kommer bli ett bra år. Sade det innan nyår och den känslan sitter i. (Ta i trä!!)
Läs mer om vårkänslor, kings of leon, edinburgh, 2008, promenad
Ett vitt beslut (Projekt om-projektion)
Jag har tagit ett beslut som känns bra. Jäkligt bra faktiskt. När jag jämför helgens dagar, den vita fredagen mot gårdagens svireri, så känns det inte bara som ett bra och rätt val, utan även självklart på något sätt. Att festa är inte längre jag, att dricka är inte längre jag. Den energi som går åt vid alkoholintag och bakfyllan dagen efter kan jag använda till mycket annat. Och pengarna som går åt kan jag ha mycket roligare för.
Det var gårdagen som fick mig att inse detta. Cidern som jag satt och drack här hemma innan vi gick ut smakade inge bra. Hade svårigheter att få ner en 33cl. Väl ute så hamnade vi på Metro. Men jag blev yr i mössan av att se alla kloner - män i skjorta och cardigan eller sweater-väst och välklippt propert hår, med eller utan stora plastbågade glasögon. Kanske hamnade vi mitt i farfarklubbens årliga möte, vad vet jag... Efter en Hoegaarden (glaset var festligt nog större än mitt huvud) så begav vi oss till säker mark på Ölcaféet för Hoegaarden nr 2. Och kors i taket jag fick upp ögonen för en av motsatt kön. Det var fan inte igår. Han var fin men trots besvarad ögonkontakt orkade jag inte ta steget lite längre och gå fram och snacka lite. Baby steps.. Hoegaarden nr 2 skötte plötsligt tänket och snacket åt mig och KB tedde sig som ett bra drag. What a mistake. Där fanns bara ungt ungfolk och personer som vägrar släppa taget om sitt älskade KB fastän de borde pensionerat sina besök dit för länge sen. Det var aningen ångestgivande. Ca en timme senare och hundra-nånting kronor fattigare satt vi på Stippes och mumsade på vegetariska burgare innan jag åter hoppade upp där bak på Toadies skrangliga springare och vi galopperade hemmåt i natten.
Vaknade idag med en enda tanke. Att jag ska stryka dricka och festande ur mitt register. Det ger mig ingenting längre. Jag har alltid roligast på förfesten och så fort jag sätter min fot i en Malmös klubblokaler så blir jag uttråkad och likgiltig och ofta lite för på snusen. 2008 ska bli mitt vitare år. En öl på Ölis en kväll mitt i veckan eller ett glas vin hemma hos polare är lätt att föredra istället för helgens s.k kul som aldrig blir så som man tänkt. Jag är mer inne på saker som Rappakalja-kvällar, bio, middagar ute, middagar hemma, vinterbad, spelningar, weekendresor, långpromenader.. hahaha.. plötsligt låter det som en sunkig kontaktannons... but I think you get the point..
Jag trivs bra med att vara jag. Trivs utomordentligt med de människor jag har turen att känna och ha som mina vänner. Trivs finfint med vara nära min familj igen. Och just nu är det allt jag behöver. Malmö känns som en marknad där trendigast vinner. Folk slänger sig med fåniga Stockholmsuttryck och försöker vara så mycket mer än bara sig själva och jag orkar inte med det. Det avslappnade feel som fanns här när jag flyttade till Eddan 2003 är som bortblåst. Jag tror jag ska bli en redig 'innetjej' och då menar jag bokstavligt talat. Utgång är passé.
(..på tal om passé, kom att tänka på den här låten..
med världens vackraste man..)
Läs mer om Malmö, klubb, uteliv, fest, alkohol, trend, vit
Det var gårdagen som fick mig att inse detta. Cidern som jag satt och drack här hemma innan vi gick ut smakade inge bra. Hade svårigheter att få ner en 33cl. Väl ute så hamnade vi på Metro. Men jag blev yr i mössan av att se alla kloner - män i skjorta och cardigan eller sweater-väst och välklippt propert hår, med eller utan stora plastbågade glasögon. Kanske hamnade vi mitt i farfarklubbens årliga möte, vad vet jag... Efter en Hoegaarden (glaset var festligt nog större än mitt huvud) så begav vi oss till säker mark på Ölcaféet för Hoegaarden nr 2. Och kors i taket jag fick upp ögonen för en av motsatt kön. Det var fan inte igår. Han var fin men trots besvarad ögonkontakt orkade jag inte ta steget lite längre och gå fram och snacka lite. Baby steps.. Hoegaarden nr 2 skötte plötsligt tänket och snacket åt mig och KB tedde sig som ett bra drag. What a mistake. Där fanns bara ungt ungfolk och personer som vägrar släppa taget om sitt älskade KB fastän de borde pensionerat sina besök dit för länge sen. Det var aningen ångestgivande. Ca en timme senare och hundra-nånting kronor fattigare satt vi på Stippes och mumsade på vegetariska burgare innan jag åter hoppade upp där bak på Toadies skrangliga springare och vi galopperade hemmåt i natten.
Vaknade idag med en enda tanke. Att jag ska stryka dricka och festande ur mitt register. Det ger mig ingenting längre. Jag har alltid roligast på förfesten och så fort jag sätter min fot i en Malmös klubblokaler så blir jag uttråkad och likgiltig och ofta lite för på snusen. 2008 ska bli mitt vitare år. En öl på Ölis en kväll mitt i veckan eller ett glas vin hemma hos polare är lätt att föredra istället för helgens s.k kul som aldrig blir så som man tänkt. Jag är mer inne på saker som Rappakalja-kvällar, bio, middagar ute, middagar hemma, vinterbad, spelningar, weekendresor, långpromenader.. hahaha.. plötsligt låter det som en sunkig kontaktannons... but I think you get the point..
Jag trivs bra med att vara jag. Trivs utomordentligt med de människor jag har turen att känna och ha som mina vänner. Trivs finfint med vara nära min familj igen. Och just nu är det allt jag behöver. Malmö känns som en marknad där trendigast vinner. Folk slänger sig med fåniga Stockholmsuttryck och försöker vara så mycket mer än bara sig själva och jag orkar inte med det. Det avslappnade feel som fanns här när jag flyttade till Eddan 2003 är som bortblåst. Jag tror jag ska bli en redig 'innetjej' och då menar jag bokstavligt talat. Utgång är passé.
(..på tal om passé, kom att tänka på den här låten..
med världens vackraste man..)
Läs mer om Malmö, klubb, uteliv, fest, alkohol, trend, vit
En gratis kram (innan kommersiellitetens stora dag)
Imorgon är det då dags men hur skriver man om Alla hjärtans dag och dess kommersiella karusell utan att låta cynisk? Vet inte ens om det är möjligt. Risken är ju överhängande att så fort jag börjar snacka om hur denna dag spridits vår väg från kommersiallismens vagga, the land of "dreams and possibilities" - USA, då börjar många himla med ögonen och sucka att det där gnället beror bara på att jag är singel och bitter. Så jag tänker inte gå den vägen. Istället vill jag dagen innan denna kärlekens dag, som man märkligt nog firar endast en dag om året istället för var dag, dela med mig av detta underbara YouTube-klipp. Denna lilla film går ut till alla jag känner och alla jag inte känner. En gratis kram och ett leende på läpparna lagom till lunch!
Läs även andra bloggares åsikter om alla hjärtans dag, samhälle, kram, kommersiell, gratis, youtube,
Pixiekatten lives and breathes in Malmö
Läs även andra bloggares åsikter om alla hjärtans dag, samhälle, kram, kommersiell, gratis, youtube,
Pixiekatten lives and breathes in Malmö
Tankklös på en tisdagskväll
Det har faktiskt varit oerhört skönt att få sitta apatiskt framför skärmen hela dagen. Number 23 (med Jim Carrey) sög i och för sig men bara att slippa tänka och röra på mig var obetalbart. Imorgon ska jag ta itu med att skicka Tradera grejor och skriva bokseminariet som klassen pysslade med i fredags, om min lärare mailat mig frågorna vill säga. Fick återigen påminna henne i eftermiddags när min mailbox låg öde och tom. Imorgon är också dagen då jag ska fundera över mitt postmoderna konstspektakel. Och så ska jag röra på mig. Ta en rejäl promenad runt Malmö stad. Det är fint med besök men det har blivit för mycket av det goda, skräpmat, öl och sötsaker. Känns som om huden sitter åt och klämmer på mig, som ett par för små brallor. Jag vet ju såklart att detta "bara" är mitt sjuka sinne som nu vaknar upp och har ångest över att jag givit mig hän åt detta okontrollerade intag.. Och bästa botet är rikligt med motion rörelse och ett par dar med striktare kost. Sen brukar panikkänslorna lätta och det klöser inte riktigt lika jävligt på insidan av huvudet. Önskar att det kunde sluta helt. Att jag kunde låta mig själv vara nån gång. Jag om någon är ju så anti utseendefixering man kan vara och önskar det inte åt någon annan heller. Och det är ju inte så att jag springer och glor i spegeln och kollar skalan av snygghet, nej detta sitter inborrat i skallen, ända in i själen.. Vad gjorde jag för att förtjäna dessa demoner utöver allt annat skit man ska släppa runt på innanför pannbenet..?
Anyway.. nog med gnäll och grubbel. Tror jag ska återgå till filmtittandet innan jag går och knyter mig bra mycket tidigare än vanligt. Deadbeat.
Läs mer om vikt, hälsa, samhälle
Pixiekatten lives and breathes in Malmö
Anyway.. nog med gnäll och grubbel. Tror jag ska återgå till filmtittandet innan jag går och knyter mig bra mycket tidigare än vanligt. Deadbeat.
Läs mer om vikt, hälsa, samhälle
Pixiekatten lives and breathes in Malmö
My heart belongs to daddy
Det här inlägget blir en eloge till min kolsjuke far. Har precis kommit hem från ett besök hos systeryster där vi tre hade en trevlig liten torsdagsfika med pappas hembakta havremuffins och kaffe. Jag vet inte varför men under hela tiden satt jag med en pirrande nostalgikänsla i magen. Kanske var det solen som sken in genom fönstret, det första tecknet på den analkande våren.. kanske var det någonting i smaken i muffinsarna.. kanske var det sättet som pappa nätt lade en hand på min axel när han skulle 'prata allvar med mig', t ex angånde tandläkaren som jag vägrar besöka för att jag vet att jag har hål (yup jag lider av ett ytterst svårt fall av tandläkarfobi).
Det har en längre tid funnits en osynlig mur mellan oss, den slogs sakta och knappt märkbart upp under den tiden jag bodde i Skottland. En dag stod den bara där och blockerade känslorna mellan två personer som innerst inne höjer varandra till skyarna. Och bådas fjantiga stolthet gjorde det nästan omöjligt att ens skrapa bort flagor av putsen mellan tegelstenarna i detta osynliga åbäke. Länge har vi båda stått och stampat och väntat på att den andre ska ta första steget med en slägga i högsta hugg för att bli av med denna verderstyggelse som håller oss isär. Men idag insåg jag att det behövdes inte en slägga. Inte ens en liten hacka. Allt som krävdes var en lätt hand på min axel. En hand som sade att jag gnatar bara för att jag bryr mig om dig. Klockan surrade tillbaka i tiden och jag flängde med medan fjärilar sakta vågade sig ur sina puppor i min mage och började flyga omkring därinne. Jag kan inte säga att jag kände mig liten igen. Jag kände mig snarare som en dotter igen. En känsla jag suktat efter men inte kunnat finna tillrätta. Den känslan bor fortfarande inom mig och sätter ett leende på mina läppar medan jag blickar ut och ser solen sakta försvinna bakom husen. Det har varit en bra dag idag.
Läs även andra bloggares åsikter om pappa, dotter, känslor, kol, livet, minnen, förälder, nostalgi
Det har en längre tid funnits en osynlig mur mellan oss, den slogs sakta och knappt märkbart upp under den tiden jag bodde i Skottland. En dag stod den bara där och blockerade känslorna mellan två personer som innerst inne höjer varandra till skyarna. Och bådas fjantiga stolthet gjorde det nästan omöjligt att ens skrapa bort flagor av putsen mellan tegelstenarna i detta osynliga åbäke. Länge har vi båda stått och stampat och väntat på att den andre ska ta första steget med en slägga i högsta hugg för att bli av med denna verderstyggelse som håller oss isär. Men idag insåg jag att det behövdes inte en slägga. Inte ens en liten hacka. Allt som krävdes var en lätt hand på min axel. En hand som sade att jag gnatar bara för att jag bryr mig om dig. Klockan surrade tillbaka i tiden och jag flängde med medan fjärilar sakta vågade sig ur sina puppor i min mage och började flyga omkring därinne. Jag kan inte säga att jag kände mig liten igen. Jag kände mig snarare som en dotter igen. En känsla jag suktat efter men inte kunnat finna tillrätta. Den känslan bor fortfarande inom mig och sätter ett leende på mina läppar medan jag blickar ut och ser solen sakta försvinna bakom husen. Det har varit en bra dag idag.
Läs även andra bloggares åsikter om pappa, dotter, känslor, kol, livet, minnen, förälder, nostalgi
Pushing Daisies väcker tron på lite Love
I gårdagens inlägg ställde jag frågan hur man bäst dödar tid, som t ex de 2h 40min man råkar ha tills det tåget man bokat avgår från Kalmar och tuffar söderut till Malmö som lägger till ytterligare 3h som måste bort. Svaret var ganska enkelt. Det smärtfriaste sättet att göra sig av med denna tid för gott var att titta på Pushing Daisies. Laptopen låg i tryggt förvar i min väska och cd-skivan jag fått låna med alla avsnitten av denna drömska serie råkade sitta kvar i den.
*** ***
Pushing Daisies är, för er som missat den, en serie i sann Tim Burtonesk anda. Tänk Big Fish och Edward Scissorhands - filmer som efter vad jag vet nästan alla älskar - fast istället omgjorda till 40 minuters avsnitt. Man stiger rätt in deras sagolika drömvärld där seriens huvudperson, Ned, har för förmågan att väcka de döda till liv bara genom att peta på dem. Rör han dem igen då dör dem igen men sker inte detta inom 1 minute, well då dör någon annan. Ned jobbar ihop tillsammans med den stickande detektiven Emerson Cod och de använder hans förmåga till att under en minut väcka mordoffer till liv och fråga vem som mördade dem. Detta funkar utan problem tills en dag då offret är Neds childhood sweetheart Charlotte. Han kan inte förmå sig att döda henne igen och hon får stanna bland de levande och kärlekshistorian är ett faktum - enda kruxet, de kan aldrig någonsin röra vid varann, för då dör Charlotte igen. Inte att förglömma är härliga Olive Snook som är olyckligt kär i Ned som bara har ögon för Charlotte och istället söker hon tröst genom att ta hand om Neds hund som Ned inte heller kan röra för att han en gång som barn väckte den till liv igen... Lägg till Charlottes galna fastrar som isolerat sig och bara äter ost, samt Neds pajbageri som liknar Bilbos håla i Sagan om ringen och regnbågens grälla färger i varje scen och ni har huvudingredienserna till att baka ihop en egen bild av detta fanatastiska verk.
Bilden tagen från tv.yahoo.com
*** ***
Trots att jag länge har haft ett tomrum eller kanske obrukbar såjord i min bröstkorg, precis där det är meningen att kärlek ska rota sig och trivas, så måste jag ändå säga att avsnitten av Pushing Daisies får mig att önska att våren ska ha något litet frö med sig som vågar sig på att gro hos mig. Det är bittersött och kanske är det just det som är det fina med denna serien. Det är inget honungsdrypande gullegull som kletas över min tv-skärm utan en kärlekshistoria som är så lyckligt olycklig. Så mycket annat man ser lämnar kvar ett isande "Jag vill också ha någon, damn it!!!" i hjärtat och så går man ut och vill klå upp vartenda par man ser på stan för plötsligt ser man bara par överallt. Världen svämmar över av lyckligt hånglande par och isen i hjärtat blir en tapp som bara växer tills man har det perfekta mordvapnet att döda kärleken med. Man slår en kil i sig själv och slutar känna efter. Singellivet är inte längre en kortvarig situation man befinner sig i utan ett sätt att leva. Förhållanden ter sig plötsligt hotfulla och inkräktande och bara som ett medel att förstöra den fina individualism man funnit och börjat tycka så mycket om. Förhållanden hotar friheten och ens oberoende. Tills man sätter sig och tittar på Pushing Daisies. Då börjar det plötsligt glöda lite varmt i bröstkorgen igen. Man tänker saker som att det hade varit fint att få sova med någon och vakna upp bredvid någon. Man längtar efter de stunder en endaste liten blick kan betyda hela världen.
Jag sitter nu inte här och säger att jag vill kasta mig in i något och ha en person permanent - oh no no no! Ingen serie i världen kan göra mig till kärlekskrank romantiker. Men att överhuvudtaget känna nån form av längtan - någon liten saknad - det är faktiskt en skön känsla när man befunnit sig i ett känslomässigt vakuum sen 2006 vad gäller det motsatta könet. Pushing Daisies är inte bara en serie där huvudpersonen väcker de döda till liv - den tände även en liten låga hos mig. Därför utses den till dagens rekommendation. Kanske t o m veckans och månadens. Allt jag kan säga är, don't miss out!
Läs även andra bloggares åsikter om Pushing Daisies, kärlek, dagens, förhållande, tv, singel, samhälle, tim burton, känslor, tips
*** ***
Pushing Daisies är, för er som missat den, en serie i sann Tim Burtonesk anda. Tänk Big Fish och Edward Scissorhands - filmer som efter vad jag vet nästan alla älskar - fast istället omgjorda till 40 minuters avsnitt. Man stiger rätt in deras sagolika drömvärld där seriens huvudperson, Ned, har för förmågan att väcka de döda till liv bara genom att peta på dem. Rör han dem igen då dör dem igen men sker inte detta inom 1 minute, well då dör någon annan. Ned jobbar ihop tillsammans med den stickande detektiven Emerson Cod och de använder hans förmåga till att under en minut väcka mordoffer till liv och fråga vem som mördade dem. Detta funkar utan problem tills en dag då offret är Neds childhood sweetheart Charlotte. Han kan inte förmå sig att döda henne igen och hon får stanna bland de levande och kärlekshistorian är ett faktum - enda kruxet, de kan aldrig någonsin röra vid varann, för då dör Charlotte igen. Inte att förglömma är härliga Olive Snook som är olyckligt kär i Ned som bara har ögon för Charlotte och istället söker hon tröst genom att ta hand om Neds hund som Ned inte heller kan röra för att han en gång som barn väckte den till liv igen... Lägg till Charlottes galna fastrar som isolerat sig och bara äter ost, samt Neds pajbageri som liknar Bilbos håla i Sagan om ringen och regnbågens grälla färger i varje scen och ni har huvudingredienserna till att baka ihop en egen bild av detta fanatastiska verk.
Bilden tagen från tv.yahoo.com
*** ***
Trots att jag länge har haft ett tomrum eller kanske obrukbar såjord i min bröstkorg, precis där det är meningen att kärlek ska rota sig och trivas, så måste jag ändå säga att avsnitten av Pushing Daisies får mig att önska att våren ska ha något litet frö med sig som vågar sig på att gro hos mig. Det är bittersött och kanske är det just det som är det fina med denna serien. Det är inget honungsdrypande gullegull som kletas över min tv-skärm utan en kärlekshistoria som är så lyckligt olycklig. Så mycket annat man ser lämnar kvar ett isande "Jag vill också ha någon, damn it!!!" i hjärtat och så går man ut och vill klå upp vartenda par man ser på stan för plötsligt ser man bara par överallt. Världen svämmar över av lyckligt hånglande par och isen i hjärtat blir en tapp som bara växer tills man har det perfekta mordvapnet att döda kärleken med. Man slår en kil i sig själv och slutar känna efter. Singellivet är inte längre en kortvarig situation man befinner sig i utan ett sätt att leva. Förhållanden ter sig plötsligt hotfulla och inkräktande och bara som ett medel att förstöra den fina individualism man funnit och börjat tycka så mycket om. Förhållanden hotar friheten och ens oberoende. Tills man sätter sig och tittar på Pushing Daisies. Då börjar det plötsligt glöda lite varmt i bröstkorgen igen. Man tänker saker som att det hade varit fint att få sova med någon och vakna upp bredvid någon. Man längtar efter de stunder en endaste liten blick kan betyda hela världen.
Jag sitter nu inte här och säger att jag vill kasta mig in i något och ha en person permanent - oh no no no! Ingen serie i världen kan göra mig till kärlekskrank romantiker. Men att överhuvudtaget känna nån form av längtan - någon liten saknad - det är faktiskt en skön känsla när man befunnit sig i ett känslomässigt vakuum sen 2006 vad gäller det motsatta könet. Pushing Daisies är inte bara en serie där huvudpersonen väcker de döda till liv - den tände även en liten låga hos mig. Därför utses den till dagens rekommendation. Kanske t o m veckans och månadens. Allt jag kan säga är, don't miss out!
Läs även andra bloggares åsikter om Pushing Daisies, kärlek, dagens, förhållande, tv, singel, samhälle, tim burton, känslor, tips
Mental avslappningsövning och efterlängtad kattlek
Tankehävningar. Så kanske man kan uttrycka sig om vad jag sysslade med inatt efter jag krupit till sängs strax efter två. Mental styrketräning. Någonstans i sömnlösheten blev jag fruktansvärt trött på mig själv och hur jag mådde. Jag hade tillbringat hela dagen och kvällen med att bara sitta hemma och stirra i väggen eller på Futurama på en skärm, och käkat alldeles för mycket pannkakstårta för att liksom fylla tomrymmet inom mig. Jag brukar aldrig hetsäta - utan tvärtom. Men igår kväll kände t.o.m jag att vad jag behövde mest var inte att plåga mig själv ännu mer med kalorikontroll utan för en gångs skull unna mig något smarrigt. Lördagskväll som det var.
Det som gör mig mest förtvivlad, eller gjorde igår innan jag körde mina 'tankehävningar', var att jag helt på egen hand hade försatt mig i en situation som inte alls hjälpte till att göra mig bättre. Jag hade kunnat sitta på en restaurang och firat syrran, jag hade kunnat sitta och dricka öl med Maria som också fyllt år eller jag hade kunnat partaja med Emma och Liza som nyss kommit hem från Spanien. Men icke. Att gå ut och vara social var otänkbart - it wasn't an option!
När jag då gick till sängs så låg jag och funderade en bra stund. Sakta tog jag kontrollen över min hjärna som under helgen inte fungerat alls utan bara legat innanför benskalet som en seg klump. Jag började med att göra de avslappningsövningar (se sist i inlägget) som min kurator gett mig i hemläxa förra året. Och dem funkar alltid bra - när jag orkar göra dem (haha.. jisses.. för seg för att slappna av..hur låter det..). I vanliga fall somnar jag av dem men i såna stunder som igår blir de mer som en avdelare. Istället för en enda nerstämd varelse som inte kan göra skillnad på kropp och själ så gör dessa övningar att inser att min kropp är frisk som en nötkärna och inte alls en blobb som vill ligga hemma i soffan. Den vill röra på sig. Vara ute där vinden leker med mitt hår. Och med den biten avklarad så känns även huvudet lättare. För under den stunden man koncentrerar sig på hur kroppen mår så grubblar man inte inom sig. Man får en paus från de tankegångar som omedvetet tyngt en. Och när man inte föder dem av sin energi så blir de mindre. De kanske inte försvinner helt - men de blir iallafall hanterbara. Man upptäcker sina sinnen. Synen, hörseln och känseln. Något iallafall jag i hela mitt liv tagit för givet.
Så idag vaknade jag, tro´t eller ej, med ett litet leende på läpparna. Det var en underbar känsla efter att ha hängt läpp i princip sen i onsdags. Katterna lät mig trots sina hungriga magar sova ut tills väckarklockan ringde kl 10 och i samlad trupp gick vi ut i köket. Jag för att göra iordning morgonens dos med koffein och de för att få sin efterlängtade frukost. Sen hände det otänkbara. Isidor jagade Pixie kors och tvärs i vardagsrummet. Inte det gamla vanliga sega smygandet som Pixie hatar, utan detta var full lek. De båda skuttade omkring som tokar. Well, det varade i ungefär två minuter innan Pixie som vanligt kom på sig med att hon minsann inte tycker om någon annan katt och vände sig tvärt och gav Isidor en lusing. Men det var en början. Och mitt leende blev aningen större. Har ju väntat på detta sedan jag och Pixie flyttade in här i december och kanske börjar det äntligen lossna.
Så det här ser ut att bli en ok söndag. Ska träffa Sister och käka en middag och äntligen få firat henne. Solen skiner och det är aldrig fel. Och idag kommer Toadie hem från sin kurs i Dalarna, the boy is back in town.
Avslappningsövning. Tar ca 20-30min.
Men kan också göra i samband med något som gör en riktigt nervös, t ex en redovisning i skolan. Man gör då bara så långt man hinner och detta hjälper eftersom man fokuserar på sina sinnen och inte att det snart är ens tur att gå upp och prata. Kan med lätthet göras på tåget, i väntsalen hos tandläkaren.. you name it..
Sitt bekvämt på en stol eller i soffan, ha inte benen i kors eller ett ben över det andra. Alternativt ligg ner i sängen, kan rekommenderas om man gör övningen i samband med sänggående. Blunda inte.
Börja med att andas djupt tre gånger. Fäst sedan blicken på något omkring dig och tänk för dig själv eller ännu hellre säg högt vad det är du ser. T ex Jag ser en vit lampa i taket. Gör detta moment tre gånger.
Jag ser x 3.
Andas djupt tre gånger. Fäst på en punkt i luften framför dig och inte på ett föremål. Tänk för dig själv eller säg högt vad du hör. T ex Jag hör min hund skälla i trädgården. Gör detta moment tre gånger.
Jag hör x 3.
Andas djupt tre gånger. Ha kvar blicken i luften utan att titta på ett föremål. Tänk eller säg högt vad du känner i kroppen. T ex Det kliar på min högra armbåge. Gör även detta moment tre gånger.
Jag känner x 3.
Återupprepa de ovanstående. Men istället för tre gånger ska du nu nämna endast två saker. Glöm inte andas mellan, tre djupa andetag.
Jag ser x 2.
Jag hör x 2.
Jag känner x 2.
Återupprepa igen. Men nämn nu endast en sak. Glöm inte andas mellan momenten, tre djupa andetag.
Jag ser x 1.
Jag hör x 1.
Jag känner x 1.
Ta tre djupa andetag. Slut ögonlocken och blunda. Upprepa alla momenten och ha ögonen stängda hela tiden.
Jag ser x 3.
Jag hör x 3.
Jag känner x 3.
Andas.
Jag ser x 2.
Jag hör x 2.
Jag känner x 2.
Andas.
Jag ser x 1.
Jag hör x 1.
Jag känner x 1.
Andas.
När jag gör den i samband med sänggående så kommer jag aldrig så här långt. Somnar gott utan att komma ihåg riktigt när. :)
Helan och Halvan - Pixie och Isidor.
Läs även andra bloggares åsikter om avslappningsövning, hälsa, psykologi, meditation, avslappning, sömn, katter, helg, söndag, ångest
Det som gör mig mest förtvivlad, eller gjorde igår innan jag körde mina 'tankehävningar', var att jag helt på egen hand hade försatt mig i en situation som inte alls hjälpte till att göra mig bättre. Jag hade kunnat sitta på en restaurang och firat syrran, jag hade kunnat sitta och dricka öl med Maria som också fyllt år eller jag hade kunnat partaja med Emma och Liza som nyss kommit hem från Spanien. Men icke. Att gå ut och vara social var otänkbart - it wasn't an option!
När jag då gick till sängs så låg jag och funderade en bra stund. Sakta tog jag kontrollen över min hjärna som under helgen inte fungerat alls utan bara legat innanför benskalet som en seg klump. Jag började med att göra de avslappningsövningar (se sist i inlägget) som min kurator gett mig i hemläxa förra året. Och dem funkar alltid bra - när jag orkar göra dem (haha.. jisses.. för seg för att slappna av..hur låter det..). I vanliga fall somnar jag av dem men i såna stunder som igår blir de mer som en avdelare. Istället för en enda nerstämd varelse som inte kan göra skillnad på kropp och själ så gör dessa övningar att inser att min kropp är frisk som en nötkärna och inte alls en blobb som vill ligga hemma i soffan. Den vill röra på sig. Vara ute där vinden leker med mitt hår. Och med den biten avklarad så känns även huvudet lättare. För under den stunden man koncentrerar sig på hur kroppen mår så grubblar man inte inom sig. Man får en paus från de tankegångar som omedvetet tyngt en. Och när man inte föder dem av sin energi så blir de mindre. De kanske inte försvinner helt - men de blir iallafall hanterbara. Man upptäcker sina sinnen. Synen, hörseln och känseln. Något iallafall jag i hela mitt liv tagit för givet.
Så idag vaknade jag, tro´t eller ej, med ett litet leende på läpparna. Det var en underbar känsla efter att ha hängt läpp i princip sen i onsdags. Katterna lät mig trots sina hungriga magar sova ut tills väckarklockan ringde kl 10 och i samlad trupp gick vi ut i köket. Jag för att göra iordning morgonens dos med koffein och de för att få sin efterlängtade frukost. Sen hände det otänkbara. Isidor jagade Pixie kors och tvärs i vardagsrummet. Inte det gamla vanliga sega smygandet som Pixie hatar, utan detta var full lek. De båda skuttade omkring som tokar. Well, det varade i ungefär två minuter innan Pixie som vanligt kom på sig med att hon minsann inte tycker om någon annan katt och vände sig tvärt och gav Isidor en lusing. Men det var en början. Och mitt leende blev aningen större. Har ju väntat på detta sedan jag och Pixie flyttade in här i december och kanske börjar det äntligen lossna.
Så det här ser ut att bli en ok söndag. Ska träffa Sister och käka en middag och äntligen få firat henne. Solen skiner och det är aldrig fel. Och idag kommer Toadie hem från sin kurs i Dalarna, the boy is back in town.
Avslappningsövning. Tar ca 20-30min.
Men kan också göra i samband med något som gör en riktigt nervös, t ex en redovisning i skolan. Man gör då bara så långt man hinner och detta hjälper eftersom man fokuserar på sina sinnen och inte att det snart är ens tur att gå upp och prata. Kan med lätthet göras på tåget, i väntsalen hos tandläkaren.. you name it..
Sitt bekvämt på en stol eller i soffan, ha inte benen i kors eller ett ben över det andra. Alternativt ligg ner i sängen, kan rekommenderas om man gör övningen i samband med sänggående. Blunda inte.
Börja med att andas djupt tre gånger. Fäst sedan blicken på något omkring dig och tänk för dig själv eller ännu hellre säg högt vad det är du ser. T ex Jag ser en vit lampa i taket. Gör detta moment tre gånger.
Jag ser x 3.
Andas djupt tre gånger. Fäst på en punkt i luften framför dig och inte på ett föremål. Tänk för dig själv eller säg högt vad du hör. T ex Jag hör min hund skälla i trädgården. Gör detta moment tre gånger.
Jag hör x 3.
Andas djupt tre gånger. Ha kvar blicken i luften utan att titta på ett föremål. Tänk eller säg högt vad du känner i kroppen. T ex Det kliar på min högra armbåge. Gör även detta moment tre gånger.
Jag känner x 3.
Återupprepa de ovanstående. Men istället för tre gånger ska du nu nämna endast två saker. Glöm inte andas mellan, tre djupa andetag.
Jag ser x 2.
Jag hör x 2.
Jag känner x 2.
Återupprepa igen. Men nämn nu endast en sak. Glöm inte andas mellan momenten, tre djupa andetag.
Jag ser x 1.
Jag hör x 1.
Jag känner x 1.
Ta tre djupa andetag. Slut ögonlocken och blunda. Upprepa alla momenten och ha ögonen stängda hela tiden.
Jag ser x 3.
Jag hör x 3.
Jag känner x 3.
Andas.
Jag ser x 2.
Jag hör x 2.
Jag känner x 2.
Andas.
Jag ser x 1.
Jag hör x 1.
Jag känner x 1.
Andas.
När jag gör den i samband med sänggående så kommer jag aldrig så här långt. Somnar gott utan att komma ihåg riktigt när. :)
Helan och Halvan - Pixie och Isidor.
Läs även andra bloggares åsikter om avslappningsövning, hälsa, psykologi, meditation, avslappning, sömn, katter, helg, söndag, ångest
Känslomässigt utarmad samt en liten tanke till Britney.
Tar en paus i analyserandet. Min hjärna behöver vila. Har varit mycket att tänka på idag. Både personliga saker och inför nästa veckas redovisningar på högskolan. Slipper åka till Kalmar när redovisningarna är utan kan maila in det istället. Men jag slipper inte tankarna som surrar innanför pannbenet. För det surrar verkligen. Som att ha en skock ilskna bin bakom skalet någonstans. Fast idag stinger dem inte. Dem hindrar mig bara från att koppla av. Och det är illa nog.
Jag känner att det fattas något inom mig. Eller så finns det där men det har gått i ide och vägrar vakna fastän flera vårar och somrar kommit och gått. Jag vet när det blev så här. Men jag vet inte hur jag ska reparera det. Lurar man hjärnan tillräckligt länge - matar den med falska löften - känslor som inte är mina utan avlade i ett lab någonstans - ja till slut så tappar man bort en del av jaget som är den verkliga versionen av en själv. Det där lät flummigt, jag vet, men det är så det känns.
Jag känner kärlek till min familj och mina vänner. De som jag redan känner och vet vart jag har. Sen stannar det där. Jag känner apati till att lära känna nya människor. Det tråkar rent ut sagt bara ut mig. Kan inte fatta varför.. And don't get me started on the love life. Sedan det tog slut mellan mig och Jeff i april 2006 så har jag haft halvdana känslor för en enda person. Och det varade ingen tid alls. Det finns en vacker man i Skottland, men jag tror att jag tycker om honom just för att han är i Skottland och inte här. Han är gräset på den andra sidan. Jag är rädd för att när jag åker dit till våren för att hälsa på vänner och jag träffar honom igen så kommer han te sig lika ointressant och oengagerande som männen i Sverige.
Är det så att jag fortfarande läker inuti? Jag var redo att lämna isoleringscellen, som tiden i Småland faktiskt var, för att jag var redo att va bland människor jag älskar igen. Men kanske är jag helt enkelt inte redo för nya kontakter riktigt än. Tilliten kommer kanske tillbaka allra sist - speciellt om man ska ge den till folk som man inte vet kommer vårda den eller återigen slänga den till lejonen.
Fast jag börjar bli trött på att vänta. Jag hade så lätt en gång i tiden att få vad jag ville ha. Nuförtiden ser jag aldrig något jag vill ha. Jag söker efter någon vars erfarenhet syns i ögonen. Men det känns som om jag rör mig bland pojkar. Spolingar. De skulle aldrig förstå min historia. Det är knappt jag gör det själv. Och kanske är det bäst såhär. För det jag vill ha är egentligen inte någon vid min sida utan vetskapen om att jag inte är känslomässigt utbränd - död. Att träffa någon nu kan bli ett hinder på min väg - att lämna Sverige. Jag tror inte det finns fler därute som PS, som bara ger upp allt och flyttar med en. Det är en risk jag inte gärna tar. Better off alone (?). Well tydligen inte eftersom jag sitter här och älter igen..
Framför mig ligger Simon Lindgrens Populärkultur och John Storeys Cultural theory & Popular culture. Känns som om jag memorerat dem. Desto mer jag läser i dem desto mer börjar jag ifrågasätta min omgivning. Är jag produkten av musik, tv, film, tidningar, böcker, utställningar, reklam mm eller är allt detta produkten av mig. Av oss alla. Efterfrågan skapar tillgång eller gör tillgången på allt detta att det skapas mer och mer efterfrågan. Vi får aldrig nog och driver kulturhjulet framåt. Om vi slutar begära - vad händer med produktionen då?
Innan helgen gick jag förbi nya löpsedlar med stackars Britney. Det fanns en tid då hon stod för precis allt det jag var emot. Hon var ikonen som fick stå för massproducerad musik utan själ och ett ideal som fortsätter förstöra våra redan utseende fixarade unga. Idag kan jag inte annat än att tycka så fruktansvärt synd om henne. Jag önskade henne en raserad karriär när jag tyckte som mest illa om henne, men jag önskade henne aldrig det här.
Hon har blivit en ny ikon för mig nu. Nu står hon för den dubbelmoral och ignorans som jag hatar hos människor. I ena stunden sitter folk och ojar sig och tycker synd om henne och undrar hur fan det ska gå och alla alla är överens om att världen borde låta Britney vara. Men i nästa stund så kastar de sig över nya numret av nån hemsk bildextra-tidning för att gotta sig över de nya färska bilderna på henne på väg mot sitt slut. Människor är hyenor. Asätare. Vissa lever på andra människors olycka och undergång. Det äcklar mig. Det gör mig sorgsen. Det får mig att undra hur det kommer sig att de inte har något bättre för sig. Var kommer denna absurda fascination ifrån? Har folk inget eget liv att leva?
Sist men inte minst måste jag rikta ett ont öga till de typer som beslutade i Futurama frågan. Jag vet att det är gammal ost men efter att ha sett om några avsnitt ur säsong 4 idag så slog det mig igen hur ofattbart beslutet att stoppa serien var. Dagens sanning är att när jag har en dålig dag (som idag) så finner jag Bender och de andra ytterst upplyftande.
C'mon - bite my shiny metal ass...
Läs även andra bloggares åsikter om Futurama, Britney Spears, populärkultur, samhälle, psykologi, deppig, apati, lördag
Jag känner att det fattas något inom mig. Eller så finns det där men det har gått i ide och vägrar vakna fastän flera vårar och somrar kommit och gått. Jag vet när det blev så här. Men jag vet inte hur jag ska reparera det. Lurar man hjärnan tillräckligt länge - matar den med falska löften - känslor som inte är mina utan avlade i ett lab någonstans - ja till slut så tappar man bort en del av jaget som är den verkliga versionen av en själv. Det där lät flummigt, jag vet, men det är så det känns.
Jag känner kärlek till min familj och mina vänner. De som jag redan känner och vet vart jag har. Sen stannar det där. Jag känner apati till att lära känna nya människor. Det tråkar rent ut sagt bara ut mig. Kan inte fatta varför.. And don't get me started on the love life. Sedan det tog slut mellan mig och Jeff i april 2006 så har jag haft halvdana känslor för en enda person. Och det varade ingen tid alls. Det finns en vacker man i Skottland, men jag tror att jag tycker om honom just för att han är i Skottland och inte här. Han är gräset på den andra sidan. Jag är rädd för att när jag åker dit till våren för att hälsa på vänner och jag träffar honom igen så kommer han te sig lika ointressant och oengagerande som männen i Sverige.
Är det så att jag fortfarande läker inuti? Jag var redo att lämna isoleringscellen, som tiden i Småland faktiskt var, för att jag var redo att va bland människor jag älskar igen. Men kanske är jag helt enkelt inte redo för nya kontakter riktigt än. Tilliten kommer kanske tillbaka allra sist - speciellt om man ska ge den till folk som man inte vet kommer vårda den eller återigen slänga den till lejonen.
Fast jag börjar bli trött på att vänta. Jag hade så lätt en gång i tiden att få vad jag ville ha. Nuförtiden ser jag aldrig något jag vill ha. Jag söker efter någon vars erfarenhet syns i ögonen. Men det känns som om jag rör mig bland pojkar. Spolingar. De skulle aldrig förstå min historia. Det är knappt jag gör det själv. Och kanske är det bäst såhär. För det jag vill ha är egentligen inte någon vid min sida utan vetskapen om att jag inte är känslomässigt utbränd - död. Att träffa någon nu kan bli ett hinder på min väg - att lämna Sverige. Jag tror inte det finns fler därute som PS, som bara ger upp allt och flyttar med en. Det är en risk jag inte gärna tar. Better off alone (?). Well tydligen inte eftersom jag sitter här och älter igen..
Framför mig ligger Simon Lindgrens Populärkultur och John Storeys Cultural theory & Popular culture. Känns som om jag memorerat dem. Desto mer jag läser i dem desto mer börjar jag ifrågasätta min omgivning. Är jag produkten av musik, tv, film, tidningar, böcker, utställningar, reklam mm eller är allt detta produkten av mig. Av oss alla. Efterfrågan skapar tillgång eller gör tillgången på allt detta att det skapas mer och mer efterfrågan. Vi får aldrig nog och driver kulturhjulet framåt. Om vi slutar begära - vad händer med produktionen då?
Innan helgen gick jag förbi nya löpsedlar med stackars Britney. Det fanns en tid då hon stod för precis allt det jag var emot. Hon var ikonen som fick stå för massproducerad musik utan själ och ett ideal som fortsätter förstöra våra redan utseende fixarade unga. Idag kan jag inte annat än att tycka så fruktansvärt synd om henne. Jag önskade henne en raserad karriär när jag tyckte som mest illa om henne, men jag önskade henne aldrig det här.
Hon har blivit en ny ikon för mig nu. Nu står hon för den dubbelmoral och ignorans som jag hatar hos människor. I ena stunden sitter folk och ojar sig och tycker synd om henne och undrar hur fan det ska gå och alla alla är överens om att världen borde låta Britney vara. Men i nästa stund så kastar de sig över nya numret av nån hemsk bildextra-tidning för att gotta sig över de nya färska bilderna på henne på väg mot sitt slut. Människor är hyenor. Asätare. Vissa lever på andra människors olycka och undergång. Det äcklar mig. Det gör mig sorgsen. Det får mig att undra hur det kommer sig att de inte har något bättre för sig. Var kommer denna absurda fascination ifrån? Har folk inget eget liv att leva?
Sist men inte minst måste jag rikta ett ont öga till de typer som beslutade i Futurama frågan. Jag vet att det är gammal ost men efter att ha sett om några avsnitt ur säsong 4 idag så slog det mig igen hur ofattbart beslutet att stoppa serien var. Dagens sanning är att när jag har en dålig dag (som idag) så finner jag Bender och de andra ytterst upplyftande.
C'mon - bite my shiny metal ass...
Läs även andra bloggares åsikter om Futurama, Britney Spears, populärkultur, samhälle, psykologi, deppig, apati, lördag
Att rida ut stormen inom sig
Jag har suttit mestadels av dagen och väntat på ett tecken. Lyssnat på stormen utanför och hört den riva runt bråtet på balkongen. Dock har den värsta stormen ställt till oreda i mitt inre. Jag ligger med datorn bredvid mig i sängen - att sitta gör för ont. Hatar när nerverna trasslar till sig så jäkligt att minsta rörelse hugger i maggropen. Jag ska sova snart tror jag. Finns ingen större mening med att sitta vaken och må såhär.
Jag har förberett rökelse och fört över andningsträning till min mp3-spelare. Kanske lite meditation kan hjälpa till att lägga nerverna rätt... Antingen går jag ur det med ny kraft att göra något av fredagskvällen - eller så kommer det göra mig sömnig och jag kommer gå till sängs.. men då vaknar jag med mer styrka imorgon.. mer än vad jag har nu iallafall. Och så ser jag fram emot att äta bakelse med Sister. Napoleon vill jag ha.
Borde nog äta nu innan jag ens tänker på morgondagens kaloribomb. Blev så jäkla sugen på Marmite och ost toasties innan. Och när inte det gick att fixa (får 2 burkar Marmite av Stuart nästa vecka.. tjohoo!) så ville jag inte ha nånting.. så dum man kan va. Om min roomie hade varit hemma hade jag tvingat honom att laga nått smaskigt, jag har ingen ork.. ingen lust. Två födelsedagar idag och jag firar ingen av dem. Märklig känsla. Verklighetsfrämmande. Som en dålig dröm. Jag tror jag fick ett omen inatt. På tal om drömmar alltså. Jag drömde om ett x från länge sedan. Vissa saker han sa i drömmen påminner lite om vad som hänt idag. Helt sjukt. Jag kanske ska vara med i TV - leka synsk - folk har fan blivit kända för mindre..
Kollade biljetter till Eddan i mars/april.. 677kr om man flyger från Göteborg City, 1kr plus flygskatt per biljett, helt ok. Gick inga mellan Köpenhamn och Edinburgh. Sterling flyger bara den sträckan senare i majmånad fram tills september. Typiskt. Men så mycket som jag pendlar med SJ nu så har jag nog snart en gratis resa på mitt Prio-kort. Eller i vart fall några gratis mackor på X2000. Eller fritt internet - om jag någonsin skulle bli så beroende att jag inte klarar 2 timmar på ett tåg utan att surfa..
Känner mig aningen bättre. Ordens makt. Att få skriva av sig är alltid skönt. Fast en dagbok online.. om någon sagt det till mig när jag var 7 bast och började skriva min första dagbok (utav många) så hade jag nog skrattat gott. Vilken befängd idé. Men se på mig nu.. Skriver precis som förr. Det var längesen jag skrev alls. Har jag en penna så skissar jag, att skriva med den har börjat kännas aningen främmande. Hur konstigt är inte det.
Dags för 'Gentle Flow' från mitt Tai Chi band och lite andningsmeditation på det. Sen ska jag nog va back on track. Om inte, tack o go natt. ;)
PS. Blonde Redhead spelar på Debaser den 11e April (tror jag det var). Hur jäkla fint ska inte det bli. Jag snöade in helt på dem igen efter att ha sett Hard Candy och då spelas ju Elephant Woman i slutet. Bra film och bra låt och ett jäkligt bra band. (Förlåt för Wiki-länken men pallade inte leta efter bättre sidor om filmen.)
DS.
Läs även andra bloggares åsikter om meditation, SJ, storm, edinburgh, sömn, dagbok, deppig, drömmar, blonde redhead, hard candy, debaser, fredag
Jag har förberett rökelse och fört över andningsträning till min mp3-spelare. Kanske lite meditation kan hjälpa till att lägga nerverna rätt... Antingen går jag ur det med ny kraft att göra något av fredagskvällen - eller så kommer det göra mig sömnig och jag kommer gå till sängs.. men då vaknar jag med mer styrka imorgon.. mer än vad jag har nu iallafall. Och så ser jag fram emot att äta bakelse med Sister. Napoleon vill jag ha.
Borde nog äta nu innan jag ens tänker på morgondagens kaloribomb. Blev så jäkla sugen på Marmite och ost toasties innan. Och när inte det gick att fixa (får 2 burkar Marmite av Stuart nästa vecka.. tjohoo!) så ville jag inte ha nånting.. så dum man kan va. Om min roomie hade varit hemma hade jag tvingat honom att laga nått smaskigt, jag har ingen ork.. ingen lust. Två födelsedagar idag och jag firar ingen av dem. Märklig känsla. Verklighetsfrämmande. Som en dålig dröm. Jag tror jag fick ett omen inatt. På tal om drömmar alltså. Jag drömde om ett x från länge sedan. Vissa saker han sa i drömmen påminner lite om vad som hänt idag. Helt sjukt. Jag kanske ska vara med i TV - leka synsk - folk har fan blivit kända för mindre..
Kollade biljetter till Eddan i mars/april.. 677kr om man flyger från Göteborg City, 1kr plus flygskatt per biljett, helt ok. Gick inga mellan Köpenhamn och Edinburgh. Sterling flyger bara den sträckan senare i majmånad fram tills september. Typiskt. Men så mycket som jag pendlar med SJ nu så har jag nog snart en gratis resa på mitt Prio-kort. Eller i vart fall några gratis mackor på X2000. Eller fritt internet - om jag någonsin skulle bli så beroende att jag inte klarar 2 timmar på ett tåg utan att surfa..
Känner mig aningen bättre. Ordens makt. Att få skriva av sig är alltid skönt. Fast en dagbok online.. om någon sagt det till mig när jag var 7 bast och började skriva min första dagbok (utav många) så hade jag nog skrattat gott. Vilken befängd idé. Men se på mig nu.. Skriver precis som förr. Det var längesen jag skrev alls. Har jag en penna så skissar jag, att skriva med den har börjat kännas aningen främmande. Hur konstigt är inte det.
Dags för 'Gentle Flow' från mitt Tai Chi band och lite andningsmeditation på det. Sen ska jag nog va back on track. Om inte, tack o go natt. ;)
PS. Blonde Redhead spelar på Debaser den 11e April (tror jag det var). Hur jäkla fint ska inte det bli. Jag snöade in helt på dem igen efter att ha sett Hard Candy och då spelas ju Elephant Woman i slutet. Bra film och bra låt och ett jäkligt bra band. (Förlåt för Wiki-länken men pallade inte leta efter bättre sidor om filmen.)
DS.
Läs även andra bloggares åsikter om meditation, SJ, storm, edinburgh, sömn, dagbok, deppig, drömmar, blonde redhead, hard candy, debaser, fredag
Gränslinjer - några tankar kring alkohol och BPS
Borde känna mig utvilad men istället verkar sömnen bara ha gjort saker och ting värre. Igår var jag mentalt utschasad, idag känns kroppen som om den bestodd av ihopsydda delar på en trasdocka. Och istället för att vara fylld med bomullsvadd har man fyllt mina leder med sten. Jag kan inte tänka klart och kroppen är nästan för tung för att ta mig från ett rum till ett annat.
Jag menar ju inget illa. Jag har tagit en ståndpunkt för att skydda inte bara mig själv. Och hur det här än slutar så vägrar jag ge mig på den punkten. Det gör mig inte till en dålig människa - det borde egentligen vara tvärtom. Jag borde mötas med tacksamhet för att jag gör vad jag kan för att hålla en person borta för det som skadar denna så. Istället känner jag mig halvt straffad. Jag känner mig 12år igen. Redo att ge personen whatever it might be - för att få sinnesro, inte för att det är det rätta att göra. Det rätta är att stå kvar på min punkt. Borra ner tårna i sanden och låta tidvågorna slå och slå och slå. Men att stå kvar, förankrad av det jag anser vara rätt.
Alkohol. Jag har en hatkärlek till det. Det är en förrädisk dryck som jag tyvärr har varit alldeles förtjust i själv en gång i tiden. Men det var då och jag försöker att hålla fast till den mer hälsosamma attityd jag lyckades frammana under min tid i den småländska småstaden. Detta är dock svårt när man är tillbaka i Malmö och där man en gång hade slagit rot inne på t ex Ölcafét. För en gångs skull vill jag känna mig rotlös. Jag vill inte känna mig hemmastad på en pub. Jag vill att det ska vara ett kul besök och inte andra hem.
Alkohol. Mitt liv kretsade kring det i Edinburgh. Att ha ett jobb som manager på vad som var en restaurang / bar / nattklubb gjorde på något sätt alkohol till en naturlig del av tillvaron. Att sitta klockan 11 på förmiddagen och provsmaka olika slags tequila, vodka eller likörer från försäljare var inte konstigare än att ta en kopp kaffe. Jag höll i vinprovningar med halva personalen i taget, lagom när vårt shift slutade efter lunch - så att de skulle slippa spotta och istället få en gratis skjuts till en partyeftermiddag. Och när våra skift slutade på kvällen eller natten beroende på om vi jobbat i restaurangen eller klubben, ja då började ju vår egen kväll. Lägg ett pund i glaset och ta en öl, ett glas vin eller en shot sprit med mixer - det var regeln. Och när man öppnade morgonen därpå och fann 127pund i glaset delat på kanske 7-8 personer då visste man att det fanns mer än en som skulle dyka upp med rejäl baksmälla när deras skift började - om de nu dök upp alls. Dags att ringa och förbereda inhopparna på att de kanske skulle få jobba ikväll. Och så levde man livet - spelade ingen roll om det var vardag eller helg. I den världen suddas de gränserna ut till en gråzon.
Så jag tror det är därför jag kan vara starkare nu i min tro på att säga nej till att festa. Been there - done that. Jag vet att en öl aldrig blir en öl.
Gränslinjen - BPS - måste vara vara platsen mellan jordskorpan och helvetet. Som att stå med en fot på var sida om denna linje och inte veta vart man hör hemma. Jag kan inte ens ana hur det verkligen känns trots att jag levt så nära i så många år. Jag kan bara tänka mig att det är som att ta min värsta PMS-dag någonsin och förstärka den gånger några hundra och ändå inte komma i närheten.
Jag har förstått via en mycket bra hemsida att BPS är något som inte kan räknas som ovanligt. Ändå så vet människor så lite om det. Hur det är att se ut som precis vet som helst men att ha en okontrollerbar storm inom en som vid minsta lilla kan ställa tills värre oreda än Gudrun någonsin gjorde mot de stackars skogsägarna i Småland.
Varför omnäms BPS aldrig i skolan? Varför kommer ingen ut och pratar om det? Tror det hade kunnat hjälpa så många som antingen lider av det utan att veta vad det är dem har.. det hade kunnat hjälpa anhöriga att förstå vid ett mycket tidigare läge.. och det hade kunnat göra befolkningen lite mer uppmärksam och förstående.. för det sista en med BPS behöver är att människa sitter och tittar snett!!!
Dagens tanke - mer information till folket!
Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, BPS, borderline, edinburgh, anhörig, trötthet, samhälle,
Jag menar ju inget illa. Jag har tagit en ståndpunkt för att skydda inte bara mig själv. Och hur det här än slutar så vägrar jag ge mig på den punkten. Det gör mig inte till en dålig människa - det borde egentligen vara tvärtom. Jag borde mötas med tacksamhet för att jag gör vad jag kan för att hålla en person borta för det som skadar denna så. Istället känner jag mig halvt straffad. Jag känner mig 12år igen. Redo att ge personen whatever it might be - för att få sinnesro, inte för att det är det rätta att göra. Det rätta är att stå kvar på min punkt. Borra ner tårna i sanden och låta tidvågorna slå och slå och slå. Men att stå kvar, förankrad av det jag anser vara rätt.
Alkohol. Jag har en hatkärlek till det. Det är en förrädisk dryck som jag tyvärr har varit alldeles förtjust i själv en gång i tiden. Men det var då och jag försöker att hålla fast till den mer hälsosamma attityd jag lyckades frammana under min tid i den småländska småstaden. Detta är dock svårt när man är tillbaka i Malmö och där man en gång hade slagit rot inne på t ex Ölcafét. För en gångs skull vill jag känna mig rotlös. Jag vill inte känna mig hemmastad på en pub. Jag vill att det ska vara ett kul besök och inte andra hem.
Alkohol. Mitt liv kretsade kring det i Edinburgh. Att ha ett jobb som manager på vad som var en restaurang / bar / nattklubb gjorde på något sätt alkohol till en naturlig del av tillvaron. Att sitta klockan 11 på förmiddagen och provsmaka olika slags tequila, vodka eller likörer från försäljare var inte konstigare än att ta en kopp kaffe. Jag höll i vinprovningar med halva personalen i taget, lagom när vårt shift slutade efter lunch - så att de skulle slippa spotta och istället få en gratis skjuts till en partyeftermiddag. Och när våra skift slutade på kvällen eller natten beroende på om vi jobbat i restaurangen eller klubben, ja då började ju vår egen kväll. Lägg ett pund i glaset och ta en öl, ett glas vin eller en shot sprit med mixer - det var regeln. Och när man öppnade morgonen därpå och fann 127pund i glaset delat på kanske 7-8 personer då visste man att det fanns mer än en som skulle dyka upp med rejäl baksmälla när deras skift började - om de nu dök upp alls. Dags att ringa och förbereda inhopparna på att de kanske skulle få jobba ikväll. Och så levde man livet - spelade ingen roll om det var vardag eller helg. I den världen suddas de gränserna ut till en gråzon.
Så jag tror det är därför jag kan vara starkare nu i min tro på att säga nej till att festa. Been there - done that. Jag vet att en öl aldrig blir en öl.
Gränslinjen - BPS - måste vara vara platsen mellan jordskorpan och helvetet. Som att stå med en fot på var sida om denna linje och inte veta vart man hör hemma. Jag kan inte ens ana hur det verkligen känns trots att jag levt så nära i så många år. Jag kan bara tänka mig att det är som att ta min värsta PMS-dag någonsin och förstärka den gånger några hundra och ändå inte komma i närheten.
Jag har förstått via en mycket bra hemsida att BPS är något som inte kan räknas som ovanligt. Ändå så vet människor så lite om det. Hur det är att se ut som precis vet som helst men att ha en okontrollerbar storm inom en som vid minsta lilla kan ställa tills värre oreda än Gudrun någonsin gjorde mot de stackars skogsägarna i Småland.
Varför omnäms BPS aldrig i skolan? Varför kommer ingen ut och pratar om det? Tror det hade kunnat hjälpa så många som antingen lider av det utan att veta vad det är dem har.. det hade kunnat hjälpa anhöriga att förstå vid ett mycket tidigare läge.. och det hade kunnat göra befolkningen lite mer uppmärksam och förstående.. för det sista en med BPS behöver är att människa sitter och tittar snett!!!
Dagens tanke - mer information till folket!
Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, BPS, borderline, edinburgh, anhörig, trötthet, samhälle,