Känslomässigt utarmad samt en liten tanke till Britney.
Tar en paus i analyserandet. Min hjärna behöver vila. Har varit mycket att tänka på idag. Både personliga saker och inför nästa veckas redovisningar på högskolan. Slipper åka till Kalmar när redovisningarna är utan kan maila in det istället. Men jag slipper inte tankarna som surrar innanför pannbenet. För det surrar verkligen. Som att ha en skock ilskna bin bakom skalet någonstans. Fast idag stinger dem inte. Dem hindrar mig bara från att koppla av. Och det är illa nog.
Jag känner att det fattas något inom mig. Eller så finns det där men det har gått i ide och vägrar vakna fastän flera vårar och somrar kommit och gått. Jag vet när det blev så här. Men jag vet inte hur jag ska reparera det. Lurar man hjärnan tillräckligt länge - matar den med falska löften - känslor som inte är mina utan avlade i ett lab någonstans - ja till slut så tappar man bort en del av jaget som är den verkliga versionen av en själv. Det där lät flummigt, jag vet, men det är så det känns.
Jag känner kärlek till min familj och mina vänner. De som jag redan känner och vet vart jag har. Sen stannar det där. Jag känner apati till att lära känna nya människor. Det tråkar rent ut sagt bara ut mig. Kan inte fatta varför.. And don't get me started on the love life. Sedan det tog slut mellan mig och Jeff i april 2006 så har jag haft halvdana känslor för en enda person. Och det varade ingen tid alls. Det finns en vacker man i Skottland, men jag tror att jag tycker om honom just för att han är i Skottland och inte här. Han är gräset på den andra sidan. Jag är rädd för att när jag åker dit till våren för att hälsa på vänner och jag träffar honom igen så kommer han te sig lika ointressant och oengagerande som männen i Sverige.
Är det så att jag fortfarande läker inuti? Jag var redo att lämna isoleringscellen, som tiden i Småland faktiskt var, för att jag var redo att va bland människor jag älskar igen. Men kanske är jag helt enkelt inte redo för nya kontakter riktigt än. Tilliten kommer kanske tillbaka allra sist - speciellt om man ska ge den till folk som man inte vet kommer vårda den eller återigen slänga den till lejonen.
Fast jag börjar bli trött på att vänta. Jag hade så lätt en gång i tiden att få vad jag ville ha. Nuförtiden ser jag aldrig något jag vill ha. Jag söker efter någon vars erfarenhet syns i ögonen. Men det känns som om jag rör mig bland pojkar. Spolingar. De skulle aldrig förstå min historia. Det är knappt jag gör det själv. Och kanske är det bäst såhär. För det jag vill ha är egentligen inte någon vid min sida utan vetskapen om att jag inte är känslomässigt utbränd - död. Att träffa någon nu kan bli ett hinder på min väg - att lämna Sverige. Jag tror inte det finns fler därute som PS, som bara ger upp allt och flyttar med en. Det är en risk jag inte gärna tar. Better off alone (?). Well tydligen inte eftersom jag sitter här och älter igen..
Framför mig ligger Simon Lindgrens Populärkultur och John Storeys Cultural theory & Popular culture. Känns som om jag memorerat dem. Desto mer jag läser i dem desto mer börjar jag ifrågasätta min omgivning. Är jag produkten av musik, tv, film, tidningar, böcker, utställningar, reklam mm eller är allt detta produkten av mig. Av oss alla. Efterfrågan skapar tillgång eller gör tillgången på allt detta att det skapas mer och mer efterfrågan. Vi får aldrig nog och driver kulturhjulet framåt. Om vi slutar begära - vad händer med produktionen då?
Innan helgen gick jag förbi nya löpsedlar med stackars Britney. Det fanns en tid då hon stod för precis allt det jag var emot. Hon var ikonen som fick stå för massproducerad musik utan själ och ett ideal som fortsätter förstöra våra redan utseende fixarade unga. Idag kan jag inte annat än att tycka så fruktansvärt synd om henne. Jag önskade henne en raserad karriär när jag tyckte som mest illa om henne, men jag önskade henne aldrig det här.
Hon har blivit en ny ikon för mig nu. Nu står hon för den dubbelmoral och ignorans som jag hatar hos människor. I ena stunden sitter folk och ojar sig och tycker synd om henne och undrar hur fan det ska gå och alla alla är överens om att världen borde låta Britney vara. Men i nästa stund så kastar de sig över nya numret av nån hemsk bildextra-tidning för att gotta sig över de nya färska bilderna på henne på väg mot sitt slut. Människor är hyenor. Asätare. Vissa lever på andra människors olycka och undergång. Det äcklar mig. Det gör mig sorgsen. Det får mig att undra hur det kommer sig att de inte har något bättre för sig. Var kommer denna absurda fascination ifrån? Har folk inget eget liv att leva?
Sist men inte minst måste jag rikta ett ont öga till de typer som beslutade i Futurama frågan. Jag vet att det är gammal ost men efter att ha sett om några avsnitt ur säsong 4 idag så slog det mig igen hur ofattbart beslutet att stoppa serien var. Dagens sanning är att när jag har en dålig dag (som idag) så finner jag Bender och de andra ytterst upplyftande.
C'mon - bite my shiny metal ass...
Läs även andra bloggares åsikter om Futurama, Britney Spears, populärkultur, samhälle, psykologi, deppig, apati, lördag
Jag känner att det fattas något inom mig. Eller så finns det där men det har gått i ide och vägrar vakna fastän flera vårar och somrar kommit och gått. Jag vet när det blev så här. Men jag vet inte hur jag ska reparera det. Lurar man hjärnan tillräckligt länge - matar den med falska löften - känslor som inte är mina utan avlade i ett lab någonstans - ja till slut så tappar man bort en del av jaget som är den verkliga versionen av en själv. Det där lät flummigt, jag vet, men det är så det känns.
Jag känner kärlek till min familj och mina vänner. De som jag redan känner och vet vart jag har. Sen stannar det där. Jag känner apati till att lära känna nya människor. Det tråkar rent ut sagt bara ut mig. Kan inte fatta varför.. And don't get me started on the love life. Sedan det tog slut mellan mig och Jeff i april 2006 så har jag haft halvdana känslor för en enda person. Och det varade ingen tid alls. Det finns en vacker man i Skottland, men jag tror att jag tycker om honom just för att han är i Skottland och inte här. Han är gräset på den andra sidan. Jag är rädd för att när jag åker dit till våren för att hälsa på vänner och jag träffar honom igen så kommer han te sig lika ointressant och oengagerande som männen i Sverige.
Är det så att jag fortfarande läker inuti? Jag var redo att lämna isoleringscellen, som tiden i Småland faktiskt var, för att jag var redo att va bland människor jag älskar igen. Men kanske är jag helt enkelt inte redo för nya kontakter riktigt än. Tilliten kommer kanske tillbaka allra sist - speciellt om man ska ge den till folk som man inte vet kommer vårda den eller återigen slänga den till lejonen.
Fast jag börjar bli trött på att vänta. Jag hade så lätt en gång i tiden att få vad jag ville ha. Nuförtiden ser jag aldrig något jag vill ha. Jag söker efter någon vars erfarenhet syns i ögonen. Men det känns som om jag rör mig bland pojkar. Spolingar. De skulle aldrig förstå min historia. Det är knappt jag gör det själv. Och kanske är det bäst såhär. För det jag vill ha är egentligen inte någon vid min sida utan vetskapen om att jag inte är känslomässigt utbränd - död. Att träffa någon nu kan bli ett hinder på min väg - att lämna Sverige. Jag tror inte det finns fler därute som PS, som bara ger upp allt och flyttar med en. Det är en risk jag inte gärna tar. Better off alone (?). Well tydligen inte eftersom jag sitter här och älter igen..
Framför mig ligger Simon Lindgrens Populärkultur och John Storeys Cultural theory & Popular culture. Känns som om jag memorerat dem. Desto mer jag läser i dem desto mer börjar jag ifrågasätta min omgivning. Är jag produkten av musik, tv, film, tidningar, böcker, utställningar, reklam mm eller är allt detta produkten av mig. Av oss alla. Efterfrågan skapar tillgång eller gör tillgången på allt detta att det skapas mer och mer efterfrågan. Vi får aldrig nog och driver kulturhjulet framåt. Om vi slutar begära - vad händer med produktionen då?
Innan helgen gick jag förbi nya löpsedlar med stackars Britney. Det fanns en tid då hon stod för precis allt det jag var emot. Hon var ikonen som fick stå för massproducerad musik utan själ och ett ideal som fortsätter förstöra våra redan utseende fixarade unga. Idag kan jag inte annat än att tycka så fruktansvärt synd om henne. Jag önskade henne en raserad karriär när jag tyckte som mest illa om henne, men jag önskade henne aldrig det här.
Hon har blivit en ny ikon för mig nu. Nu står hon för den dubbelmoral och ignorans som jag hatar hos människor. I ena stunden sitter folk och ojar sig och tycker synd om henne och undrar hur fan det ska gå och alla alla är överens om att världen borde låta Britney vara. Men i nästa stund så kastar de sig över nya numret av nån hemsk bildextra-tidning för att gotta sig över de nya färska bilderna på henne på väg mot sitt slut. Människor är hyenor. Asätare. Vissa lever på andra människors olycka och undergång. Det äcklar mig. Det gör mig sorgsen. Det får mig att undra hur det kommer sig att de inte har något bättre för sig. Var kommer denna absurda fascination ifrån? Har folk inget eget liv att leva?
Sist men inte minst måste jag rikta ett ont öga till de typer som beslutade i Futurama frågan. Jag vet att det är gammal ost men efter att ha sett om några avsnitt ur säsong 4 idag så slog det mig igen hur ofattbart beslutet att stoppa serien var. Dagens sanning är att när jag har en dålig dag (som idag) så finner jag Bender och de andra ytterst upplyftande.
C'mon - bite my shiny metal ass...
Läs även andra bloggares åsikter om Futurama, Britney Spears, populärkultur, samhälle, psykologi, deppig, apati, lördag
Kommentarer/Comments
Postat av: RS
Det är rätt hemskt att läsa om Britney nu på sista tiden. Att hennes pappa ska ansvara för hennes förmögenhet osv. Förmodligen känner folk någon slags skadeglädje när de läser om henne, att pengar och berömdhet inte gör en lycklig, typ.
Apropå dina egna funderingar om mannen i Skottland och andra män: om du känner så ska du nog avvakta. Om han var "den rätte" hade inget kunnat hindra dig från att ge dig av till honom på en enda gång.
Trackback