My heart belongs to daddy
Det här inlägget blir en eloge till min kolsjuke far. Har precis kommit hem från ett besök hos systeryster där vi tre hade en trevlig liten torsdagsfika med pappas hembakta havremuffins och kaffe. Jag vet inte varför men under hela tiden satt jag med en pirrande nostalgikänsla i magen. Kanske var det solen som sken in genom fönstret, det första tecknet på den analkande våren.. kanske var det någonting i smaken i muffinsarna.. kanske var det sättet som pappa nätt lade en hand på min axel när han skulle 'prata allvar med mig', t ex angånde tandläkaren som jag vägrar besöka för att jag vet att jag har hål (yup jag lider av ett ytterst svårt fall av tandläkarfobi).
Det har en längre tid funnits en osynlig mur mellan oss, den slogs sakta och knappt märkbart upp under den tiden jag bodde i Skottland. En dag stod den bara där och blockerade känslorna mellan två personer som innerst inne höjer varandra till skyarna. Och bådas fjantiga stolthet gjorde det nästan omöjligt att ens skrapa bort flagor av putsen mellan tegelstenarna i detta osynliga åbäke. Länge har vi båda stått och stampat och väntat på att den andre ska ta första steget med en slägga i högsta hugg för att bli av med denna verderstyggelse som håller oss isär. Men idag insåg jag att det behövdes inte en slägga. Inte ens en liten hacka. Allt som krävdes var en lätt hand på min axel. En hand som sade att jag gnatar bara för att jag bryr mig om dig. Klockan surrade tillbaka i tiden och jag flängde med medan fjärilar sakta vågade sig ur sina puppor i min mage och började flyga omkring därinne. Jag kan inte säga att jag kände mig liten igen. Jag kände mig snarare som en dotter igen. En känsla jag suktat efter men inte kunnat finna tillrätta. Den känslan bor fortfarande inom mig och sätter ett leende på mina läppar medan jag blickar ut och ser solen sakta försvinna bakom husen. Det har varit en bra dag idag.
Läs även andra bloggares åsikter om pappa, dotter, känslor, kol, livet, minnen, förälder, nostalgi
Det har en längre tid funnits en osynlig mur mellan oss, den slogs sakta och knappt märkbart upp under den tiden jag bodde i Skottland. En dag stod den bara där och blockerade känslorna mellan två personer som innerst inne höjer varandra till skyarna. Och bådas fjantiga stolthet gjorde det nästan omöjligt att ens skrapa bort flagor av putsen mellan tegelstenarna i detta osynliga åbäke. Länge har vi båda stått och stampat och väntat på att den andre ska ta första steget med en slägga i högsta hugg för att bli av med denna verderstyggelse som håller oss isär. Men idag insåg jag att det behövdes inte en slägga. Inte ens en liten hacka. Allt som krävdes var en lätt hand på min axel. En hand som sade att jag gnatar bara för att jag bryr mig om dig. Klockan surrade tillbaka i tiden och jag flängde med medan fjärilar sakta vågade sig ur sina puppor i min mage och började flyga omkring därinne. Jag kan inte säga att jag kände mig liten igen. Jag kände mig snarare som en dotter igen. En känsla jag suktat efter men inte kunnat finna tillrätta. Den känslan bor fortfarande inom mig och sätter ett leende på mina läppar medan jag blickar ut och ser solen sakta försvinna bakom husen. Det har varit en bra dag idag.
Läs även andra bloggares åsikter om pappa, dotter, känslor, kol, livet, minnen, förälder, nostalgi
Kommentarer/Comments
Postat av: Sister
Äntligen...
Postat av: Pixiekatten
Verkligen... :)
Trackback