PixieKatten

Ännu en natt i nojjans tecken. Det går i perioder men inatt låg jag och vände och vred på mig igen tills jag höll på att storkna av utmattning men kunde inte sova för det. Till sist gjorde jag mina avslappningsövningar och det enda jag minns är att jag började tänka på att laga lasagne och undra om man kan ha cream cheese istället för ricotta, sen däckade jag. Dagens inlägg handlar om att jag accepterat att jag är en grubblare och kommer antagligen nojja över saker resten av mitt liv men den handlar främst om hur jag lärde mig att tygla nojjan och det är också en histora om sweet revenge!

Nojja är en del av mig men styr mig inte så som förr. Nu för tiden får jag ju iallafall inte magkatarr av eländet, alltid ett steg i rätt riktning. Minns att det fanns en tid när jag fick sjuka mig från jobb för att jag inte kunde resa mig ur sängen p g a magsmärtor. Men det är finito. Av den tiden lärde jag mig att det finns ingenting i världen som är viktigare än ens eget välbefinnande. Och jag lärde mig något annat också. Att det kan vara förbannat skönt att ge igen - låta folk smaka av sin egen medicin.

År 2002 hade jag jobb på ett mycket populärt fik i Lund. Ägarna till detta ställe var inte av denna värld. Inte nog med att vi jobbade för minimilön och stressade oss pinnsmala för att det alltid fanns på tok för mycket att göra utan att extrapersonal sattes in... köerna ringlade sig långt ut på gatan på sommaren och gästerna påminde alltför ofta om styvsystrarna i Askungen.. kommenderade och gnällde.. sällan förstående för att vi faktiskt gjorde mer än så gott vi kunde.. vi gjorde allt vi kunde. Men kunderna har ju alltid rätt (haha, yeah right..) så det var bara att le och hålla igen reflexen att ge dem en fet smäll. Sånt kan man ändå ta... Alla har vi ju varit gäster och tänkt att hur servitörerna eller servitriserna har det är väl ändå inte mitt problem, dem är här för att serva! Nej, vänta... inte jag. Kanske är det för att jag jobbat med det själv sen 1997 men jag har faktiskt många gånger vänt i dörren när jag sett personalen springa sig möra på ett ställe.

Iallafall, det var ägarna till det här stället som jag inte tålde. Ett par i 30-something åldern. Frugan född med en silverskedd i munnen och visste hur man gnatade och trodde sig veta något om branschen.. men stod hon väl bakom disken för att ge ett handtag (vilket som tur var inte hände alltför ofta) så ville man bara kicka bort henne igen. Hon orsakade bara mer jobb och mer kaos. Ingen uppfattning alls om hur saker borde gå till för att flyta smidigt. Och när såna människor gnäller på mig och ger mig kritik då ligger dem i skottzonen för mitt totala avsky.

Värre dock var ju hennes man.. som så tydligt valt henne för stålarna och inte p g a kärlek.. Och han vandrade alltid rätt in bakom disken och stal vår dricks.. inte för att det låg mycket i den där burken.. svenskar är väl inte direkt givmildast i världen och lever fortfarande under en falsk bild att dricksen är inbakad i priset.. haha, what a load of crap! Jag har jobbat på minst 4 ställen i Sverige och aldrig sett röken av nån dricks. Nu vet ni det gott folk! Iallafall, tillbaka till drickstjuven. Han gjorde det bara för att poängtera sin makt.. för när ett ställe drar in tusenlappar på några få timmar så spelade ju vår hårt förvärvade 50-lapp inte nån ekonomisk skillnad för honom.. han var helt enkelt bara en rälig människa. Värst var det när han kom in med sin bror.. som uppenbarligen var en ännu större loser men som levde på att ha blodsband till ägaren. Han kom in med sin blick som alltid vandrade upp och ner på en.. krävde sin gratis kaffe och macka fastän vi fått klara order om att bara ge honom 25% rabatt... men när någon gnäller likt ett barn i evigheter så ger man efter... Ta din j-la macka och sätt den i halsen! Tänkte jag alltid.

Och som om dem inte kunde bli sämre människor så hade dem en barnflicka från ett närliggande östland... som dem verkligen såg till att utnyttja till max.. inte endast släpade hon runt på deras son 24-7.. hon var även städerska till fiket och ett annat ställe som de också ägde som låg runt hörnan. Kan tänka mig hur hennes dygn såg ut. Det jag skäms över idag är att man aldrig hjälpte henne städa. Istället satt man och suckande räknade minuterna och ojade sig över hur seg hon var och att man ville hem men inte fick gå förrän hon var klar för bara vi hade nycklar. Tänk att man blir sån. Att om man har ett as över sig så blir man själv ett as mot den som är under en själv.

Men som sagt. Jag orkade bara med så mycket magkatarr och sömnlösa nätter för att jag inte ville gå till jobbet. Till slut, med stöd av min dåvarande sambo, sa jag stopp. Here but no further. Jag sa upp mig lagom tills våren kom. Beställde en resa till Edinburgh (som bara den skulle ställa min värld upp o ned) och mådde så bra för att jag såg ljuset i tunneln. Dagarna i helvetet var räknade. 30 dagars uppsägningstid.. och dem sprang sin väg. Sen kom min stora chans. Ägarinnan närmade sig mig en dag i slutet av min period för att be mig om en sista tjänst. De hade inte hunnit hitta en ersättare och undrade om jag kunde tänka mig att iallafall jobba under sommaren också efter min Edinburgh resa och sluta när turistsäsongen var slut. Jag sa ja för jag har alltid haft svårt att neka till jobb och jag hade ju inget kirrat i vilket fall som helst efter hemkomsten. Men i samma sekund anade jag att detta skulle bli min chans. Det fanns nämligen inga papper på att jag skulle jobba där efter semestern. Det fanns inte ett enda anställningsavtal som spådde om min återkomst.

Så jag åkte till Eddan. Kom hem och sökte nytt jobb redan dagen efter. Hade en jäkla tur och fick ett på en lunchrestaurang i Malmö med omedelbar anställning. Så när min gamla chef kvittrande ringde och frågade hur min semester varit och om jag var redo att börja jobba igen hos dem så spelade jag helt oförstående. Jobba hos er? Vet inte vad du pratar om. Det har jag aldrig lovat. Hon trodde att jag skojade. Nej jag skämtar inte. Jag har ett nytt jobb i Malmö, varför ska jag då pendla till Lund? Hon frustade och stånkade och till slut gick hennes röst upp i falsett innan hon skrek rakt ut åt mig. Att såhär kunde jag inte göra. Vad skulle dem nu göra som hade en personal för lite. Men kära vän, du får väl jobba där själv då i sommar. Jag kan iallafall inte. Efter aningen mer gormande lovade hon mig att jag aldrig mer skulle kunna få ett jobb i Lund. Hon skulle svartmåla mig tills jag var svartlistad. Sen slängde hon luren i örat på mig. Jag satt där med en tyst lur i min hand och hade aldrig mått bättre i mitt liv. Och ca 4månader senare flyttade jag till Edinburgh och sket fullständigt i både henne och Lund... Jag hade satt dit henne och det var en vändning i mitt liv.

För så här är det. Jag grubblar och oroar mig och nojjar än i dag. Det ligger i mina gener, för pappa är likadan. Men den dagen hände något. I samband med att jag gav igen till någon som varit orsaken till så mycket magont så vann jag min egen respekt. Jag kunde se mig i spegeln och veta att folk försökt sätta sig på mig, sätta sig över mig men att jag gått ur det hela med rak rygg, som vinnaren. Och den känslan har bott kvar. Forsatt stärka mig. Mitt första jobb i Edinburgh var på ett ställe som hette The Dome och som fick jobbet i Lund att te sig som en lekskola. På The Dome visste dem hur man systematiskt knäckte sin personal. Folk kom och gick varenda dag. Vissa vandrade ut med vild ilska i blicken, andra med ögonen fulla av tårar. Att servera på detta uber-super-posh-exklusiva stället kostade en en hel del värdighet. Och jag led också där. Fast jag stod i kaffebaren och hade det lite lugnare än de andra. Men den dagen jag vandrade ut därifrån, efter 6 månaders pina, så var det återigen med ryggen sträckt och glädje i maggropen. Men det är en helt annan historia.

Nu måste jag starta med skolarbete. Och så skiner ju solen. Det betyder bara en enda sak. Promenad i parken!!

---