Pushing Daisies väcker tron på lite Love
I gårdagens inlägg ställde jag frågan hur man bäst dödar tid, som t ex de 2h 40min man råkar ha tills det tåget man bokat avgår från Kalmar och tuffar söderut till Malmö som lägger till ytterligare 3h som måste bort. Svaret var ganska enkelt. Det smärtfriaste sättet att göra sig av med denna tid för gott var att titta på Pushing Daisies. Laptopen låg i tryggt förvar i min väska och cd-skivan jag fått låna med alla avsnitten av denna drömska serie råkade sitta kvar i den.
*** ***
Pushing Daisies är, för er som missat den, en serie i sann Tim Burtonesk anda. Tänk Big Fish och Edward Scissorhands - filmer som efter vad jag vet nästan alla älskar - fast istället omgjorda till 40 minuters avsnitt. Man stiger rätt in deras sagolika drömvärld där seriens huvudperson, Ned, har för förmågan att väcka de döda till liv bara genom att peta på dem. Rör han dem igen då dör dem igen men sker inte detta inom 1 minute, well då dör någon annan. Ned jobbar ihop tillsammans med den stickande detektiven Emerson Cod och de använder hans förmåga till att under en minut väcka mordoffer till liv och fråga vem som mördade dem. Detta funkar utan problem tills en dag då offret är Neds childhood sweetheart Charlotte. Han kan inte förmå sig att döda henne igen och hon får stanna bland de levande och kärlekshistorian är ett faktum - enda kruxet, de kan aldrig någonsin röra vid varann, för då dör Charlotte igen. Inte att förglömma är härliga Olive Snook som är olyckligt kär i Ned som bara har ögon för Charlotte och istället söker hon tröst genom att ta hand om Neds hund som Ned inte heller kan röra för att han en gång som barn väckte den till liv igen... Lägg till Charlottes galna fastrar som isolerat sig och bara äter ost, samt Neds pajbageri som liknar Bilbos håla i Sagan om ringen och regnbågens grälla färger i varje scen och ni har huvudingredienserna till att baka ihop en egen bild av detta fanatastiska verk.
Bilden tagen från tv.yahoo.com
*** ***
Trots att jag länge har haft ett tomrum eller kanske obrukbar såjord i min bröstkorg, precis där det är meningen att kärlek ska rota sig och trivas, så måste jag ändå säga att avsnitten av Pushing Daisies får mig att önska att våren ska ha något litet frö med sig som vågar sig på att gro hos mig. Det är bittersött och kanske är det just det som är det fina med denna serien. Det är inget honungsdrypande gullegull som kletas över min tv-skärm utan en kärlekshistoria som är så lyckligt olycklig. Så mycket annat man ser lämnar kvar ett isande "Jag vill också ha någon, damn it!!!" i hjärtat och så går man ut och vill klå upp vartenda par man ser på stan för plötsligt ser man bara par överallt. Världen svämmar över av lyckligt hånglande par och isen i hjärtat blir en tapp som bara växer tills man har det perfekta mordvapnet att döda kärleken med. Man slår en kil i sig själv och slutar känna efter. Singellivet är inte längre en kortvarig situation man befinner sig i utan ett sätt att leva. Förhållanden ter sig plötsligt hotfulla och inkräktande och bara som ett medel att förstöra den fina individualism man funnit och börjat tycka så mycket om. Förhållanden hotar friheten och ens oberoende. Tills man sätter sig och tittar på Pushing Daisies. Då börjar det plötsligt glöda lite varmt i bröstkorgen igen. Man tänker saker som att det hade varit fint att få sova med någon och vakna upp bredvid någon. Man längtar efter de stunder en endaste liten blick kan betyda hela världen.
Jag sitter nu inte här och säger att jag vill kasta mig in i något och ha en person permanent - oh no no no! Ingen serie i världen kan göra mig till kärlekskrank romantiker. Men att överhuvudtaget känna nån form av längtan - någon liten saknad - det är faktiskt en skön känsla när man befunnit sig i ett känslomässigt vakuum sen 2006 vad gäller det motsatta könet. Pushing Daisies är inte bara en serie där huvudpersonen väcker de döda till liv - den tände även en liten låga hos mig. Därför utses den till dagens rekommendation. Kanske t o m veckans och månadens. Allt jag kan säga är, don't miss out!
Läs även andra bloggares åsikter om Pushing Daisies, kärlek, dagens, förhållande, tv, singel, samhälle, tim burton, känslor, tips
*** ***
Pushing Daisies är, för er som missat den, en serie i sann Tim Burtonesk anda. Tänk Big Fish och Edward Scissorhands - filmer som efter vad jag vet nästan alla älskar - fast istället omgjorda till 40 minuters avsnitt. Man stiger rätt in deras sagolika drömvärld där seriens huvudperson, Ned, har för förmågan att väcka de döda till liv bara genom att peta på dem. Rör han dem igen då dör dem igen men sker inte detta inom 1 minute, well då dör någon annan. Ned jobbar ihop tillsammans med den stickande detektiven Emerson Cod och de använder hans förmåga till att under en minut väcka mordoffer till liv och fråga vem som mördade dem. Detta funkar utan problem tills en dag då offret är Neds childhood sweetheart Charlotte. Han kan inte förmå sig att döda henne igen och hon får stanna bland de levande och kärlekshistorian är ett faktum - enda kruxet, de kan aldrig någonsin röra vid varann, för då dör Charlotte igen. Inte att förglömma är härliga Olive Snook som är olyckligt kär i Ned som bara har ögon för Charlotte och istället söker hon tröst genom att ta hand om Neds hund som Ned inte heller kan röra för att han en gång som barn väckte den till liv igen... Lägg till Charlottes galna fastrar som isolerat sig och bara äter ost, samt Neds pajbageri som liknar Bilbos håla i Sagan om ringen och regnbågens grälla färger i varje scen och ni har huvudingredienserna till att baka ihop en egen bild av detta fanatastiska verk.
Bilden tagen från tv.yahoo.com
*** ***
Trots att jag länge har haft ett tomrum eller kanske obrukbar såjord i min bröstkorg, precis där det är meningen att kärlek ska rota sig och trivas, så måste jag ändå säga att avsnitten av Pushing Daisies får mig att önska att våren ska ha något litet frö med sig som vågar sig på att gro hos mig. Det är bittersött och kanske är det just det som är det fina med denna serien. Det är inget honungsdrypande gullegull som kletas över min tv-skärm utan en kärlekshistoria som är så lyckligt olycklig. Så mycket annat man ser lämnar kvar ett isande "Jag vill också ha någon, damn it!!!" i hjärtat och så går man ut och vill klå upp vartenda par man ser på stan för plötsligt ser man bara par överallt. Världen svämmar över av lyckligt hånglande par och isen i hjärtat blir en tapp som bara växer tills man har det perfekta mordvapnet att döda kärleken med. Man slår en kil i sig själv och slutar känna efter. Singellivet är inte längre en kortvarig situation man befinner sig i utan ett sätt att leva. Förhållanden ter sig plötsligt hotfulla och inkräktande och bara som ett medel att förstöra den fina individualism man funnit och börjat tycka så mycket om. Förhållanden hotar friheten och ens oberoende. Tills man sätter sig och tittar på Pushing Daisies. Då börjar det plötsligt glöda lite varmt i bröstkorgen igen. Man tänker saker som att det hade varit fint att få sova med någon och vakna upp bredvid någon. Man längtar efter de stunder en endaste liten blick kan betyda hela världen.
Jag sitter nu inte här och säger att jag vill kasta mig in i något och ha en person permanent - oh no no no! Ingen serie i världen kan göra mig till kärlekskrank romantiker. Men att överhuvudtaget känna nån form av längtan - någon liten saknad - det är faktiskt en skön känsla när man befunnit sig i ett känslomässigt vakuum sen 2006 vad gäller det motsatta könet. Pushing Daisies är inte bara en serie där huvudpersonen väcker de döda till liv - den tände även en liten låga hos mig. Därför utses den till dagens rekommendation. Kanske t o m veckans och månadens. Allt jag kan säga är, don't miss out!
Läs även andra bloggares åsikter om Pushing Daisies, kärlek, dagens, förhållande, tv, singel, samhälle, tim burton, känslor, tips
Kommentarer/Comments
Trackback