Farväl Malmö - God dag Edinburgh! (Tillbakablick 2)
Så bizarrt!! Verklighetsfrämmande och drömartat!! Jag satt och läste igenom de första breven som jag skrivit till Sister från Edinburgh precis när vi flyttat dit i början av februari 2003. Det var som om det inte var jag som hade skrivit dem. Framför mig såg jag en ung tjej, storögd av allt nytt omkring. Jag kunde nästan känna hjärtat dunka nervöst inför allt som behövde fixas - över hur liten hon kände sig för att inte ha familjen eller vännerna till hands.
Jag kunde nästan också uppleva hur fjärilarna slog med vingarna inom henne när hon upptäckte småsakerna som blev dagliga små glädjeämnen. Som att det kom post även på lördagar vilket betydde en extra dag för brev från från Sverige att dimpa ner. Som att en gin och tonic kostade samma som en stor stark. Att utbudet på vegetariska produkter var minst det tiodubbla jämfört med hemma. Att det var riktigt trevligt att sitta längst fram på dubbeldäckarnas ovanvåning. Att IKEA sålde svensk kaviar. Att cd-skivor var billigare och att det var gratis att gå in på de flesta konstmuséer.
Någonstans där i brevet fanns en knappt märkbar, men ändå befintlig, underliggande ton av stolthet. Att hon hade genomfört flyttan. Att hon hade haft viljekraft, sedan semestern i Edinburgh sommaren innan, att säga upp sig från jobb, ordna med lägenheten och se till att rabiesvaccinera katterna. Hon hade klarat allt detta och var nu på plats. I sina drömmars stad.
Fast hon var ju inte helt ensam och hade ju fått hjälp med allt fixande. Hennes livskärlek, PS, fanns ju vid hennes sida. Han hade följt med henne dit utan att en enda gång tveka. Att saker skulle raseras, att Edinburgh var slutet för dem, det var båda vid det här laget lyckligt ovetande om.
Jag läser brevet om dessa två personer och kan bara le åt hur de körde från Malmö till Göteborg för att ta färjan över till Newcastle med den till bristningsgränsen fullastade gamla Bettan. Väl framme i Gborg var det mitt i natten och flera timmar tills de ens fick köra ombord. Jag minns plötsligt hur vi satt där i Volvon och sov en liten stund och sedan vaknade att det var iskallt i bilen, till den grad att kondensen av den varma andedräkten satte sig som små istappar på insidan av bilen. Så PS fick vackert starta motorn och köra runt med värmefläkten på fullt blås tills bilen blev varm igen. Jag tror att jag förblev sovande under många av dessa turer - en fördel med att inte ha körkort.
Av färjan till Newcaslte minns jag inte så mycket. Vi hade varit förutseende nog att ha med nån slags sjösjuketabletter. Båt på Nordsjön mitt i vintern kändes lite som en färd på liv eller död. Det jag dock kommer ihåg var rånet som skedde i båtens kafeteria. 45 spänn för en kopp kaffe. Hutlöst. Men vad gjorde man inte efter att ha tillbringat natten stelfrusen i bilen. De hade kunnat ta 200kr och vi hade nog gladeligen hostat upp pengarna. Jag tror aldrig en kopp kaffe någonsin kommer smaka så bra som den gjorde. Det var inte bara kaffe i den koppen - det var röd lava till en frusen själ.
Skulle någon fråga vad mer jag minns om båtresan så är det två saker. Jag minns tunnbrödsrullarna med köttfärsbiffar och rödbetssallad som mamma gjort och packat ner till oss. Det är en sån grej som satt sig i bakhuvudet. Så fort jag känner smaken av rödbetssallad vandrar tanken till just den dagen inne i hytten på DFDS Seaways färjan. Tröttheten och kylan hade släppt taget om mig och istället ersatts med en vild hunger. Och så som ett lejon kastar sig över ett byte på savannerna så slet jag upp foliet och högg ner i min macka. Jag lovar att det slog en oxfilémiddag på Grand Hotel med hästlängder!
Det andra jag kan säga om den resan är ju inte direkt ett minne, utan mer ett faktum. Någonstans på vägen när färjan började komma in på olugnare vatten så tog vi våra sjösjuketabletter. I förberedande syfte. Sen då? Well, ungefär 16 timmar senare vaknade jag - i Newcastle. Nerklubbad är bara förnamnet på hur jag reagerade på de där tabletterna. Totalt medvetslös är efternamet.
Brevet till Sister är skrivet på Alla hjärtans dag. Ca 8 dagar efter vi anlänt i Edinburgh med flyttlasset. Skillnaderna mellan Malmö och Edinburgh är, för mig än idag, förvånansvärda. Vi kom dit utan att ha jobb och ingen att stå som borgenär. Ändå lyckades vi på dagarna tre få en lägenhet. En möblerad 2:a som visst var väldigt brittisk i standarden med sin heltäckningsmatta och malplacerade värmeelement. Men den hade dock alla de nödvändigheter två unga människor kunde tänkas behöva. Säng, bäddsoffa, bokhylla, klädskåp, köksmöblemang, dusch, micro, tvättmaskin, vattenkokare, brödrost och mer därtill. Världens kap tyckte vi. Det enda som saknades var en TV. Men den skaffade vi själva tids nog. Tills dess hade vi min gamla tokstora PC som vi släpat med oss från Sverige - och på den fanns något som var minst lika bra som TV - the Sims.
Att läsa det första brevet och om hur smärtfri vår start var i Edinburgh får mig verkligen att längta tills den dagen det är dags för mig att bege mig dit igen. Och då pratar jag inte om mitt planerade besök nu i vår utan min flytt så fort högskolan är slut. Vi var smått isolerade i början, ingen hemtelefon och ingen dator, för BT skulle ha £300 pund för att koppla in allt för att vi var ditflyttade från Sverige. Säkerhetsdepositioner och sånt. Men numera har jag ju mitt engelska Social Security nummer och räknas ju mer eller mindre som skotsk vad gäller sånt. I brevet skriver jag endast om ett hinder och det existerar ju inte i dagens läge:
"Språket är lite av en barriär, även om jag snackar och förstår väldigt bra så är det måsakerna som gör det. Ex hur man skämtar och kallpratar, allt komplicerat snack med elbolag, telebolag, banker etc. Sånt är skitsvårt när man inte behärskar allt. Och som när vi bodde hos Paul och Co. Han kunde säga en mening med tre ord som sade mig noll medan alla andra gapflabbade. Man kan basic engelska men tyngden fattas. Och innan man har det så känner man sig liten, bortkommen och lite utanför.
Och så blir det lite missförstånd ibland. PS skulle fråga Panda efter en 'pawnshop' men han bara stirrade tillbaka och sa 'Whaaaat??'. Det visade sig att han trodde att PS frågat efter en 'Pornshop'."
Ja så var det i början. I nästkommande brev tror jag att jag gör mitt inträde på The Dome. Det stället var verkligen det stora testet i mitt liv. Jag kan ibland blicka tillbaka på min tid där och fortfarande bara känna förakt för det. Ett så typiskt exempel på vad som döljer sig under ytan på sköna ting. But that my friends - is a different story.
Tillbakablicken är slut för idag...
Läs även andra bloggares åsikter om Edinburgh, flytta, flytta utomlands, Skottland, Malmö, samhälle, språkbarriär, dagbok, brev, minnen, kärlek
Jag kunde nästan också uppleva hur fjärilarna slog med vingarna inom henne när hon upptäckte småsakerna som blev dagliga små glädjeämnen. Som att det kom post även på lördagar vilket betydde en extra dag för brev från från Sverige att dimpa ner. Som att en gin och tonic kostade samma som en stor stark. Att utbudet på vegetariska produkter var minst det tiodubbla jämfört med hemma. Att det var riktigt trevligt att sitta längst fram på dubbeldäckarnas ovanvåning. Att IKEA sålde svensk kaviar. Att cd-skivor var billigare och att det var gratis att gå in på de flesta konstmuséer.
Någonstans där i brevet fanns en knappt märkbar, men ändå befintlig, underliggande ton av stolthet. Att hon hade genomfört flyttan. Att hon hade haft viljekraft, sedan semestern i Edinburgh sommaren innan, att säga upp sig från jobb, ordna med lägenheten och se till att rabiesvaccinera katterna. Hon hade klarat allt detta och var nu på plats. I sina drömmars stad.
Fast hon var ju inte helt ensam och hade ju fått hjälp med allt fixande. Hennes livskärlek, PS, fanns ju vid hennes sida. Han hade följt med henne dit utan att en enda gång tveka. Att saker skulle raseras, att Edinburgh var slutet för dem, det var båda vid det här laget lyckligt ovetande om.
Jag läser brevet om dessa två personer och kan bara le åt hur de körde från Malmö till Göteborg för att ta färjan över till Newcastle med den till bristningsgränsen fullastade gamla Bettan. Väl framme i Gborg var det mitt i natten och flera timmar tills de ens fick köra ombord. Jag minns plötsligt hur vi satt där i Volvon och sov en liten stund och sedan vaknade att det var iskallt i bilen, till den grad att kondensen av den varma andedräkten satte sig som små istappar på insidan av bilen. Så PS fick vackert starta motorn och köra runt med värmefläkten på fullt blås tills bilen blev varm igen. Jag tror att jag förblev sovande under många av dessa turer - en fördel med att inte ha körkort.
Av färjan till Newcaslte minns jag inte så mycket. Vi hade varit förutseende nog att ha med nån slags sjösjuketabletter. Båt på Nordsjön mitt i vintern kändes lite som en färd på liv eller död. Det jag dock kommer ihåg var rånet som skedde i båtens kafeteria. 45 spänn för en kopp kaffe. Hutlöst. Men vad gjorde man inte efter att ha tillbringat natten stelfrusen i bilen. De hade kunnat ta 200kr och vi hade nog gladeligen hostat upp pengarna. Jag tror aldrig en kopp kaffe någonsin kommer smaka så bra som den gjorde. Det var inte bara kaffe i den koppen - det var röd lava till en frusen själ.
Skulle någon fråga vad mer jag minns om båtresan så är det två saker. Jag minns tunnbrödsrullarna med köttfärsbiffar och rödbetssallad som mamma gjort och packat ner till oss. Det är en sån grej som satt sig i bakhuvudet. Så fort jag känner smaken av rödbetssallad vandrar tanken till just den dagen inne i hytten på DFDS Seaways färjan. Tröttheten och kylan hade släppt taget om mig och istället ersatts med en vild hunger. Och så som ett lejon kastar sig över ett byte på savannerna så slet jag upp foliet och högg ner i min macka. Jag lovar att det slog en oxfilémiddag på Grand Hotel med hästlängder!
Det andra jag kan säga om den resan är ju inte direkt ett minne, utan mer ett faktum. Någonstans på vägen när färjan började komma in på olugnare vatten så tog vi våra sjösjuketabletter. I förberedande syfte. Sen då? Well, ungefär 16 timmar senare vaknade jag - i Newcastle. Nerklubbad är bara förnamnet på hur jag reagerade på de där tabletterna. Totalt medvetslös är efternamet.
Brevet till Sister är skrivet på Alla hjärtans dag. Ca 8 dagar efter vi anlänt i Edinburgh med flyttlasset. Skillnaderna mellan Malmö och Edinburgh är, för mig än idag, förvånansvärda. Vi kom dit utan att ha jobb och ingen att stå som borgenär. Ändå lyckades vi på dagarna tre få en lägenhet. En möblerad 2:a som visst var väldigt brittisk i standarden med sin heltäckningsmatta och malplacerade värmeelement. Men den hade dock alla de nödvändigheter två unga människor kunde tänkas behöva. Säng, bäddsoffa, bokhylla, klädskåp, köksmöblemang, dusch, micro, tvättmaskin, vattenkokare, brödrost och mer därtill. Världens kap tyckte vi. Det enda som saknades var en TV. Men den skaffade vi själva tids nog. Tills dess hade vi min gamla tokstora PC som vi släpat med oss från Sverige - och på den fanns något som var minst lika bra som TV - the Sims.
Att läsa det första brevet och om hur smärtfri vår start var i Edinburgh får mig verkligen att längta tills den dagen det är dags för mig att bege mig dit igen. Och då pratar jag inte om mitt planerade besök nu i vår utan min flytt så fort högskolan är slut. Vi var smått isolerade i början, ingen hemtelefon och ingen dator, för BT skulle ha £300 pund för att koppla in allt för att vi var ditflyttade från Sverige. Säkerhetsdepositioner och sånt. Men numera har jag ju mitt engelska Social Security nummer och räknas ju mer eller mindre som skotsk vad gäller sånt. I brevet skriver jag endast om ett hinder och det existerar ju inte i dagens läge:
"Språket är lite av en barriär, även om jag snackar och förstår väldigt bra så är det måsakerna som gör det. Ex hur man skämtar och kallpratar, allt komplicerat snack med elbolag, telebolag, banker etc. Sånt är skitsvårt när man inte behärskar allt. Och som när vi bodde hos Paul och Co. Han kunde säga en mening med tre ord som sade mig noll medan alla andra gapflabbade. Man kan basic engelska men tyngden fattas. Och innan man har det så känner man sig liten, bortkommen och lite utanför.
Och så blir det lite missförstånd ibland. PS skulle fråga Panda efter en 'pawnshop' men han bara stirrade tillbaka och sa 'Whaaaat??'. Det visade sig att han trodde att PS frågat efter en 'Pornshop'."
Ja så var det i början. I nästkommande brev tror jag att jag gör mitt inträde på The Dome. Det stället var verkligen det stora testet i mitt liv. Jag kan ibland blicka tillbaka på min tid där och fortfarande bara känna förakt för det. Ett så typiskt exempel på vad som döljer sig under ytan på sköna ting. But that my friends - is a different story.
Tillbakablicken är slut för idag...
Läs även andra bloggares åsikter om Edinburgh, flytta, flytta utomlands, Skottland, Malmö, samhälle, språkbarriär, dagbok, brev, minnen, kärlek
Kommentarer/Comments
Postat av: Anonym
Jag minns den dagen ni åkte... och hur jag grät och grät och grät...Fan, vad hemskt det var!
Ja, minnen:)
Postat av: Sister
Äsch, glömde skriva namn på föregående kommentar. Det fanns säkert fler som var ledsna den dagen.
Postat av: Stefand
Tips: http://www.mobila-posten.se
Den kan hjälpa till!
Trackback