Vätskerummet och Dagssländan (Tillbakablick 3)
En timme och en kvart - sen tågar helgen in igen med högt buren fana. Worship me it says... Jag har längtat efter just denna helgen. Det händer något utöver det vanliga. Jag slipper fundera på vilken av Malmös hak jag ska besvära mig med efter att pubarna stängt. Jeriko? Retro? Brogatan? Debaser? Inget lockar. Tur att jag tillhör skaran som går ut för sällskapet och inte efter vilken klubb som är ballast - då hade det varit kört. Men nej nej nej.. detta ska inte bli ännu ett inlägg där jag droppar galla över Malmös uteliv - man måste lära sig att skilja på att säga sin mening och tråka folk med vad som i slutändan blir gnäll som gnisslar hål i människors öron - eller i detta fall ögon... Min uppmärksamhet ikväll är vänd över sundet, mot København...
Lördag klockan 14 ska jag möta Stooie på Centralstationen och efter att ha dumpat grejor på hostellet så börjar arbetet. Att jobba fram den perfekta onykterheten (skriver jag fyllan så låter det a) alldeles för fjortis och b) som om vi ska bli så redlösa som möjligt utan att däcka.. men så är ikke fallet). Jag pratar om ett fnittrigt tillstånd som ska vara hela eftermiddagen, kvällen och förhoppningsvis in på morgonkvisten men utan att ruinera mitt stackars studentkonto.. Lycka till med det (I said it first, och är alltså inte helt full av självbedrägeri).
Ungefär på samma sätt som jag i ett tidigare inlägg idag skrev hur skönt det var med upptäckten att jag inte var känslomässigt avliden, ja ungefär så känns det nu. Att en festlig helg känns festlig och inte som ännu en vardag a la Eddan. Har man ett bord på en bar (The Villager) som alltid står och väntar på en och vakterna var eviga kväll låter en antingen gå förbi hela kön eller komma in fastän det egentligen är alldeles för sent och de nekat alla andra, well då är det inte längre fest utan en livsstil. Samma sak med Liquid Room. Andra gick dit för att dansa och ha skoj. Vi från restaurangen släntrade in för att vi inte hade något bättre för oss. Att ställen låg rakt över gatan från varandra gjorde inte saken bättre. När jag bodde där så slog mig tanken ofta att MB var mitt jobb och fanimej mitt hem så många timmar som jag lade ner där. Villager och Liquid Room var som ett andra hem. När de sen öppnade upp DragonFly i princip över gatan från min lägenhet på Grassmarket, ja då var det verkligen inte många timmar jag spenderade i mitt 'riktiga' hem. Då var det ingenting jag reflekterade över. Nu när jag sitter här och tänker efter så är det banemej ett rätt sorgligt liv att aldrig veta när det är fest för det är så invävt i vardagen...
Men nu är det annorlunda. Helger har blivit helger igen. Och att sitta hemma en lördagskväll är minsann något jag gärna gör. Men när det händer saker så spritter det till i mig. Förväntan. Jag hade nästan glömt vad det ordet betyder. Verkar som om jag verkligen håller på att vakna upp. Gnistorna känns att bli allt fler. Allt jag kan hoppas på nu är en stadig eld som varar - så att jag inte brinner ut innan mitt nya liv ens hinner börja...
Flickorna på DragonFly.. en helt vanlig syn..
Läs även andra bloggares åsikter om Edinburgh, minnen, alkohol, uteliv, helg, nöje, vardag, livet
Lördag klockan 14 ska jag möta Stooie på Centralstationen och efter att ha dumpat grejor på hostellet så börjar arbetet. Att jobba fram den perfekta onykterheten (skriver jag fyllan så låter det a) alldeles för fjortis och b) som om vi ska bli så redlösa som möjligt utan att däcka.. men så är ikke fallet). Jag pratar om ett fnittrigt tillstånd som ska vara hela eftermiddagen, kvällen och förhoppningsvis in på morgonkvisten men utan att ruinera mitt stackars studentkonto.. Lycka till med det (I said it first, och är alltså inte helt full av självbedrägeri).
Ungefär på samma sätt som jag i ett tidigare inlägg idag skrev hur skönt det var med upptäckten att jag inte var känslomässigt avliden, ja ungefär så känns det nu. Att en festlig helg känns festlig och inte som ännu en vardag a la Eddan. Har man ett bord på en bar (The Villager) som alltid står och väntar på en och vakterna var eviga kväll låter en antingen gå förbi hela kön eller komma in fastän det egentligen är alldeles för sent och de nekat alla andra, well då är det inte längre fest utan en livsstil. Samma sak med Liquid Room. Andra gick dit för att dansa och ha skoj. Vi från restaurangen släntrade in för att vi inte hade något bättre för oss. Att ställen låg rakt över gatan från varandra gjorde inte saken bättre. När jag bodde där så slog mig tanken ofta att MB var mitt jobb och fanimej mitt hem så många timmar som jag lade ner där. Villager och Liquid Room var som ett andra hem. När de sen öppnade upp DragonFly i princip över gatan från min lägenhet på Grassmarket, ja då var det verkligen inte många timmar jag spenderade i mitt 'riktiga' hem. Då var det ingenting jag reflekterade över. Nu när jag sitter här och tänker efter så är det banemej ett rätt sorgligt liv att aldrig veta när det är fest för det är så invävt i vardagen...
Men nu är det annorlunda. Helger har blivit helger igen. Och att sitta hemma en lördagskväll är minsann något jag gärna gör. Men när det händer saker så spritter det till i mig. Förväntan. Jag hade nästan glömt vad det ordet betyder. Verkar som om jag verkligen håller på att vakna upp. Gnistorna känns att bli allt fler. Allt jag kan hoppas på nu är en stadig eld som varar - så att jag inte brinner ut innan mitt nya liv ens hinner börja...
Flickorna på DragonFly.. en helt vanlig syn..
Läs även andra bloggares åsikter om Edinburgh, minnen, alkohol, uteliv, helg, nöje, vardag, livet
Kommentarer/Comments
Postat av: Sister
Nope. Malmös uteliv är inte mycket att hurra för. Det är nästan så man skäms ibland.
Trackback