Evol & Opium (Tillbakablick 1)
Sommaren 1997. Tiden då jag och min vän Ingis gick ut gymnasiet i Lund och hade en klar känsla av att det fanns en värld som väntade på att upptäckas. Av oss. Vår destination bestämdes enhetligt. Det fanns ingen diskussion kring ämnet utan valet var lika naturligt som att alltid bära svart och slitna Dr Martens. Filmen Trainspotting hade gjort valet åt oss genom att på något sätt genomsyra vår vardag med en märklig lockelse. Det var inte drogerna vi ville åt.. utan det vilda livet som aldrig riktigt ville utspela sig på vår hemmaplan. Det var nära några gånger. Adrenalinet pumpade vilt den gången vi hade fest i ett övergivet hus nära vår gymnasieskola och polisen plötsligt var överallt med skällande hundar och vi med nöd och näppe lyckades smita genom att springa för livet. Men ändå var vi inte nöjda. Vi krävde mer. Vi ville bort där vi inte hade skyddsnät i form av familjen och andra vänner. Vi skulle leva det vilda livet på egen hand.
Efter mycket planerande var vi nästan på väg. Som Au Pairer. Men så gick saker snett. Jag träffade en pojk som helt plötsligt fick mig att tvivla på mitt val att åka bort. Så Ingis drog ensam. Och jag satt olycklig kvar och tvivlade mer än någonsin på vad jag höll på med. Då skedde det som jag tror hör till ovanligheterna. Min pojk släppte mig fri. Han gjorde slut med motivationen till att han inte ville hålla mig kvar på en plats när jag hade ett annat liv som väntade mig någon annanstans. Så ett par månader efter Ingis stack till slut jag också. Men inte som Au Pair - barn kändes inte som min grej. Jag hade hört ryktesvägen att restaurangjobb utannonserades via lappar i fönstrena på ställena och att inte nån större erfarenhet krävdes. Inte kunde jag ana att detta skulle bli mitt kall de följande 10 åren... och att jag en dag skulle styra och ställa på en av Eddans innerestauranger..
Början av November 1997 - jag anlände till Eddan. Blev upphämtad på Waverly Station av Ingis och mina blivande rumskompisar. Hon hade nämligen fixat ett ställe åt mig att bo. Tillsammans med 8 studenter i deras studentlägenhet, allihop killar. Och så började det vilda livet. Det var precis som vi önskat och förutsett. Vi skaffade oss fejkade studentleg och drack oss fulla på smarriga cocktails på Negotiants - där fick man en bringare fylld av läckerheter för vad en ynka 3:a Gin o Tonic skulle kostat i Sverige. Varje vecka var det Evol, en indieklubb på Liquid Room - något som inte skulle nå Sverige förrän åratal senare, då plötsligt vartenda jäkla ställe ska va indieklubb, men det är en annan historia..
Jag fick jobb på Kublai Khan, en mongolisk restaurang i den bortre änden av stadsdelen Leith. Kanske inte direkt den del av Edinburgh ens föräldrar hade önskat att man befann sig i dagligen men men.. vad visste dem.. Jag trivdes i allafall toppen och fick skåda stadens bakgator. Varje kväll efter stängning satte ägaren oss i varsin taxi hem - gratis - för att försäkra sig om att vi kom hem tryggt. Och nästan varje kväll väntade fest i lägenheten när man kom hem. Och hyss som att försöka rulla en flera meter lång joint, att rita på folk som däckat eller att stjäla all mat från studenterna i de andra lägenheterna.
I lägenheten mittemot vår bodde 3st senior students. En av dem var en 23-årig ryss, Nick, som alla i huset tävlade om att bli vän med. Han var husets 'Renton' - som direkt hämtad ur Trainspotting, minus heroinet. Av någon anledning beslöt han sig att ta mig under sina vingar och plötsligt hade jag en storebror. Någon som drog ett blommigt förkläde ovanpå sina slitna stuprörsjeans och sin Bench hoody och lagade potatisgratäng och köttfärsbiffar till den lilla svenska galenpannan mittemot. Jag fick en trygg punkt och när jag häromdagen hittade det sista brev han någonsin skrev efter att jag lämnat Edinburgh så fylldes jag med vemod och en undran med vad som hände med honom sen.
Julen anlände till Edinburgh och det var första gången utan min familj på en så stor högtid. Vi firade in den med en gigantisk julmiddag för alla i huset i vår lägenhet. Kalkon, ugnsrostad potatis, xmas pudding och xmas crackers med en ful plastleksak och en ännu fulare pappershatt förgyllde kvällen. Champagne gjorde den perfekt. Medan bubblorna sakta väckte den där fnittriga galenfyllan till liv så vandrade vi alla iväg för att dansa någonstans på Cowgate. Dagen efter skulle de flesta tillbaka till sina familjer någonstans i Storbritannien men få gick och lade sig innan tågen gick. Det var en kväll som hette duga.
Dagen efter vaknade jag någon gång framåt kvällen i en tom lägenhet. Jag kastade en blick på ett ton disk som täckte köket mer eller mindre från golv till tak. Fastbesluten om att lämna det tills de andra kom hem ringde jag Ingis som sov en trappa upp. Tillsammans hoppade vi på en buss för att fira resten av julen hos den familj hon jobbade hos. En stycken elak farfar, en styck karriärs-karlslok som säkerligen hade en affär vid sidan om, en mager nippertippa vars enda prioritering i livet verkade vara fina naglar och massage, samt 3st ungar - mer eller mycket mer bortskämda. Dags för mer kalkon, rostade potatisar, xmas pudding och fula pappershattar.
Sen kom Hogmanay, det edinburghianska nyåret. Jag jobbade tills klockan 22 och medan vi drack en nyårsdrink på jobbet i väntan på våra taxis så satte jag fast mitt plastarmband som var biljetten in på gatufesten på Princes Street. Ingis och company väntade mig vid Scott monument och alla som längtar efter en spektakulär nyårsfest ska ta sig till Eddan! Karnevalståg, livemusik, kramvänligt glatt folk överallt, inget klår det! Till på köpet finns en galen lokal tradition - The Hogmanay Kiss. Alla pussar alla från tolvslaget och framåt! På kinden, på pannan, på munnen... you name it. Ett finfint tillfälle att hångla upp varenda snygging man lade ögonen på. Som följd till detta ligger halva Edinburgh sjuka i 'The Kissing Disease' efter nyår, för oss känt som sharlakansfeber. Jag var såklart en av dem.. oups..
Det nya året flöt på utan större förändringar. Vi fortsatte att hänga på Evol, the Moo bar, Negociants.. Shoppade skivor på Avalanche. Men så kom nyheten om min farmors död samtidigt som det fanns allt mindre att göra på K Khan och pengarna tröt. Det blev också irritationer mellan mig och de 8 grabbarna i lägenheten. Något som började då jag efter jul kommit hem till lägenheten som stank av all gammal disk som stått kvar sedan festen. Lösningen på detta var att muttrande slänga ner allt i badkaret, förbannad för att jag ensam fick ta hand om eländet. Det hela slutade med att en hel del saker gick sönder under diskningen. Något som blev mindre populär bland pojkarna som visste att de var tvungna att ersätta det vid utflyttningen. Bråket var ett faktum - jag vägrade ju betala.
Less på det hela kände jag att det var dags att återvända till Sverige. Lättare sagt än gjort. Jag hade en öppen biljett hem men flygbolaget hade gått i konkurs. Efter att ha ringt cirka 500 samtal, besökt alla stans resebyråer utan chans till ombokning så fick jag nog och ville bara hem! Men detta var en tid innan lågprisflyg. Och redan då hade jag en fixidé som än sitter i - att aldrig be föräldrarna om hjälp. Storgråtande ringde jag till Edinburgh Airport och berättade om min situation, att jag satt fast utan pengar med en oanvändbar flygbiljett. En goghjärtad kvinna kände till slut förbarmande och bokade in mig på ett plan några dar senare för en mindre avgift på 10 pund.
Våren 1998 återvände jag till Sverige. Till en tid med Komvuxstudier och fortsatt jobb inom café och restaurang. I ett par år höll sig Edinburgh i bakgrunden av mitt medvetande. Tills sommaren 2002 då jag återvände dit på semester. Sen var det klippt. En gnagande längtan väcktes till liv. Jag var tvungen att bo där igen. Det var som att ha kommit hem. Rakt in i själen satte sig en känsla av att jag hörde hemma där! Jag ville inte lämna staden, jag greps av panik och visste varken ut eller in. Min reskamrat Minna försäkrade mig att Edinburgh finns kvar, ingen anledning att deppa under semestern. Och hon hade ju så rätt.
Det tog sex månader och sen var flyttlasser på väg. Jag, en styck pojkvän och vår gamla Bettan, en vit volvo kombi flyttade temporärt in hos Panda, en kille jag lärt känna under semestern sommaren innan (well, bilen lämnade vi utanför). Två stycken missar hade fått rabiesvaccin och väntade nu de obligatoriska 6 månaderna hos min mamma innan vi kunde ta över dem. Så kom det sig att jag 5år senare var på plats igen. Det väntade mig en sjukt rolig tid men också motgångar, ledsamheter och erfarenheter jag än idag inte vet under vilket fack de hör hemma.
Fortsättning följer...
Julfesten 1997
På Opium med Minna o Panda - sommaren 2002
Blickar ut över mitt nya hem - Eddan 2003
Läs även andra bloggares åsikter om edinburgh, festa, flytta utomlands, skottland, hogmanay
Efter mycket planerande var vi nästan på väg. Som Au Pairer. Men så gick saker snett. Jag träffade en pojk som helt plötsligt fick mig att tvivla på mitt val att åka bort. Så Ingis drog ensam. Och jag satt olycklig kvar och tvivlade mer än någonsin på vad jag höll på med. Då skedde det som jag tror hör till ovanligheterna. Min pojk släppte mig fri. Han gjorde slut med motivationen till att han inte ville hålla mig kvar på en plats när jag hade ett annat liv som väntade mig någon annanstans. Så ett par månader efter Ingis stack till slut jag också. Men inte som Au Pair - barn kändes inte som min grej. Jag hade hört ryktesvägen att restaurangjobb utannonserades via lappar i fönstrena på ställena och att inte nån större erfarenhet krävdes. Inte kunde jag ana att detta skulle bli mitt kall de följande 10 åren... och att jag en dag skulle styra och ställa på en av Eddans innerestauranger..
Början av November 1997 - jag anlände till Eddan. Blev upphämtad på Waverly Station av Ingis och mina blivande rumskompisar. Hon hade nämligen fixat ett ställe åt mig att bo. Tillsammans med 8 studenter i deras studentlägenhet, allihop killar. Och så började det vilda livet. Det var precis som vi önskat och förutsett. Vi skaffade oss fejkade studentleg och drack oss fulla på smarriga cocktails på Negotiants - där fick man en bringare fylld av läckerheter för vad en ynka 3:a Gin o Tonic skulle kostat i Sverige. Varje vecka var det Evol, en indieklubb på Liquid Room - något som inte skulle nå Sverige förrän åratal senare, då plötsligt vartenda jäkla ställe ska va indieklubb, men det är en annan historia..
Jag fick jobb på Kublai Khan, en mongolisk restaurang i den bortre änden av stadsdelen Leith. Kanske inte direkt den del av Edinburgh ens föräldrar hade önskat att man befann sig i dagligen men men.. vad visste dem.. Jag trivdes i allafall toppen och fick skåda stadens bakgator. Varje kväll efter stängning satte ägaren oss i varsin taxi hem - gratis - för att försäkra sig om att vi kom hem tryggt. Och nästan varje kväll väntade fest i lägenheten när man kom hem. Och hyss som att försöka rulla en flera meter lång joint, att rita på folk som däckat eller att stjäla all mat från studenterna i de andra lägenheterna.
I lägenheten mittemot vår bodde 3st senior students. En av dem var en 23-årig ryss, Nick, som alla i huset tävlade om att bli vän med. Han var husets 'Renton' - som direkt hämtad ur Trainspotting, minus heroinet. Av någon anledning beslöt han sig att ta mig under sina vingar och plötsligt hade jag en storebror. Någon som drog ett blommigt förkläde ovanpå sina slitna stuprörsjeans och sin Bench hoody och lagade potatisgratäng och köttfärsbiffar till den lilla svenska galenpannan mittemot. Jag fick en trygg punkt och när jag häromdagen hittade det sista brev han någonsin skrev efter att jag lämnat Edinburgh så fylldes jag med vemod och en undran med vad som hände med honom sen.
Julen anlände till Edinburgh och det var första gången utan min familj på en så stor högtid. Vi firade in den med en gigantisk julmiddag för alla i huset i vår lägenhet. Kalkon, ugnsrostad potatis, xmas pudding och xmas crackers med en ful plastleksak och en ännu fulare pappershatt förgyllde kvällen. Champagne gjorde den perfekt. Medan bubblorna sakta väckte den där fnittriga galenfyllan till liv så vandrade vi alla iväg för att dansa någonstans på Cowgate. Dagen efter skulle de flesta tillbaka till sina familjer någonstans i Storbritannien men få gick och lade sig innan tågen gick. Det var en kväll som hette duga.
Dagen efter vaknade jag någon gång framåt kvällen i en tom lägenhet. Jag kastade en blick på ett ton disk som täckte köket mer eller mindre från golv till tak. Fastbesluten om att lämna det tills de andra kom hem ringde jag Ingis som sov en trappa upp. Tillsammans hoppade vi på en buss för att fira resten av julen hos den familj hon jobbade hos. En stycken elak farfar, en styck karriärs-karlslok som säkerligen hade en affär vid sidan om, en mager nippertippa vars enda prioritering i livet verkade vara fina naglar och massage, samt 3st ungar - mer eller mycket mer bortskämda. Dags för mer kalkon, rostade potatisar, xmas pudding och fula pappershattar.
Sen kom Hogmanay, det edinburghianska nyåret. Jag jobbade tills klockan 22 och medan vi drack en nyårsdrink på jobbet i väntan på våra taxis så satte jag fast mitt plastarmband som var biljetten in på gatufesten på Princes Street. Ingis och company väntade mig vid Scott monument och alla som längtar efter en spektakulär nyårsfest ska ta sig till Eddan! Karnevalståg, livemusik, kramvänligt glatt folk överallt, inget klår det! Till på köpet finns en galen lokal tradition - The Hogmanay Kiss. Alla pussar alla från tolvslaget och framåt! På kinden, på pannan, på munnen... you name it. Ett finfint tillfälle att hångla upp varenda snygging man lade ögonen på. Som följd till detta ligger halva Edinburgh sjuka i 'The Kissing Disease' efter nyår, för oss känt som sharlakansfeber. Jag var såklart en av dem.. oups..
Det nya året flöt på utan större förändringar. Vi fortsatte att hänga på Evol, the Moo bar, Negociants.. Shoppade skivor på Avalanche. Men så kom nyheten om min farmors död samtidigt som det fanns allt mindre att göra på K Khan och pengarna tröt. Det blev också irritationer mellan mig och de 8 grabbarna i lägenheten. Något som började då jag efter jul kommit hem till lägenheten som stank av all gammal disk som stått kvar sedan festen. Lösningen på detta var att muttrande slänga ner allt i badkaret, förbannad för att jag ensam fick ta hand om eländet. Det hela slutade med att en hel del saker gick sönder under diskningen. Något som blev mindre populär bland pojkarna som visste att de var tvungna att ersätta det vid utflyttningen. Bråket var ett faktum - jag vägrade ju betala.
Less på det hela kände jag att det var dags att återvända till Sverige. Lättare sagt än gjort. Jag hade en öppen biljett hem men flygbolaget hade gått i konkurs. Efter att ha ringt cirka 500 samtal, besökt alla stans resebyråer utan chans till ombokning så fick jag nog och ville bara hem! Men detta var en tid innan lågprisflyg. Och redan då hade jag en fixidé som än sitter i - att aldrig be föräldrarna om hjälp. Storgråtande ringde jag till Edinburgh Airport och berättade om min situation, att jag satt fast utan pengar med en oanvändbar flygbiljett. En goghjärtad kvinna kände till slut förbarmande och bokade in mig på ett plan några dar senare för en mindre avgift på 10 pund.
Våren 1998 återvände jag till Sverige. Till en tid med Komvuxstudier och fortsatt jobb inom café och restaurang. I ett par år höll sig Edinburgh i bakgrunden av mitt medvetande. Tills sommaren 2002 då jag återvände dit på semester. Sen var det klippt. En gnagande längtan väcktes till liv. Jag var tvungen att bo där igen. Det var som att ha kommit hem. Rakt in i själen satte sig en känsla av att jag hörde hemma där! Jag ville inte lämna staden, jag greps av panik och visste varken ut eller in. Min reskamrat Minna försäkrade mig att Edinburgh finns kvar, ingen anledning att deppa under semestern. Och hon hade ju så rätt.
Det tog sex månader och sen var flyttlasser på väg. Jag, en styck pojkvän och vår gamla Bettan, en vit volvo kombi flyttade temporärt in hos Panda, en kille jag lärt känna under semestern sommaren innan (well, bilen lämnade vi utanför). Två stycken missar hade fått rabiesvaccin och väntade nu de obligatoriska 6 månaderna hos min mamma innan vi kunde ta över dem. Så kom det sig att jag 5år senare var på plats igen. Det väntade mig en sjukt rolig tid men också motgångar, ledsamheter och erfarenheter jag än idag inte vet under vilket fack de hör hemma.
Fortsättning följer...
Julfesten 1997
På Opium med Minna o Panda - sommaren 2002
Blickar ut över mitt nya hem - Eddan 2003
Läs även andra bloggares åsikter om edinburgh, festa, flytta utomlands, skottland, hogmanay
Kommentarer/Comments
Trackback