Malmö - en komfortabel zon
När man känner att en stad inte har någonting att erbjuda så är det läge att börja se de små sakerna som förgyller tillvaron tills det är dags att dra igen. Jag kan inte bara springa runt och gnälla och känna mig anti-allt. Trots allt har jag två och ett halvt år kvar innan jag ens kan tänka tanken på att lämna Sverige igen.. Utbildningen först. Allting annat i andra hand. Utbildningen är min biljett härifrån - till ett liv där jag inte längre behöver slava 12-16timmar om dagen, 6 dar i veckan. Jag älskade mitt liv i Skottland och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Edinburgh. Men livsstilen behövde helomvändas. Tungt arbete, (alltför) många långa timmar, ansvaret, alkoholen och allt det andra, klubblivet, att bara leva om natten... man klarar det bara en viss tid. Sen säger kroppen ifrån. Men det ignorerar man. Fast så säger den räddande lilla rösten i bakhuvudet till. Och då gjorde jag det tappra valet att lyssna. Jag lämnade allt jag höll så kärt för att inte för alltid fastna i dimman. Vägen ut visar sig inte alltid två gånger. Missar man sin exit kan det vara kört. No way or the highway.
Jag har länge levt i en gråzon där vardagen tedde sig monstruös. Det var som om jag var ständigt jagad av och pinad av något osynligt vredgat monster. Men jag insåg ju att inga monster finns - detta bodde på insidan - monstret var jag själv. Jag valde vid tillbakakomsten till Sverige att inte bosätta mig i Malmö igen utan att isolera mig i en smålänsk småstad för att i ensamhet reda ut mitt sinneslag och kämpa mot demoner som bara ville ha och ha och ha.
Hur går man från att ha levt i den innersta kretsen i ett annat land till att över en natt bli en lusfattig student i de småländska skogarna..? Ja det var fan inte lätt. Och att förlora den livsstil jag vant mig vid var som att förlora en vän. När jag inne i en mataffär okontrollerat började gråta - först utan att märka det - insåg jag att detta inte var något man fixar ensam i en handvändning. Via min skola fann jag hjälpen som kom att vägleda mig in på rätt spår och hålla mitt huvud över ytan. Jag kommer aldrig att kunna vara nog tacksam.
Ett år senare kände jag att jag var redo att bege mig tillbaka till den stad jag en gång svurit att återvända till - Malmö. Men jag känner inget motstånd längre - Malmö har blivit min Comfort Zone tills jag är redo att flytta igen. Jag kan inte förstå den hype som omslingrar staden. Men den irriterar mig inte längre. Vill folk älska Malmö så var så goda. Jag har tyvärr ingen sån känsla för staden. Jag har ingen direkt känsla för Sverige över huvudtaget. Vilket är så lustigt. Hur kan man vara född, uppvuxen och levt hela sitt liv i ett land utan att alls känna sig hemma där? Beror det på mina gener - en invandrad mamma och en f.d sjöbuse till pappa - eller är gräset bara grönare på andra sida? I vilket fall som helst så har jag min goa familj och mina älskade vänner här. Och det är ett skäl om något att stanna, om än bara för ett tag.
Men allt vara inte av ondo i Skottland. Att jobba som jag gjorde - att inom ett år gå från servitris till högsta hönset - var lärorikt och pengarna gav mig möjliheten att se Japan. Inte en gång utan tre. 2005 åkte jag första gången. Det skedde helt oplanerat när en vän fick stipendie till att studera japansk arkitektur på plats i 5 veckor. Hon gnällde lite över att 5 veckor på egen hand kändes lite tråkigt och resesällskap hade varit trevligt en del av tiden. Så en natt efter att ha slutat jobb satt vi och delade en flaska Sauvignon Blanc och fick en fixidé att kolla flygpriser. 25minuter senare satt jag med en elektronisk Japanbiljett i min mailbox.
Jag hade ingen aning vad som väntade mig när jag steg av planet på Kansai International. Vad jag visste om Japan sträckte sig till rå fisk, geishor och manga. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle finna ett nytt levnadssätt, ett nytt sätt att tänka. Att jag skulle återvända tre år i rad - ja vem tusan kunde tro det... 2006 åkte jag ensam. I sex veckor reste jag med tåg över halva Japan och blev mer och mer fascinerad. Intrycken tog aldrig slut. Människorna blev alltmer fantastiska desto mer jag lärde mig om landet. Jag kunde inte få nog. Så förra året bokade jag en resa till Sydkorea men tog efter halva tiden båten över till Japan. Det går lugnt att påstå att jag genom mina resor dit fann de bitar av mig själv som fattats. Jag insåg att jag inte är en slav under materialismen. Att till och med jag, den benhårdaste ateisten, har en spirituell sida. Att meditera har bland annat blivit ett använtbart sätt för mig att hantera situationer då jag inte känner mig stark och panikångesten trycker på. Men att bara göra det för att lugna själen nån gång i veckan försöker jag göra till tradition.
Så här sitter jag nu. I flytten mellan Småland och Malmö skänkte jag lådvis med prylar till Röda Korset. Massor hamnade på Tradera. Och mitt möblemang som funnits i mitt liv sen barnsben blev berövad på sitt nostalgivärde och ivägkört till återvinningscentralen. Kvar har jag min säng och en bokhylla. Mitt staffli. Böcker jag inte hunnit läsa än. Några som jag vill läsa om innan de också hamnar i insamlingskontainern för någon organisation. Jag har sparat en hög med DVDs och kanske 25% av min en gång så stora CD-samling. Med andra ord har jag redan nu börjat bereda den väg som leder mig till ett liv i Japan eller tillbaka till Skottland. Den moderna utvandraren.
Och det är så fint när alla tecken pekar på att de val man gör är rätt. Mina lärare på min högskola i Småland lät mig läsa c-kursen på distans denna terminen så att jag kunde återvända till Malmö fort fort då den lilla stadens väggar kröp närmre och närmre och hotade att kväva mig. Här hade min vän lägligt ett rum åt mig så att jag kunde flytta rätt in och samtidigt få världens bästa roomie.. Och med bara ett litet rum att fylla kunde jag med gott samvete skala bort större delen av mina tillhörigheter. Och efter en fika på Red Dog med en annan vän så hade jag plötsligt en reskamrat till Kina i sommar dit jag vill för att undersöka ett land som trots all turism storproduktion av tingeltangel ändå är vaggan för bland annat Tai Chi och Kung Fu. Så japp, saker och ting verkar verkligen min väg just nu. No need for the highway when I get it my way!
The Great Daibutsu - Kamakura 2006
Läs även andra bloggares åsikter om Skottland, Japan, Kina, Malmö, Edinburgh
Jag har länge levt i en gråzon där vardagen tedde sig monstruös. Det var som om jag var ständigt jagad av och pinad av något osynligt vredgat monster. Men jag insåg ju att inga monster finns - detta bodde på insidan - monstret var jag själv. Jag valde vid tillbakakomsten till Sverige att inte bosätta mig i Malmö igen utan att isolera mig i en smålänsk småstad för att i ensamhet reda ut mitt sinneslag och kämpa mot demoner som bara ville ha och ha och ha.
Hur går man från att ha levt i den innersta kretsen i ett annat land till att över en natt bli en lusfattig student i de småländska skogarna..? Ja det var fan inte lätt. Och att förlora den livsstil jag vant mig vid var som att förlora en vän. När jag inne i en mataffär okontrollerat började gråta - först utan att märka det - insåg jag att detta inte var något man fixar ensam i en handvändning. Via min skola fann jag hjälpen som kom att vägleda mig in på rätt spår och hålla mitt huvud över ytan. Jag kommer aldrig att kunna vara nog tacksam.
Ett år senare kände jag att jag var redo att bege mig tillbaka till den stad jag en gång svurit att återvända till - Malmö. Men jag känner inget motstånd längre - Malmö har blivit min Comfort Zone tills jag är redo att flytta igen. Jag kan inte förstå den hype som omslingrar staden. Men den irriterar mig inte längre. Vill folk älska Malmö så var så goda. Jag har tyvärr ingen sån känsla för staden. Jag har ingen direkt känsla för Sverige över huvudtaget. Vilket är så lustigt. Hur kan man vara född, uppvuxen och levt hela sitt liv i ett land utan att alls känna sig hemma där? Beror det på mina gener - en invandrad mamma och en f.d sjöbuse till pappa - eller är gräset bara grönare på andra sida? I vilket fall som helst så har jag min goa familj och mina älskade vänner här. Och det är ett skäl om något att stanna, om än bara för ett tag.
Men allt vara inte av ondo i Skottland. Att jobba som jag gjorde - att inom ett år gå från servitris till högsta hönset - var lärorikt och pengarna gav mig möjliheten att se Japan. Inte en gång utan tre. 2005 åkte jag första gången. Det skedde helt oplanerat när en vän fick stipendie till att studera japansk arkitektur på plats i 5 veckor. Hon gnällde lite över att 5 veckor på egen hand kändes lite tråkigt och resesällskap hade varit trevligt en del av tiden. Så en natt efter att ha slutat jobb satt vi och delade en flaska Sauvignon Blanc och fick en fixidé att kolla flygpriser. 25minuter senare satt jag med en elektronisk Japanbiljett i min mailbox.
Jag hade ingen aning vad som väntade mig när jag steg av planet på Kansai International. Vad jag visste om Japan sträckte sig till rå fisk, geishor och manga. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle finna ett nytt levnadssätt, ett nytt sätt att tänka. Att jag skulle återvända tre år i rad - ja vem tusan kunde tro det... 2006 åkte jag ensam. I sex veckor reste jag med tåg över halva Japan och blev mer och mer fascinerad. Intrycken tog aldrig slut. Människorna blev alltmer fantastiska desto mer jag lärde mig om landet. Jag kunde inte få nog. Så förra året bokade jag en resa till Sydkorea men tog efter halva tiden båten över till Japan. Det går lugnt att påstå att jag genom mina resor dit fann de bitar av mig själv som fattats. Jag insåg att jag inte är en slav under materialismen. Att till och med jag, den benhårdaste ateisten, har en spirituell sida. Att meditera har bland annat blivit ett använtbart sätt för mig att hantera situationer då jag inte känner mig stark och panikångesten trycker på. Men att bara göra det för att lugna själen nån gång i veckan försöker jag göra till tradition.
Så här sitter jag nu. I flytten mellan Småland och Malmö skänkte jag lådvis med prylar till Röda Korset. Massor hamnade på Tradera. Och mitt möblemang som funnits i mitt liv sen barnsben blev berövad på sitt nostalgivärde och ivägkört till återvinningscentralen. Kvar har jag min säng och en bokhylla. Mitt staffli. Böcker jag inte hunnit läsa än. Några som jag vill läsa om innan de också hamnar i insamlingskontainern för någon organisation. Jag har sparat en hög med DVDs och kanske 25% av min en gång så stora CD-samling. Med andra ord har jag redan nu börjat bereda den väg som leder mig till ett liv i Japan eller tillbaka till Skottland. Den moderna utvandraren.
Och det är så fint när alla tecken pekar på att de val man gör är rätt. Mina lärare på min högskola i Småland lät mig läsa c-kursen på distans denna terminen så att jag kunde återvända till Malmö fort fort då den lilla stadens väggar kröp närmre och närmre och hotade att kväva mig. Här hade min vän lägligt ett rum åt mig så att jag kunde flytta rätt in och samtidigt få världens bästa roomie.. Och med bara ett litet rum att fylla kunde jag med gott samvete skala bort större delen av mina tillhörigheter. Och efter en fika på Red Dog med en annan vän så hade jag plötsligt en reskamrat till Kina i sommar dit jag vill för att undersöka ett land som trots all turism storproduktion av tingeltangel ändå är vaggan för bland annat Tai Chi och Kung Fu. Så japp, saker och ting verkar verkligen min väg just nu. No need for the highway when I get it my way!
The Great Daibutsu - Kamakura 2006
Läs även andra bloggares åsikter om Skottland, Japan, Kina, Malmö, Edinburgh
Kommentarer/Comments
Trackback