Torsdagen Gud glömde - Ignorance isn't bliss!
När jag vaknade imorse så tyckte jag så sjukt synd om mig själv. Klockan var 04.45, det var beckmörkt ute (och inne) och kallt i sovrummet. Jag ville ligga kvar och mysa under täcket men visste att klockan tickade på och att jag var tvungen att passa 5:ans buss för att hinna i tid till Svävarterminalen och SwebusExpress nummer 834 till Kalmar. Vad gör man inte för att spara pengar va. Sista minuten med SJ kostade 151 kronor och bussen 79kr.. Är man fattig student så är man och som om det inte vore nog med sveda att vända o vrida på slantarna så ska man fan plåga sig ut i morgonkylan medan resten av staden fortfarande verkade sova tryggt.
Under hela resan på stadsbussen satt jag o gnällde för mig själv (tyst i mitt huvud självfallet) och tyckte att så synd som det var om mig, det var det minsann inte om någon annan. Och den känslan satt i ända tills jag nådde fram till terminalen - då satte jag den i halsen. Det blev som att äta något man inte tycker om men tvingar i sig det ändå och det bara växer i munnen (som den där levergrytan hos Söderbergarna när jag var liten - den glömmer jag aldrig). Jag stod där med min självömkan som en växande leverflapp i munnen. Skamsen är vad jag blev.
På en av bänkarna utanför terminalen låg en sovande människa. En sportbag som huvudkudde, en gråsliten filt som täcke och ett par morgontofflor stack ut under den. Jag kände mig ledsen och idiotisk. Hur fan hade jag ens vågat gnälla över min sits denna morgon?? Jag hade vaknat i en varm säng - haft kaffekokaren på timer - och fått morgonmys av två kelsjuka katter. Nämen oj, var jag tvungen att gå upp hela 4-5 timmar tidigare än vanligt..? Världens undergång - verkligen. Not! Om jag tar bussen nån mer gång ska jag ta med mig en termos med kaffe och frukostbullar. Man kan inte hjälpa hela världen - men en god gärning då och då mår alla bättre av. Hjälp andra så hjälper du dig själv - karma.
Det borde inte få vara såhär!!
Mitt sinne blev ju inte lugnare av att jag någonstans mellan Kristianstad och Älmhult fick en fixidé att jag lämnat kaffekokaren på. Så när jag anlände till Kalmar va ångesten total och jag tror att stackars Minna som jag lunchade med knappt fick en syl i vädret idag. Det är inte ofta jag babblar hejdlöst - men idag var en dag utöver den vanliga.
Till på köpet kändes föreläsningen som totalt bortkastad tid och hela trippen till Småland som bortkastade pengar jag egentligen inte har råd att kasta någonstans alls. (Men en att vila ögonen på under eländet gjorde saken procenten bättre.) Men jag har nog aldrig galopperat som jag gjorde när lektionen var slut - jag skulle med 15.49 tåget tillbaka till Malmö!! Sista minuternapå tågresan var outhärdliga - skulle jag finna lägenheten som en rökbomb eller inte? Inte såklart! Jag har aldrig glömt något sådant i mitt liv.. men är man ut gängorna så är man.. och då spelar det ingen roll hur många gånger man backtrackar stegen från morgonen.. risken finns ju att man har fel och visst lämnade kaffemojängen på.
Nu är jag dock hemma och lyssnar på veckans favvis låt: Klaxons - Golden Skans Surkin remix. Jag var trögstartad i början vad gäller detta (numera helt underbara) band.. en snabblyssning igenom skivan och sen inte mycket mer med det. Fast Isle of her ändrade på det på nyårsafton när jag o Liza dansade som besatta. Och nu är jag hooked. Så Klaxons blir kvällens glädjeämne.
Läs även andra bloggares åsikter om klaxons, uteliggare, malmö, fattig student, morgontrött, karma, samhälle
Under hela resan på stadsbussen satt jag o gnällde för mig själv (tyst i mitt huvud självfallet) och tyckte att så synd som det var om mig, det var det minsann inte om någon annan. Och den känslan satt i ända tills jag nådde fram till terminalen - då satte jag den i halsen. Det blev som att äta något man inte tycker om men tvingar i sig det ändå och det bara växer i munnen (som den där levergrytan hos Söderbergarna när jag var liten - den glömmer jag aldrig). Jag stod där med min självömkan som en växande leverflapp i munnen. Skamsen är vad jag blev.
På en av bänkarna utanför terminalen låg en sovande människa. En sportbag som huvudkudde, en gråsliten filt som täcke och ett par morgontofflor stack ut under den. Jag kände mig ledsen och idiotisk. Hur fan hade jag ens vågat gnälla över min sits denna morgon?? Jag hade vaknat i en varm säng - haft kaffekokaren på timer - och fått morgonmys av två kelsjuka katter. Nämen oj, var jag tvungen att gå upp hela 4-5 timmar tidigare än vanligt..? Världens undergång - verkligen. Not! Om jag tar bussen nån mer gång ska jag ta med mig en termos med kaffe och frukostbullar. Man kan inte hjälpa hela världen - men en god gärning då och då mår alla bättre av. Hjälp andra så hjälper du dig själv - karma.
Det borde inte få vara såhär!!
Mitt sinne blev ju inte lugnare av att jag någonstans mellan Kristianstad och Älmhult fick en fixidé att jag lämnat kaffekokaren på. Så när jag anlände till Kalmar va ångesten total och jag tror att stackars Minna som jag lunchade med knappt fick en syl i vädret idag. Det är inte ofta jag babblar hejdlöst - men idag var en dag utöver den vanliga.
Till på köpet kändes föreläsningen som totalt bortkastad tid och hela trippen till Småland som bortkastade pengar jag egentligen inte har råd att kasta någonstans alls. (Men en att vila ögonen på under eländet gjorde saken procenten bättre.) Men jag har nog aldrig galopperat som jag gjorde när lektionen var slut - jag skulle med 15.49 tåget tillbaka till Malmö!! Sista minuternapå tågresan var outhärdliga - skulle jag finna lägenheten som en rökbomb eller inte? Inte såklart! Jag har aldrig glömt något sådant i mitt liv.. men är man ut gängorna så är man.. och då spelar det ingen roll hur många gånger man backtrackar stegen från morgonen.. risken finns ju att man har fel och visst lämnade kaffemojängen på.
Nu är jag dock hemma och lyssnar på veckans favvis låt: Klaxons - Golden Skans Surkin remix. Jag var trögstartad i början vad gäller detta (numera helt underbara) band.. en snabblyssning igenom skivan och sen inte mycket mer med det. Fast Isle of her ändrade på det på nyårsafton när jag o Liza dansade som besatta. Och nu är jag hooked. Så Klaxons blir kvällens glädjeämne.
Läs även andra bloggares åsikter om klaxons, uteliggare, malmö, fattig student, morgontrött, karma, samhälle
Kommentarer/Comments
Trackback