PixieKatten

Ännu en morgon sen återkomsten så vaknade jag strax efter klockan 07. Lyckligtvis inte exakt på minuten 13 över som de andra två dagarna.. hade varit aningen scary med en tredje gång. Idag var kroppen inte like tung och inte heller lika såsig i skallen. Tror att min jet lag börjar gå över. Men det känns fortfarande märkligt att vara tillbaka i Malmö och Sverige. Saknar den galna trafiken, matstånden, maten, naturen, människorna.. ja till och med de stirrande kineserna saknar jag.. Jag saknar livligheten och stöket och böket.. Allting är så tyst här kring Pildammarna.. så tyst som om det knappt var någon här..

Var dag sen hemkomsten har jag blivit grymt rastlös.. energin bultar i benen.. jag vill klättra och svettas och ta ut mig fysiskt i den starka solen och däckande värmen. Istället huttrar jag i den kyliga vinden och undrar när regnet börjar igen.. Första dagen promenerade jag ut till mamma på Sege för att hämta missen.. Igår vandrade jag nått varv kring parken och sen bort till bibblan och lånade stora tunga historieböcker om Kina, Japan och Korea som jag kånkade hem i min famn för jag hade ingen påse. Värkte lite gött i musklerna sen.



En månad i Kina flög sin kos. Ändå när vi var där så kändes det som om vi varit där i evigheter. Länder där man kommer till rätta snabbt och känner sig hemma är länder som hamnar högt på min lista över potentiella platser att åka tillbaka till inom en snar framtid. Typiskt så har ju både Japan och Korea också varit såna länder. Vilket resulterat i mina 3 besök till Japan på 3år. Nu går jag i tankar att nästa gång ta dem alla tre i en smäll. Kina - båt till Korea - båt till Japan... en månad i vart land. Tror jag måste fixa ett extraknäck fort som fan.

Inatt drömde jag om vår galna Tuk Tuk chaufför som flög fram på Beijings gator. Minns inte vad jag drömde bara att han var med. Det är en fröjd att minnas tillbaka på den åkturen.. Inte förrän efter vi satt oss i den lilla lådan insåg vi att han nog var ganska sleten och säkert halvfull och att det fanns en anledning till att taxikvinnan stannade och försökte få oss att åka med henne istället. Men vi var ju så glada att att vi utnyttjat situationen till att pruta ner färden ännu mer och steg in i hans Tuk Tuk med stora leenden på läpparna. Tills vi såg att dörrlåset var ett gummiband på sin sista refräng och att fönstrena inte var förnster utan tejp. Men han for i väg och vi höll varann i händerna och inväntade vår sista stund. Taxikvinnan var skirarg och försökte blockera vår väg så gott hon kunde med alla sätt tillåtna. Till slut gav hon upp och vi susade fram på väg mot shopping på YoShow. Och överlevde. Väl där blev det såklart ändå en diskussion om priset som vi kommit överens om men som han nu inte godtog. Jag vann. Maria dokumenterade händelsen med sin kamera. I Kina är allting roligt. Även om skräcken lyser i mina ögon ;o)