PixieKatten

Så här sitter jag. På egen hand. Dricker en latte på något som heter Excelsior och som liknar Starbucks på pricken. Jag är ensam men utan att känna ensamhet. Jag undrar hur det kommer sig. Jag är så långt hemifrån och omgiven av människor jag inte känner och som jag inte kan förstå. Jag hörde någonstans att kommunikation är nyckeln till allt. Att något är nyckeln till 'allt' är i och för sig aningen luddigt men jag tror att jag brukade hålla med ändå. Att kommunikation för samman människor - håller uppe civilisationer - nått sånt. Men idag, just nu, är jag inte längre så säker. Jag tror att godhet också kan vara en nyckel.

Här i Japan är jag en outsider. Jag är så annorlunda från dem. Och det händer att de stirrar. Det är en konstig sak att vara den ut-tittade. Men jag känner mig så omhändertagen. Som idag när 2 äldre damer köpte en inträdesbiljett till Osakas slottspark åt mig. De kom fram till mig där jag stod aningen förvirrad för att jag inte visste vilken av de 3 köerna jag skulle ta. De stack biljetten i handen på mig och knuffade mig lätt framför sig samtidigt som de bugade. De sade ingenting. Nog väl medvetna om att jag inte kunde ett ord japanska. Men de fnissade tyst med händerna för sina munnar. När vi kommit in i parken så tackade dem mig. Jag kunde inte tro mina öron. Arigato kunde jag ju men innan jag hann säga det så hade dem redan tackat, bugat och traskat iväg. Det var en så fin upplevelse. Ett underbart första intryck - även om det är andra gången i Japan - men du fattar vad jag menar lilla röda dagbok.

Det skedde mig något liknande igår när jag skulle ta mig till mitt hotel, Raizan South. Jag följde vägbeskrivningen som jag printat ut från Hostelbookers men där sades det ingenting om vilken utgång man skulle ta från tågstationen. Det stod bara hotellet ligger en 3 minuters promenad från Shin-Imamiya stationen här i Osaka. Fast när det finns ca 6 olika utgångar åt 4 väderstreck och lite till ja då kan hotellet ligga precis vart som helst. Till på köpet öste regnet ner. Och då snackar vi tropiskt skyfall. Hade ingen större lust att gå fel. Så jag gick in på ett annat hotell och frågade. En ung kvinna som jobbade där pratade lite engelska och ni kan inte tro vad hon gjorde. Hon hämtade ett paraply så att vi inte skulle bli alltför blöta och följde mig sen hela vägen till mitt hotell! Som om en sån sak någonsin skulle hända hemma. Skottar må va trevliga och hjälpsamma men inte i närheten av japanerna.

Jag har en bra känsla i magen. Jag är självfallet fortfarande rätt nervös och stundtals undrar jag vad fan jag gett mig in på. Här sitter jag nu. I Japan, Och i ca 4 och en halv vecka ska jag nu tågluffa runt här ensam. Vad händer om jag får panik och vill hem? Om jag blir så ensam att var dag blir en enda lång pina? Jag kan ju inte språket och efter vad jag minns i fjor så kan dem inte många ord engelska om ens några alls.

Jag kan inte tänka så. Jag har ju fjärilar i magen och ett urfånigt flin på läpparna hela tiden. Har bett japaner ta foto på mig bland annat vid Osakas slott och jag ser galet glad ut. Lycklig.

Jag ska dricka upp min latte och sen vandra vidare. Det är hett ute. Regnet försvann lagom tills jag kom. Måste köpa solskydd. Dem säljer Kanebo för typ 10spänn. Helt sjukt. Syrran kommer bli till sig när hon får veta.

Shit jag är i Japan. Ensam. Nyp mig!