Till Shanghai med Mr Jet
Idag bokar vi biljetterna på MrJet, Köpenhamn-Shangai och Beijing-Köpenhamn, 6550kr. Helt ok pris. Datum: 31:a maj till 1:a juli. Borde köpa en ny ryggsäck. Min har varit med ett tag och remmar har börjat släppa och ryggen får sig en onödig törn. Men den är ju min trogna vän. Den har varit ute på vift utan mitt sällskap när flygbolagen råkat sätta den på fel plan. Men den hittar alltid hem. Den blå/svarta bumerangen...
Fan vad jag längtar efter att få vandra igenom dörrarna på Kastrups flygplats. Människors förväntningar hänger tydligt i luften. Man skulle kunna plocka dem likt äpplen och stoppa dem i fickan som en annorlunda suvenir. Men jag har nog med att hålla rätt på mina egna vandrande tankar. Spänningen som klöser likt krabbor i magen. Inga tramsiga fjärilar här inte. Här snackar vi redig nervositet. Men denna gånger tror jag det blir annorlunda. Denna gången åker jag ju inte på egen hand. Det har varit en fröjd och sann glädje att få upptäcka Japan och Korea på egen hand. Att finna styrkan där man minsta anade att den skulle befinna sig. Hur hamnade min inre styrka så långt borta? Vilken tur att jag stötte på den igen. Bemästrade den. Lärde känna mig själv.
Och en del av mig sitter fortfarande där borta. Jag tror att min själ stannade kvar. Den blickar ut över en trädgård. Ser karpen i dammen blänka gula, röda och vita i solen. Känner lukten av körsbärsträden slingra sig in genom mina näsborrar. En ung munk i gul klädnad kommer skridande och räcker mig bugande en liten kopp te från en bricka. Jag begrundar koppens mönster och ler mot honom "Sugoi desu" (den är underbar). Han bugar igen och ler tillbaka. Han är lite för blyg för att våga tilltala mig. Jag dricker det gröna téet medan solstrålarna värmer mitt ansikte. Lyckoruset i magen värmer lika mycket som den varma drycken. Hur kan man ens tanka tänken på att stanna i Sverige när det finns platser i världen där människor fortfarande bär på en inre vördnad och respekt för annat liv?
Japan är på många sätt ett land som behöver känna förändringens vindar. Som att mannen fortfarande regerar som norm och styr samhället i de flesta lägen. Att komma dit som ensam ung kvinna möttes av många med förundran. Inte minst av tjejer och kvinnor. Att jag är nära 30 år och ogift och utan barn verkade för dem helt otänkbart. Vem tar hand om mig??? Att ständigt få höra hur stark och oberoende jag måste vara blev till slut beviset för mig att så många japanska tjejer så gärna vill bryta sig fria. Men tradition och familj väger tyngst. Och visst kan det vara svårt att på kort tid hitta en lösning i ett samhälle där mannen jobbar 10h om dagen, 6 dar i veckan och har semester 1 vecka om året! Flitigthet är a och o.
Men det kokar under ytan. Med allt ökande antal människor som kommer från väst och jobbar som bl a engelsklärare så påverkas självfallet den unga befolkningen sakta. De inser att det finns andra länder där man får göra lite mer som man vill. Där föräldrarnas ord inte är lag. Där kvinnor kan ha en karriär. I städerna är den starka traditionen knappt märkbar för en turist som inte kommer dit för att skrapa på ytan utan för att uppleva det Japan som resebroshyrer visar upp. Teknologist underbarn med uråldriga rötter: buddhist munkar, varma källor, tempel, karaoke, sushi och Kyotos geishor. Och det är inte illa. Japan är fascination. Och mer därtill.
Men som sagt, idag bokas Kinabiljetterna. Och jag har lusläst min Lonely Planet från pärm till pärm - bläddrat fram och tillbaka och tillbaka och fram igen - får att få ett hum om vad som väntar. Jag har besökt folks sidor på VirtualTourist och tittat på hemsidan för Kinas turistorganisation. Och hur kan man inte annat än att förundras över Shanghais skyline, jätteBuddhan i Leshan, Den Förbjudna Staden i Beijing och naturen på Emei Shan? Jag ser fram emot att gå upp klockan 5 på morgonen för att klockan 6 få träna Tai Chi i en park med människor som är på väg till jobbet. Jag blir hungrig bara jag hör ordet dumpling. Och jag längtar efter att få slappa i solen i Yalong Bay. Måtte vi hinna allt på en månad.
Måtte tiden dit gå snabbt.
Gion Shrine i Kyoto - 2006
Men man kan inte leva vardagen med att endast drömma om det som komma skall. Idag är också en dag. Solen skiner och jag känner att det är en dag för en promenad i Pildammsparken. Kanske mata en anka. Idag är en dag när man bara får va.
Fan vad jag längtar efter att få vandra igenom dörrarna på Kastrups flygplats. Människors förväntningar hänger tydligt i luften. Man skulle kunna plocka dem likt äpplen och stoppa dem i fickan som en annorlunda suvenir. Men jag har nog med att hålla rätt på mina egna vandrande tankar. Spänningen som klöser likt krabbor i magen. Inga tramsiga fjärilar här inte. Här snackar vi redig nervositet. Men denna gånger tror jag det blir annorlunda. Denna gången åker jag ju inte på egen hand. Det har varit en fröjd och sann glädje att få upptäcka Japan och Korea på egen hand. Att finna styrkan där man minsta anade att den skulle befinna sig. Hur hamnade min inre styrka så långt borta? Vilken tur att jag stötte på den igen. Bemästrade den. Lärde känna mig själv.
Och en del av mig sitter fortfarande där borta. Jag tror att min själ stannade kvar. Den blickar ut över en trädgård. Ser karpen i dammen blänka gula, röda och vita i solen. Känner lukten av körsbärsträden slingra sig in genom mina näsborrar. En ung munk i gul klädnad kommer skridande och räcker mig bugande en liten kopp te från en bricka. Jag begrundar koppens mönster och ler mot honom "Sugoi desu" (den är underbar). Han bugar igen och ler tillbaka. Han är lite för blyg för att våga tilltala mig. Jag dricker det gröna téet medan solstrålarna värmer mitt ansikte. Lyckoruset i magen värmer lika mycket som den varma drycken. Hur kan man ens tanka tänken på att stanna i Sverige när det finns platser i världen där människor fortfarande bär på en inre vördnad och respekt för annat liv?
Japan är på många sätt ett land som behöver känna förändringens vindar. Som att mannen fortfarande regerar som norm och styr samhället i de flesta lägen. Att komma dit som ensam ung kvinna möttes av många med förundran. Inte minst av tjejer och kvinnor. Att jag är nära 30 år och ogift och utan barn verkade för dem helt otänkbart. Vem tar hand om mig??? Att ständigt få höra hur stark och oberoende jag måste vara blev till slut beviset för mig att så många japanska tjejer så gärna vill bryta sig fria. Men tradition och familj väger tyngst. Och visst kan det vara svårt att på kort tid hitta en lösning i ett samhälle där mannen jobbar 10h om dagen, 6 dar i veckan och har semester 1 vecka om året! Flitigthet är a och o.
Men det kokar under ytan. Med allt ökande antal människor som kommer från väst och jobbar som bl a engelsklärare så påverkas självfallet den unga befolkningen sakta. De inser att det finns andra länder där man får göra lite mer som man vill. Där föräldrarnas ord inte är lag. Där kvinnor kan ha en karriär. I städerna är den starka traditionen knappt märkbar för en turist som inte kommer dit för att skrapa på ytan utan för att uppleva det Japan som resebroshyrer visar upp. Teknologist underbarn med uråldriga rötter: buddhist munkar, varma källor, tempel, karaoke, sushi och Kyotos geishor. Och det är inte illa. Japan är fascination. Och mer därtill.
Men som sagt, idag bokas Kinabiljetterna. Och jag har lusläst min Lonely Planet från pärm till pärm - bläddrat fram och tillbaka och tillbaka och fram igen - får att få ett hum om vad som väntar. Jag har besökt folks sidor på VirtualTourist och tittat på hemsidan för Kinas turistorganisation. Och hur kan man inte annat än att förundras över Shanghais skyline, jätteBuddhan i Leshan, Den Förbjudna Staden i Beijing och naturen på Emei Shan? Jag ser fram emot att gå upp klockan 5 på morgonen för att klockan 6 få träna Tai Chi i en park med människor som är på väg till jobbet. Jag blir hungrig bara jag hör ordet dumpling. Och jag längtar efter att få slappa i solen i Yalong Bay. Måtte vi hinna allt på en månad.
Måtte tiden dit gå snabbt.
Gion Shrine i Kyoto - 2006
Men man kan inte leva vardagen med att endast drömma om det som komma skall. Idag är också en dag. Solen skiner och jag känner att det är en dag för en promenad i Pildammsparken. Kanske mata en anka. Idag är en dag när man bara får va.
Kommentarer/Comments
Trackback