PixieKatten

När jag vaknade imorse så tyckte jag så sjukt synd om mig själv. Klockan var 04.45, det var beckmörkt ute (och inne) och kallt i sovrummet. Jag ville ligga kvar och mysa under täcket men visste att klockan tickade på och att jag var tvungen att passa 5:ans buss för att hinna i tid till Svävarterminalen och SwebusExpress nummer 834 till Kalmar. Vad gör man inte för att spara pengar va. Sista minuten med SJ kostade 151 kronor och bussen 79kr.. Är man fattig student så är man och som om det inte vore nog med sveda att vända o vrida på slantarna så ska man fan plåga sig ut i morgonkylan medan resten av staden fortfarande verkade sova tryggt.

Under hela resan på stadsbussen satt jag o gnällde för mig själv (tyst i mitt huvud självfallet) och tyckte att så synd som det var om mig, det var det minsann inte om någon annan. Och den känslan satt i ända tills jag nådde fram till terminalen - då satte jag den i halsen. Det blev som att äta något man inte tycker om men tvingar i sig det ändå och det bara växer i munnen (som den där levergrytan hos Söderbergarna när jag var liten - den glömmer jag aldrig). Jag stod där med min självömkan som en växande leverflapp i munnen. Skamsen är vad jag blev.

På en av bänkarna utanför terminalen låg en sovande människa. En sportbag som huvudkudde, en gråsliten filt som täcke och ett par morgontofflor stack ut under den. Jag kände mig ledsen och idiotisk. Hur fan hade jag ens vågat gnälla över min sits denna morgon?? Jag hade vaknat i en varm säng - haft kaffekokaren på timer - och fått morgonmys av två kelsjuka katter. Nämen oj, var jag tvungen att gå upp hela 4-5 timmar tidigare än vanligt..? Världens undergång - verkligen. Not! Om jag tar bussen nån mer gång ska jag ta med mig en termos med kaffe och frukostbullar. Man kan inte hjälpa hela världen - men en god gärning då och då mår alla bättre av. Hjälp andra så hjälper du dig själv - karma.



Det borde inte få vara såhär!!

---

Mitt sinne blev ju inte lugnare av att jag någonstans mellan Kristianstad och Älmhult fick en fixidé att jag lämnat kaffekokaren på. Så när jag anlände till Kalmar va ångesten total och jag tror att stackars Minna som jag lunchade med knappt fick en syl i vädret idag. Det är inte ofta jag babblar hejdlöst - men idag var en dag utöver den vanliga.

Till på köpet kändes föreläsningen som totalt bortkastad tid och hela trippen till Småland som bortkastade pengar jag egentligen inte har råd att kasta någonstans alls. (Men en att vila ögonen på under eländet gjorde saken procenten bättre.) Men jag har nog aldrig galopperat som jag gjorde när lektionen var slut - jag skulle med 15.49 tåget tillbaka till Malmö!! Sista minuternapå tågresan var outhärdliga - skulle jag finna lägenheten som en rökbomb eller inte? Inte såklart! Jag har aldrig glömt något sådant i mitt liv.. men är man ut gängorna så är man.. och då spelar det ingen roll hur många gånger man backtrackar stegen från morgonen.. risken finns ju att man har fel och visst lämnade kaffemojängen på.

Nu är jag dock hemma och lyssnar på veckans favvis låt: Klaxons - Golden Skans Surkin remix. Jag var trögstartad i början vad gäller detta (numera helt underbara) band.. en snabblyssning igenom skivan och sen inte mycket mer med det. Fast Isle of her ändrade på det på nyårsafton när jag o Liza dansade som besatta. Och nu är jag hooked. Så Klaxons blir kvällens glädjeämne.

---

Läs även andra bloggares åsikter om klaxons, uteliggare, malmö, fattig student, morgontrött, karma, samhälle

Jag kan inte låta bli att känna mig halvt salig när jag tänker på att det är HedKandi i Malmö nästa vecka. Läste annonsen i Metro i förmiddags och genast började jag överlägga med mig själv ifall budgeten skulle täcka detta klubbmässiga underverk - i Malmös klubbliv mått mätta! Har man rört sig utanför denna stad vad gäller klubbscenen så inser man väldigt fort att för att vara Sveriges 3:e största stad så är möjligheterna till en redig danskväll väldigt få.

Många uteställen envisas med sina evinerliga indieklubbar.. andra vägrar släppa taget om 80-tals hitsen.. och förvånansvärt nog så har schlagern ännu inte självdött.. Vill man ut och svänga de lurviga så verkar Jeriko vara det ställe med ok musikutbud - och då ingår också en genuin prova-på känsla av hur det egentligen känns att vara en sardin i en trångbodd plåtburk. Därav faller betyget..

Men det jag undrar över allra mest är varför klubbarna i denna stad gömmer DJ:arna i ett mörkt hörn halvt utom synhåll för dansgolvet!!! Jag kan bara jämföra detta oföklarliga fenomen med ett exempel på hur det borde se ut. I Edinburgh jobbade jag med ena hälften av DJ-duon Fisher/Price som varje Söndag stod, och fortfarande står, för Edinburghs svettigaste dansklubb - Taste. Då var det på Liquid Room men har numera flyttat till Cabaret Voltaire. I alla fall så står dessa två galningar alltid uppe på scenen - inför publiken - som på en pedestal - som dansarnas gudar. En DJ:s jobb är inte bara att snurra plattor utan att få igång besökarna. Trissa upp dem till att dansa mer!! Vildare! Och galnare!!

Jag saknar den känslan som tusan. Pumpande house - ett dansgolv där inte folk står och gungar lite slappt med sitt eget lilla gäng utan istället rör sig som en enhetlig massa där alla dansar med alla. Energi. Leenden.

Så jag tänker om jag ska gå på HedKandi och chansa. Antingen kommer de vara ett jäkla ös där man inte ensam äger dansgolvet utan alla ger järnet. Eller också så blir det det slutgiltiga beviset för att Malmö-borna fortfarande har ett och annat att lära innan man kan jämföra staden med den internationella scenen.

Flipp eller flopp - det återstår att se. Housemusik-mässigt så är HedKandi iallafall ett säkert kort!


Bild lånad från: http://www.hedkandi.se/

---

Läs även andra bloggares åsikter om hedkandi, malmö, edinburgh, jeriko, klubb, dj, liquid room, musik, house

Den 9:e februari är det bokat och klart för en VT träff i Köpenhamn. Ska bli skoj. Har bara varit på en ännu och det var i Kyoto i somras. Spännande att träffa människor man inte känner fast alla har en gemensam faktor - kärleken till att se sig om i världen. Denna gången är det aningen annorlunda. Jag känner ju Stooie efter hans besök i Småland förra året samt otaliga timmar på MSN och en hel hög emails. Märkligt hur man genom att skriva några osammanhängande inlägg i fyllan i någons gästbok på ett internationellt community kan utveckla bra vänskap och en känsla av att ha känt varann i evigheter. (Japp, den onyktra ordbajsaren var ingen mindre än jag... ).

Än så länge är vi 5st, jag och 4 grabbar, som ska mötas på vietnamesiska Lê Lê nhà hàng. Middag där och sen en liten drinking session, fast jag undrar om liten är rätt ord. Förra gången de möttes upp i Köpenhamn kom folket tillbaka till sitt hostel när det var dags att checka ut.. Jag har dock blivit lovat ett långt besök på Louisiana dagen efter, and I will hold them to that promise!!! Tyvärr missar Stuart den utställning som jag går och väntar på, nämligen Cezanne! Fast faktum kvarstår - ingen lämnar Lousiana besviken.

---

Om en liten stund ska jag ut och ta en kaffe på det undervara polska bageriet nära Kungsgatan. Har blivit ursnyggt men ändå supermysigt sen de renoverade. Efter att ha toppat mig med dagens dos av koffein så väntar breven som jag skrev till syrran från Edinburgh. Har lagt dem i ordning och nu väntar en tripp på nostalgins motorväg. Jag har ju så sanslöst märkligt minne och minns ju inte mycket från tiden där 2003 och framåt. Men från min första flytt dit som ägde rum 1997 - ja från den tiden minns jag fan allt. Schkumt!

Anyways, staden kallar. Adios för nu.

---

Läs även andra bloggares åsikter om köpenhamn, lousiana, virtual tourist, edinburgh, konst, restaurang, internet, community

Jag har lyssnat på Robots in Disguise under ett par veckors tid nu och det verkar inte som om jag kan få nog. Det var längesen jag tog åt mig texter, ens lade märkte till dem. Men med så mycket massproducerad smörja som florerar nu så är det kanske inte så konstigt att man stänger ner. Känns extra kul att det är två damer som står för mitt uppvaknande. Robots in Disguise gör elctrolåtar som till stor del låter hobby och hemmaplonkat, tills nya ep:n totalt slog omkull mig - den är galet bra. Electro som hör hemma på ett dansgolv. Jag kan iallafall inte sitta still när jag lyssnar på alla versionerna av The Sex Has Made Me Stupid i rad - och det gör jag verkligen.

Det jag älskar i dessa texter är att det ofta finns ett perspektiv som alltid anses vara manligt. De tar för sig och kräver och tar plats. De vänder upp och ner på vad och vem som är ett objekt och vår norm och får det att kännas fullt naturligt och förbannat bra. Vi borde alla ifrågasätta mera. Dee Plume och Sue Denim är mina hjältinnor - och det var inte igår jag hade några sådana att se upp till. De blir allt färre desto äldre man blir känns det som. Att lyssna till Plumes och Denims texter är som att gå tillbaka i tiden och läsa Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg för första gången.

Ur 'Boys':
Let us celebrate the foreign glamour of boys. Their allure is left unexplained. Their features and form alien to girls as described by girls. Scant chance for us to consume the beauty of the male body for pleasure.
The body of boys, the blood of boys...
we like...
your skin
flat chest
shoulders square
cock
sex
broken voices
skinny hips
shape
synthesis
sinew
bass
metal

Behöver jag säga mer?

---

---

Nu ska jag låta Winamp sova ett tag och istället kolla lite Pushing Daisies - tack Emma - evigt tacksam för rådet!

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, norm, objekt, sex, robots in disguise

Hur mycket ska man behöva tåla??? I ca 5 jäkla veckor har grannarna renoverat lägenheten nedanför och jag har aldrig varit med om maken till ett jävla borrande!! Det börjar strax efter 7-snåret och håller på hela eftermiddagen men bara pö om pö. Nejnej, inte kan dem göra så mycket det bara går på en och samma gång för att bespara grannarna lidande. Neeeej, det ska ju kafferastas och rökpausas också. Och vem borrar så mycket? Vad ska dem bo i? En jäkla schweizerost??? Aaaargh! Jag blir galen av att lyssna på det! Jag väcks klockan 7.20 och så borrborrborrr i ca 10minuter. Sen tystnad så att man precis hinner somna om. Då börjar dem igen, borrborrrrborr i ytterligare 2 minuter... och så håller det på. Står kanske någon och spionerar så att man verkligen somnar om innan de börjar borra igen? Är detta nån form av practical joke? Med allt jävla skit som går på TV så skulle de ju inte förvåna en av att de gör docusåpa av en galen byggnadsarbetare som har en sjuk njutning att terrorisera grannskapet... Men inte ska jag väl gnälla?? Grannarna som äger lägenheten har ju satt upp en lapp med en blomma på där de tackar huset för att vi stått ut och att det denna veckan ska vara klart. Stått ut!!!!!!!!!!!!?????????? Har jag haft nått val kanske? Och blomjäveln på pappret täcker ju vekligen tortyren jag utsatts för dag ut och dag in.

Nejnejnej. Här har inte funnits nån större förståelse eller uthållighet för deras renovering. Snarare har jag gått och planerat (i detalj) hur jag på smärtsammaste sätt skulle kunna göra mig av med byggnadsgubbarna (som egentligen är en skock pågar med en gubbig arbetsledare). Jajaminsan, vid det här laget skulle jag få Hannibal och Saw-filmerna att blekna. När man 5:e veckan väcks klockan 7 när man suttit uppe hela natten och skrivit en rapport till högskolan då kan jag lova att någonting händer i skallen på en. Plötslig är all nyfunnen spiritualitet som bortblåst och kvar finns bara andan av den romare som körde sitt spjut genom magsäcken på vår kära Mr J när han hängde på korset. Klockan 7 på morgonen den 5 veckan och ljudet av borrmaskinen verkar komma från under ens säng så nära det är, japp då blir man en ond själ.

Och vad gör denna onda själ? Well.. hon sätter på en rejäl kanna kaffe.. matar katterna.. dukar fram frulle.. gör lite extra oljud i hopp om att roomien ska vakna han med och hålla henne sällskap.. Kan vara så att hon stoppar saker i diskmaskinen med lite extra klonk och klirr.. Hon sätter sig vid datorn om inte detta fungerar och bara råkar slå Winamp och The Happening med Pixies på lite högre volym än nödvändigt.. What can I say, ond ända in i benmärgen. ;)

Vad har då denna dag att erbjuda denna plågade människa? Jo först ett besök till Mr Optikern klockan 14 för att äntligen få utprovat nya glas till brillorna. När jag fick ögoninflammation i julas och inte kunde ha linserna så insåg jag att det nog var läge att ta itu med detta. 6år gamla glas gör en smått helblind. Jag och min starrsjuka mormor kunde enkelt bilda klubb. Så det är planen med stort P. Men höjdpunkten ska bli att träffa systeryster och få låna bunten med brev som jag skickat från Eddan. Tydligen brukade hon och mamma sitta och kikna av skratt över mina upptåg och skottarnas egendomligheter. Så planen är att använda dessa, om det nu finns några, skojigheter som små utdrag när jag nu ibland använder denna blogg som en slags tillbackablicksdagbok över mina år i Skottland.

What else... sjukt sugen på tofu så det blir nog ett besök i en av de asiatiska affärerna på Möllan. Varför betala 23spänn för Kung Markatta (iofs helt ok) när man kan få the real thing för 7kr? Lånade en bok på Bibblan igår med, för en gångs skull, autentiska och bra recept från Japan. Fanns mycket tofu-relaterat där som jag blev sugen på när jag satt och läste den till klockan 4 imorse.. Och detta fick mig att inse att jag för tusan inte fått i mig frulle ännu.. Kanske dags för det.. och en kopp kaffe till såklart.

Skål!

Läs även andra bloggares åsikter om renoveringar, grannar, tofu, edinburgh

Sommaren 1997. Tiden då jag och min vän Ingis gick ut gymnasiet i Lund och hade en klar känsla av att det fanns en värld som väntade på att upptäckas. Av oss. Vår destination bestämdes enhetligt. Det fanns ingen diskussion kring ämnet utan valet var lika naturligt som att alltid bära svart och slitna Dr Martens. Filmen Trainspotting hade gjort valet åt oss genom att på något sätt genomsyra vår vardag med en märklig lockelse. Det var inte drogerna vi ville åt.. utan det vilda livet som aldrig riktigt ville utspela sig på vår hemmaplan. Det var nära några gånger. Adrenalinet pumpade vilt den gången vi hade fest i ett övergivet hus nära vår gymnasieskola och polisen plötsligt var överallt med skällande hundar och vi med nöd och näppe lyckades smita genom att springa för livet. Men ändå var vi inte nöjda. Vi krävde mer. Vi ville bort där vi inte hade skyddsnät i form av familjen och andra vänner. Vi skulle leva det vilda livet på egen hand.

Efter mycket planerande var vi nästan på väg. Som Au Pairer. Men så gick saker snett. Jag träffade en pojk som helt plötsligt fick mig att tvivla på mitt val att åka bort. Så Ingis drog ensam. Och jag satt olycklig kvar och tvivlade mer än någonsin på vad jag höll på med. Då skedde det som jag tror hör till ovanligheterna. Min pojk släppte mig fri. Han gjorde slut med motivationen till att han inte ville hålla mig kvar på en plats när jag hade ett annat liv som väntade mig någon annanstans. Så ett par månader efter Ingis stack till slut jag också. Men inte som Au Pair - barn kändes inte som min grej. Jag hade hört ryktesvägen att restaurangjobb utannonserades via lappar i fönstrena på ställena och att inte nån större erfarenhet krävdes. Inte kunde jag ana att detta skulle bli mitt kall de följande 10 åren... och att jag en dag skulle styra och ställa på en av Eddans innerestauranger..

Början av November 1997 - jag anlände till Eddan. Blev upphämtad på Waverly Station av Ingis och mina blivande rumskompisar. Hon hade nämligen fixat ett ställe åt mig att bo. Tillsammans med 8 studenter i deras studentlägenhet, allihop killar. Och så började det vilda livet. Det var precis som vi önskat och förutsett. Vi skaffade oss fejkade studentleg och drack oss fulla på smarriga cocktails på Negotiants - där fick man en bringare fylld av läckerheter för vad en ynka 3:a Gin o Tonic skulle kostat i Sverige. Varje vecka var det Evol, en indieklubb på Liquid Room - något som inte skulle nå Sverige förrän åratal senare, då plötsligt vartenda jäkla ställe ska va indieklubb, men det är en annan historia..

Jag fick jobb på Kublai Khan, en mongolisk restaurang i den bortre änden av stadsdelen Leith. Kanske inte direkt den del av Edinburgh ens föräldrar hade önskat att man befann sig i dagligen men men.. vad visste dem.. Jag trivdes i allafall toppen och fick skåda stadens bakgator. Varje kväll efter stängning satte ägaren oss i varsin taxi hem - gratis - för att försäkra sig om att vi kom hem tryggt. Och nästan varje kväll väntade fest i lägenheten när man kom hem. Och hyss som att försöka rulla en flera meter lång joint, att rita på folk som däckat eller att stjäla all mat från studenterna i de andra lägenheterna.

I lägenheten mittemot vår bodde 3st senior students. En av dem var en 23-årig ryss, Nick, som alla i huset tävlade om att bli vän med. Han var husets 'Renton' - som direkt hämtad ur Trainspotting, minus heroinet. Av någon anledning beslöt han sig att ta mig under sina vingar och plötsligt hade jag en storebror. Någon som drog ett blommigt förkläde ovanpå sina slitna stuprörsjeans och sin Bench hoody och lagade potatisgratäng och köttfärsbiffar till den lilla svenska galenpannan mittemot. Jag fick en trygg punkt och när jag häromdagen hittade det sista brev han någonsin skrev efter att jag lämnat Edinburgh så fylldes jag med vemod och en undran med vad som hände med honom sen.

Julen anlände till Edinburgh och det var första gången utan min familj på en så stor högtid. Vi firade in den med en gigantisk julmiddag för alla i huset i vår lägenhet. Kalkon, ugnsrostad potatis, xmas pudding och xmas crackers med en ful plastleksak och en ännu fulare pappershatt förgyllde kvällen. Champagne gjorde den perfekt. Medan bubblorna sakta väckte den där fnittriga galenfyllan till liv så vandrade vi alla iväg för att dansa någonstans på Cowgate. Dagen efter skulle de flesta tillbaka till sina familjer någonstans i Storbritannien men få gick och lade sig innan tågen gick. Det var en kväll som hette duga.

Dagen efter vaknade jag någon gång framåt kvällen i en tom lägenhet. Jag kastade en blick på ett ton disk som täckte köket mer eller mindre från golv till tak. Fastbesluten om att lämna det tills de andra kom hem ringde jag Ingis som sov en trappa upp. Tillsammans hoppade vi på en buss för att fira resten av julen hos den familj hon jobbade hos. En stycken elak farfar, en styck karriärs-karlslok som säkerligen hade en affär vid sidan om, en mager nippertippa vars enda prioritering i livet verkade vara fina naglar och massage, samt 3st ungar - mer eller mycket mer bortskämda. Dags för mer kalkon, rostade potatisar, xmas pudding och fula pappershattar.

Sen kom Hogmanay, det edinburghianska nyåret. Jag jobbade tills klockan 22 och medan vi drack en nyårsdrink på jobbet i väntan på våra taxis så satte jag fast mitt plastarmband som var biljetten in på gatufesten på Princes Street. Ingis och company väntade mig vid Scott monument och alla som längtar efter en spektakulär nyårsfest ska ta sig till Eddan! Karnevalståg, livemusik, kramvänligt glatt folk överallt, inget klår det! Till på köpet finns en galen lokal tradition - The Hogmanay Kiss. Alla pussar alla från tolvslaget och framåt! På kinden, på pannan, på munnen... you name it. Ett finfint tillfälle att hångla upp varenda snygging man lade ögonen på. Som följd till detta ligger halva Edinburgh sjuka i 'The Kissing Disease' efter nyår, för oss känt som sharlakansfeber. Jag var såklart en av dem.. oups..

Det nya året flöt på utan större förändringar. Vi fortsatte att hänga på Evol, the Moo bar, Negociants.. Shoppade skivor på Avalanche. Men så kom nyheten om min farmors död samtidigt som det fanns allt mindre att göra på K Khan och pengarna tröt. Det blev också irritationer mellan mig och de 8 grabbarna i lägenheten. Något som började då jag efter jul kommit hem till lägenheten som stank av all gammal disk som stått kvar sedan festen. Lösningen på detta var att muttrande slänga ner allt i badkaret, förbannad för att jag ensam fick ta hand om eländet. Det hela slutade med att en hel del saker gick sönder under diskningen. Något som blev mindre populär bland pojkarna som visste att de var tvungna att ersätta det vid utflyttningen. Bråket var ett faktum - jag vägrade ju betala.

Less på det hela kände jag att det var dags att återvända till Sverige. Lättare sagt än gjort. Jag hade en öppen biljett hem men flygbolaget hade gått i konkurs. Efter att ha ringt cirka 500 samtal, besökt alla stans resebyråer utan chans till ombokning så fick jag nog och ville bara hem! Men detta var en tid innan lågprisflyg. Och redan då hade jag en fixidé som än sitter i - att aldrig be föräldrarna om hjälp. Storgråtande ringde jag till Edinburgh Airport och berättade om min situation, att jag satt fast utan pengar med en oanvändbar flygbiljett. En goghjärtad kvinna kände till slut förbarmande och bokade in mig på ett plan några dar senare för en mindre avgift på 10 pund.

Våren 1998 återvände jag till Sverige. Till en tid med Komvuxstudier och fortsatt jobb inom café och restaurang. I ett par år höll sig Edinburgh i bakgrunden av mitt medvetande. Tills sommaren 2002 då jag återvände dit på semester. Sen var det klippt. En gnagande längtan väcktes till liv. Jag var tvungen att bo där igen. Det var som att ha kommit hem. Rakt in i själen satte sig en känsla av att jag hörde hemma där! Jag ville inte lämna staden, jag greps av panik och visste varken ut eller in. Min reskamrat Minna försäkrade mig att Edinburgh finns kvar, ingen anledning att deppa under semestern. Och hon hade ju så rätt.

Det tog sex månader och sen var flyttlasser på väg. Jag, en styck pojkvän och vår gamla Bettan, en vit volvo kombi flyttade temporärt in hos Panda, en kille jag lärt känna under semestern sommaren innan (well, bilen lämnade vi utanför). Två stycken missar hade fått rabiesvaccin och väntade nu de obligatoriska 6 månaderna hos min mamma innan vi kunde ta över dem. Så kom det sig att jag 5år senare var på plats igen. Det väntade mig en sjukt rolig tid men också motgångar, ledsamheter och erfarenheter jag än idag inte vet under vilket fack de hör hemma.

Fortsättning följer...


Julfesten 1997


På Opium med Minna o Panda - sommaren 2002


Blickar ut över mitt nya hem - Eddan 2003

---

Läs även andra bloggares åsikter om edinburgh, festa, flytta utomlands, skottland, hogmanay

Så var det gjort.. biljetterna är bokade. Avresa den 7e juni - ankommer till Shanghai på morgonen den 8e. Efter några dar i Shanghai drar vi söderut för att bland annat åka flodbåt längs Yangtze, råka på apor och sova i tempel på Emei Shan och sen jobba oss norrut mot Beijing där vi sen tar flyget tillbaka till Danmark, men med några stop på vägen såklart. Avstånden är sanslösa. Man kan inte fatta det när man bara betraktar en karta. Men tåg mellan Shanghai och Chengdu skulle ta 40 timmar. Galet.

Vi passade på att boka hostel i Shanghai och Beijing eftersom vi är säkra på just de datum vi anländer och reser hem. Plus att med Olympiska Spelen i Kina kan de va skönt. Vem vet, vips så är allt budget bortbokat och man tvingas boka nått onödigt dyrt.

Men som om detta inte var nog pratade jag med min kära gamla roomie i Edinburgh på msn i eftermiddags. Vi ansåg båda att det var på plats med ett litet besök igen. Så jag bestämde mig för att ta mig en tur dit när vi börjat med c-uppsatsen på högskolan. Då har jag inga schemalagda lektioner på LÄNGE! Nice. Två veckor i Eddan - fint liten vårsemester. Och också en chans att se vad jag går för. Jag har redan fått blandade reaktioner på mitt beslut. Undrande ögon och litet skak på huvudet. Är det så smart? Är hon verkligen redo?

Men jag har inget av bevisa för någon annan. Detta är mitt test. Min chans att bevisa för bara mig att jag visst kan åka dit utan att åka dit igen - så att säga.. Edinburgh får inte förknippas med gamla begär och osunt leverne. Jag längtar tillbaka. Men jag längtar inte efter hur jag levde. Och även om folk inte tror mig så är det så det är. Jag saknar att vandra över the Mound och se slottet högt på kullen. Att se Princes Gardens breda ut sig längs med shopping stråket som är Princes Street. Jag saknar att blicka upp på Arthur's Seat medan jag vandrar nerför en gata i gamla stan på väg mot någon pub. Jag saknar Cult Clothing och märken som Bench och Golddigga (som på de få ställen jag sett i Sverige bara varit blingbling kollektionen.. synd när de gör så mycket annat häftigt..). Jag saknar att köpa billiga DVDs och böcker på Fopp, för att inte tala om älsklingen Avalanche Records.. Och Nachos!! Det är något som svenska ställen inte fattat hur man serverar!! Varma Nachos med massor av smält ost, guacamole, salsa och creme fraiche... Mmmmmmmmmm!!! It is heaven!

Yep i vår åker jag tillbaka i en eller två veckor. Jag tar tillbaka staden.

Och med dem orden tackar jag för mig och tar med min lilla mp3 spelare för att åtnjuta lite Klaxons tills jag somnar. Tack Klubb Uniform för att jag fick dansa galendans till Isle of Her på nyår. Får fortfarande lyckorus när jag hör den låten! :) Go natt!


Nachos på Last Drop Tavern


Arthur's Seat - vårgrön och skön


Mera Nachos åt folket!! Denna gången på Ryan's Bar... Skål Emma!!

---

Läs även andra bloggares åsikter om shanghai, kina, backpacka, edinburgh, beijing

Idag bokar vi biljetterna på MrJet, Köpenhamn-Shangai och Beijing-Köpenhamn, 6550kr. Helt ok pris. Datum: 31:a maj till 1:a juli. Borde köpa en ny ryggsäck. Min har varit med ett tag och remmar har börjat släppa och ryggen får sig en onödig törn. Men den är ju min trogna vän. Den har varit ute på vift utan mitt sällskap när flygbolagen råkat sätta den på fel plan. Men den hittar alltid hem. Den blå/svarta bumerangen...

Fan vad jag längtar efter att få vandra igenom dörrarna på Kastrups flygplats. Människors förväntningar hänger tydligt i luften. Man skulle kunna plocka dem likt äpplen och stoppa dem i fickan som en annorlunda suvenir. Men jag har nog med att hålla rätt på mina egna vandrande tankar. Spänningen som klöser likt krabbor i magen. Inga tramsiga fjärilar här inte. Här snackar vi redig nervositet. Men denna gånger tror jag det blir annorlunda. Denna gången åker jag ju inte på egen hand. Det har varit en fröjd och sann glädje att få upptäcka Japan och Korea på egen hand. Att finna styrkan där man minsta anade att den skulle befinna sig. Hur hamnade min inre styrka så långt borta? Vilken tur att jag stötte på den igen. Bemästrade den. Lärde känna mig själv.

Och en del av mig sitter fortfarande där borta. Jag tror att min själ stannade kvar. Den blickar ut över en trädgård. Ser karpen i dammen blänka gula, röda och vita i solen. Känner lukten av körsbärsträden slingra sig in genom mina näsborrar. En ung munk i gul klädnad kommer skridande och räcker mig bugande en liten kopp te från en bricka. Jag begrundar koppens mönster och ler mot honom "Sugoi desu" (den är underbar). Han bugar igen och ler tillbaka. Han är lite för blyg för att våga tilltala mig. Jag dricker det gröna téet medan solstrålarna värmer mitt ansikte. Lyckoruset i magen värmer lika mycket som den varma drycken. Hur kan man ens tanka tänken på att stanna i Sverige när det finns platser i världen där människor fortfarande bär på en inre vördnad och respekt för annat liv?

Japan är på många sätt ett land som behöver känna förändringens vindar. Som att mannen fortfarande regerar som norm och styr samhället i de flesta lägen. Att komma dit som ensam ung kvinna möttes av många med förundran. Inte minst av tjejer och kvinnor. Att jag är nära 30 år och ogift och utan barn verkade för dem helt otänkbart. Vem tar hand om mig??? Att ständigt få höra hur stark och oberoende jag måste vara blev till slut beviset för mig att så många japanska tjejer så gärna vill bryta sig fria. Men tradition och familj väger tyngst. Och visst kan det vara svårt att på kort tid hitta en lösning i ett samhälle där mannen jobbar 10h om dagen, 6 dar i veckan och har semester 1 vecka om året! Flitigthet är a och o.

Men det kokar under ytan. Med allt ökande antal människor som kommer från väst och jobbar som bl a engelsklärare så påverkas självfallet den unga befolkningen sakta. De inser att det finns andra länder där man får göra lite mer som man vill. Där föräldrarnas ord inte är lag. Där kvinnor kan ha en karriär. I städerna är den starka traditionen knappt märkbar för en turist som inte kommer dit för att skrapa på ytan utan för att uppleva det Japan som resebroshyrer visar upp. Teknologist underbarn med uråldriga rötter: buddhist munkar, varma källor, tempel, karaoke, sushi och Kyotos geishor. Och det är inte illa. Japan är fascination. Och mer därtill.

Men som sagt, idag bokas Kinabiljetterna. Och jag har lusläst min Lonely Planet från pärm till pärm - bläddrat fram och tillbaka och tillbaka och fram igen - får att få ett hum om vad som väntar. Jag har besökt folks sidor på VirtualTourist och tittat på hemsidan för Kinas turistorganisation. Och hur kan man inte annat än att förundras över Shanghais skyline, jätteBuddhan i Leshan, Den Förbjudna Staden i Beijing och naturen på Emei Shan? Jag ser fram emot att gå upp klockan 5 på morgonen för att klockan 6 få träna Tai Chi i en park med människor som är på väg till jobbet. Jag blir hungrig bara jag hör ordet dumpling. Och jag längtar efter att få slappa i solen i Yalong Bay. Måtte vi hinna allt på en månad.
Måtte tiden dit gå snabbt.


Gion Shrine i Kyoto - 2006

Men man kan inte leva vardagen med att endast drömma om det som komma skall. Idag är också en dag. Solen skiner och jag känner att det är en dag för en promenad i Pildammsparken. Kanske mata en anka. Idag är en dag när man bara får va.

När man känner att en stad inte har någonting att erbjuda så är det läge att börja se de små sakerna som förgyller tillvaron tills det är dags att dra igen. Jag kan inte bara springa runt och gnälla och känna mig anti-allt. Trots allt har jag två och ett halvt år kvar innan jag ens kan tänka tanken på att lämna Sverige igen.. Utbildningen först. Allting annat i andra hand. Utbildningen är min biljett härifrån - till ett liv där jag inte längre behöver slava 12-16timmar om dagen, 6 dar i veckan. Jag älskade mitt liv i Skottland och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Edinburgh. Men livsstilen behövde helomvändas. Tungt arbete, (alltför) många långa timmar, ansvaret, alkoholen och allt det andra, klubblivet, att bara leva om natten... man klarar det bara en viss tid. Sen säger kroppen ifrån. Men det ignorerar man. Fast så säger den räddande lilla rösten i bakhuvudet till. Och då gjorde jag det tappra valet att lyssna. Jag lämnade allt jag höll så kärt för att inte för alltid fastna i dimman. Vägen ut visar sig inte alltid två gånger. Missar man sin exit kan det vara kört. No way or the highway.

Jag har länge levt i en gråzon där vardagen tedde sig monstruös. Det var som om jag var ständigt jagad av och pinad av något osynligt vredgat monster. Men jag insåg ju att inga monster finns - detta bodde på insidan - monstret var jag själv. Jag valde vid tillbakakomsten till Sverige att inte bosätta mig i Malmö igen utan att isolera mig i en smålänsk småstad för att i ensamhet reda ut mitt sinneslag och kämpa mot demoner som bara ville ha och ha och ha.

Hur går man från att ha levt i den innersta kretsen i ett annat land till att över en natt bli en lusfattig student i de småländska skogarna..? Ja det var fan inte lätt. Och att förlora den livsstil jag vant mig vid var som att förlora en vän. När jag inne i en mataffär okontrollerat började gråta - först utan att märka det - insåg jag att detta inte var något man fixar ensam i en handvändning. Via min skola fann jag hjälpen som kom att vägleda mig in på rätt spår och hålla mitt huvud över ytan. Jag kommer aldrig att kunna vara nog tacksam.

Ett år senare kände jag att jag var redo att bege mig tillbaka till den stad jag en gång svurit att återvända till - Malmö. Men jag känner inget motstånd längre - Malmö har blivit min Comfort Zone tills jag är redo att flytta igen. Jag kan inte förstå den hype som omslingrar staden. Men den irriterar mig inte längre. Vill folk älska Malmö så var så goda. Jag har tyvärr ingen sån känsla för staden. Jag har ingen direkt känsla för Sverige över huvudtaget. Vilket är så lustigt. Hur kan man vara född, uppvuxen och levt hela sitt liv i ett land utan att alls känna sig hemma där? Beror det på mina gener - en invandrad mamma och en f.d sjöbuse till pappa - eller är gräset bara grönare på andra sida? I vilket fall som helst så har jag min goa familj och mina älskade vänner här. Och det är ett skäl om något att stanna, om än bara för ett tag.

Men allt vara inte av ondo i Skottland. Att jobba som jag gjorde - att inom ett år gå från servitris till högsta hönset - var lärorikt och pengarna gav mig möjliheten att se Japan. Inte en gång utan tre. 2005 åkte jag första gången. Det skedde helt oplanerat när en vän fick stipendie till att studera japansk arkitektur på plats i 5 veckor. Hon gnällde lite över att 5 veckor på egen hand kändes lite tråkigt och resesällskap hade varit trevligt en del av tiden. Så en natt efter att ha slutat jobb satt vi och delade en flaska Sauvignon Blanc och fick en fixidé att kolla flygpriser. 25minuter senare satt jag med en elektronisk Japanbiljett i min mailbox.

Jag hade ingen aning vad som väntade mig när jag steg av planet på Kansai International. Vad jag visste om Japan sträckte sig till rå fisk, geishor och manga. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle finna ett nytt levnadssätt, ett nytt sätt att tänka. Att jag skulle återvända tre år i rad - ja vem tusan kunde tro det... 2006 åkte jag ensam. I sex veckor reste jag med tåg över halva Japan och blev mer och mer fascinerad. Intrycken tog aldrig slut. Människorna blev alltmer fantastiska desto mer jag lärde mig om landet. Jag kunde inte få nog. Så förra året bokade jag en resa till Sydkorea men tog efter halva tiden båten över till Japan. Det går lugnt att påstå att jag genom mina resor dit fann de bitar av mig själv som fattats. Jag insåg att jag inte är en slav under materialismen. Att till och med jag, den benhårdaste ateisten, har en spirituell sida. Att meditera har bland annat blivit ett använtbart sätt för mig att hantera situationer då jag inte känner mig stark och panikångesten trycker på. Men att bara göra det för att lugna själen nån gång i veckan försöker jag göra till tradition.

Så här sitter jag nu. I flytten mellan Småland och Malmö skänkte jag lådvis med prylar till Röda Korset. Massor hamnade på Tradera. Och mitt möblemang som funnits i mitt liv sen barnsben blev berövad på sitt nostalgivärde och ivägkört till återvinningscentralen. Kvar har jag min säng och en bokhylla. Mitt staffli. Böcker jag inte hunnit läsa än. Några som jag vill läsa om innan de också hamnar i insamlingskontainern för någon organisation. Jag har sparat en hög med DVDs och kanske 25% av min en gång så stora CD-samling. Med andra ord har jag redan nu börjat bereda den väg som leder mig till ett liv i Japan eller tillbaka till Skottland. Den moderna utvandraren.

Och det är så fint när alla tecken pekar på att de val man gör är rätt. Mina lärare på min högskola i Småland lät mig läsa c-kursen på distans denna terminen så att jag kunde återvända till Malmö fort fort då den lilla stadens väggar kröp närmre och närmre och hotade att kväva mig. Här hade min vän lägligt ett rum åt mig så att jag kunde flytta rätt in och samtidigt få världens bästa roomie.. Och med bara ett litet rum att fylla kunde jag med gott samvete skala bort större delen av mina tillhörigheter. Och efter en fika på Red Dog med en annan vän så hade jag plötsligt en reskamrat till Kina i sommar dit jag vill för att undersöka ett land som trots all turism storproduktion av tingeltangel ändå är vaggan för bland annat Tai Chi och Kung Fu. Så japp, saker och ting verkar verkligen min väg just nu. No need for the highway when I get it my way!


The Great Daibutsu - Kamakura 2006

---

Läs även andra bloggares åsikter om Skottland, Japan, Kina, Malmö, Edinburgh