PixieKatten

Sitter i tv-rummet på mitt hostel och dricker en iskall Kirin från dryckesautomaten. Den smakar så sjukt bra. Mina ben värker efter dagens utflykt. Känns som jag kommer somna med ölen i ena handen, pennan i den andra och dagboken i knät. Men jag står emot sömnen en stund till. Jag måste skriva.

I hela mitt liv har jag alltid haft svårt att beskriva människor som korsat min stig. Mestadels för att jag väntar för länge innan jag greppar en penna och minnet av dem hinner blekna. Men jag ska inte göra samma misstag nu. Jag befinner mig i detta sagolika land som på så många sätt inte känns verkligt just för att allting är så annorlunda från vad jag är van vid. Naturen och arkitekturen är verkligen som från en sagas land så att kalla Japan för sagolikt är inte att överdriva. Men det som är mest slående här är människornas vänlighet och gästfrihet. De tar sig sån tid för att jag ska känna mig hemma. Skulle någon från min värld (Europa) göra det samma? Det betvivlar jag.

Den kvinna som jag träffade idag gick från att vara en främling till en vän trots att hon säkert vara i samma ålder som min egen mamma. Men jag har aldrig träffat någon som henne och jag kände mig hedrad över att få tillbringa hela min dag i hennes sällskap. Jag träffade henne i Arashiyama. En plats utanför Kyoto som jag fått rekommenderat till mig av Kazuki-san. Honom träffade jag på Starbucks av alla ställen. Så här gick det till.

Igår när jag tog mig en latte och satt och såg ut över Kamo floden så började en japansk man i 30-års åldern prata med mig. Vi hade väldans trevligt där på uteserveringen och han erbjöd sig att guida mig runt Kyoto. Jag tackade ja för det är aldrig fel att få hjälp av en som är född och uppväxt på en plats istället för att följa en guidebok. Denna man var just Kazuki eller Kaz som han kallas av vänner. Kaz visade en massa tempel och Gion och berättade en hel del som jag inte fått veta annars. Som t ex att träskyltarna på tehusens väggar med ingraverade blommor visar hur många geisha och maiko som jobbar där. Det tror jag inte många turister här vet... ha! Kaz gav mig också tipset om Arashiyama och när jag på kvällen kom hem och slog upp området i Lonely Planet så läste jag att man kunde ta en båt dit från Kameoka vilket jag beslöt mig för att göra.

Båtturen på Hozu floden tog runt en 2 timmar och jag satt längst fram så jag hade utomordentlig utsikt både över den storslagna naturen och över roddarna. Speciellt en av dem snackade hela tiden och han måste varit himla rolig för hela båten skrattade konstant. Utom jag då som inte fattade ett barr. När vi kommit ca halvvägs så blev vi stoppade av en annan båt. Det var en flytande kiosk. Helt makalöst. Jag köpte inget men en kvinna bredvid mig bjöd mig på deras japanska slisk. Jag kunde inte tro det men det var mumsigt. Nån slags friterade vita degbollar på en pinne med sirap ringlad ovanpå. Fint av henne.

Väl framme i Arashiyama drabbades jag av en släng av ensamhet. Platsen var 'lovers paradise' - alltså i princip bara japanska par vart jag än tittade. Men jag gaskade upp mig och började vandra uppför berget mot parken med apor som jag hört så mycket om. Och det var när jag stannade för att beundra utsikten som jag mötte denna fantastiska kvinna, Yoshi-san. Och jag kunde inte skaka av mig känslan av att hon sänts till mig. Hon berättade att hon sett mig först på bron efter att jag hoppat av båten från Kameoka, men tappat bort mig i vimlet. Jag borde kanske blivit lite rädd och tänkt vilken galning som typ började följa mig. Men det fanns något över henne som lös godhet. Man blir själv lite knäpp här. Nån slags spirituell kraft tar lätt över en och man tänker i banor som inte fanns i ens huvud förr. Japan gör något med en. Speciellt när en person som denna kvinna kommer till en just när ens mod sänkts en aning och lyfter upp en igen.

Yoshi-san berättade att hon var helg tog sig till Arashiyama för att vandra på berget. Och hon undrade om jag ville slå henne följe på hennes tur över bergets stigar och Saganos dalar med bambuskog. Jag tackade ja. Och i nästan 5timmar gick vi tillsammans. Hon berättade om den koreanska mannen hon älskade och som var mycket sjuk. Och hon berättade om kvinnan han var gift med men som han lämnat för att komma till Japan och Yoshi och hur detta drivit kvinnan till vansinne. Hon berättade japanska sägner om hjortar och ibland stannade hon i tysthet och bara andades i flera minuter med armarna sträckta mot skyn. Hon var verkligen speciell. När vi till slut skiljdes åt så fick jag hennes nummer ifall jag kom tillbaka till Osaka där hon bodde. Då kunde jag komma och bo hos henne.

Förstår du nu vad jag menar kära röda lilla dagbok? Igår träffade jag Kazuki-san och idag Yoshi-san. 2 fantastiska människor. Jag har varit i Japan bara några få dagar och mitt intryck av folket kan inte beskrivas med ord. Det är med lätt och glatt hjärta (och mycket trötta fötter) som jag nu ska gå till sängs. Klockan är bara lite över tio men när man går upp klockan sex på morgonen och sen bestiger ett berg, då ser man fram emot sin sömn.

Oyasumi nasai - god natt på japanska!

Så här sitter jag. På egen hand. Dricker en latte på något som heter Excelsior och som liknar Starbucks på pricken. Jag är ensam men utan att känna ensamhet. Jag undrar hur det kommer sig. Jag är så långt hemifrån och omgiven av människor jag inte känner och som jag inte kan förstå. Jag hörde någonstans att kommunikation är nyckeln till allt. Att något är nyckeln till 'allt' är i och för sig aningen luddigt men jag tror att jag brukade hålla med ändå. Att kommunikation för samman människor - håller uppe civilisationer - nått sånt. Men idag, just nu, är jag inte längre så säker. Jag tror att godhet också kan vara en nyckel.

Här i Japan är jag en outsider. Jag är så annorlunda från dem. Och det händer att de stirrar. Det är en konstig sak att vara den ut-tittade. Men jag känner mig så omhändertagen. Som idag när 2 äldre damer köpte en inträdesbiljett till Osakas slottspark åt mig. De kom fram till mig där jag stod aningen förvirrad för att jag inte visste vilken av de 3 köerna jag skulle ta. De stack biljetten i handen på mig och knuffade mig lätt framför sig samtidigt som de bugade. De sade ingenting. Nog väl medvetna om att jag inte kunde ett ord japanska. Men de fnissade tyst med händerna för sina munnar. När vi kommit in i parken så tackade dem mig. Jag kunde inte tro mina öron. Arigato kunde jag ju men innan jag hann säga det så hade dem redan tackat, bugat och traskat iväg. Det var en så fin upplevelse. Ett underbart första intryck - även om det är andra gången i Japan - men du fattar vad jag menar lilla röda dagbok.

Det skedde mig något liknande igår när jag skulle ta mig till mitt hotel, Raizan South. Jag följde vägbeskrivningen som jag printat ut från Hostelbookers men där sades det ingenting om vilken utgång man skulle ta från tågstationen. Det stod bara hotellet ligger en 3 minuters promenad från Shin-Imamiya stationen här i Osaka. Fast när det finns ca 6 olika utgångar åt 4 väderstreck och lite till ja då kan hotellet ligga precis vart som helst. Till på köpet öste regnet ner. Och då snackar vi tropiskt skyfall. Hade ingen större lust att gå fel. Så jag gick in på ett annat hotell och frågade. En ung kvinna som jobbade där pratade lite engelska och ni kan inte tro vad hon gjorde. Hon hämtade ett paraply så att vi inte skulle bli alltför blöta och följde mig sen hela vägen till mitt hotell! Som om en sån sak någonsin skulle hända hemma. Skottar må va trevliga och hjälpsamma men inte i närheten av japanerna.

Jag har en bra känsla i magen. Jag är självfallet fortfarande rätt nervös och stundtals undrar jag vad fan jag gett mig in på. Här sitter jag nu. I Japan, Och i ca 4 och en halv vecka ska jag nu tågluffa runt här ensam. Vad händer om jag får panik och vill hem? Om jag blir så ensam att var dag blir en enda lång pina? Jag kan ju inte språket och efter vad jag minns i fjor så kan dem inte många ord engelska om ens några alls.

Jag kan inte tänka så. Jag har ju fjärilar i magen och ett urfånigt flin på läpparna hela tiden. Har bett japaner ta foto på mig bland annat vid Osakas slott och jag ser galet glad ut. Lycklig.

Jag ska dricka upp min latte och sen vandra vidare. Det är hett ute. Regnet försvann lagom tills jag kom. Måste köpa solskydd. Dem säljer Kanebo för typ 10spänn. Helt sjukt. Syrran kommer bli till sig när hon får veta.

Shit jag är i Japan. Ensam. Nyp mig!